Skyll inte på kommunen – var en del av den!

Igår var en brådis dag. Inte bara runt mig utan inom mig också. Ni vet, så där man blir när man inte är fullt koncentrerad. Måndagar är inte alltid sådana för min del. Egentligen vill jag njuta av dem fullt ut. Vara en sådan där störande ”älska måndagar” typ. Men känslan när den bil som legat allt för nära mig på sträckan hemåt slängde sig på signalhornet i typ en minut uppenbarligen för att jag körde för sakta – då såg jag mig själv liksom i slowmotion vilja uttrycka mig så fult jag bara kunde just då, haha! Det gjorde jag ju inte så klart men det ringade in en dag där mina tankar inte helt fångade allt på rätt sätt. Till och med min frisyr såg trött ut. På händerna hade jag Tyras vantar eftersom jag söker mina grejer sist på morgnarna och de var enda jag hittade i brådskan. Väl hemma sent så gnäller jag över en dag som inte riktigt var min. ”Skyll det på kommunen mamma! Så som Sunes pappa Rudolf alltid gör” sade Tyra. Nej, det finns allt för många som skyller allt på just ”kommunen”.
72983753_10156786293531864_4896420115106496512_n
Vi har föreläst massor i höst. Vi har gett råd, läst på, diskuterat, träffat så många intressanta människor. Ibland kan jag ha 4-5 större föreläsningar per vecka och det är en hel del att bita i. Men det finns inte en enda föreläsning som vi gjort eller handledning som varit in i kalendern som jag inte lärt mig massor av själv. Både om människor och om mig själv. Hur jag reagerar i vissa lägen och vad jag kan läsa ut. Det finns så otroligt många fina arbetsgemenskaper där ute. Som bara bubblar av liv! Och kärlek.
Några saker som jag tänkt på i höst: 
Kroppsspråket säger egentligen allt. Det finns få ställen där kommunikationen är på topp som man ser medarbetare sucka åt varandra eller fysiskt ta avstånd vid mötesbord. Ibland tror jag att vi inte tänker på hur mycket som syns när vi sätter oss bland andra. Hur mycket höjda ögonbryn eller små miner visar. Och åt andra hållet – hur mycket ett kravlöst skratt, leenden och vettiga diskussioner visar. När det fungerar bra så känns det direkt!
Att växla om och växla åt sidan i karriären just nu är hett. ”Men det finns fortfarande så många som vill tjäna massa pengar, de vill inte ha värderingar”. Säger någon kanske. Och det är helt rätt. Naturligtvis är det så. Det kommer alltid att finnas människor som vill olika saker i livet. Men det har svängt en hel del på senare tid. Att uttala ”jag vill ha en business med massa pengar” är inte något man hör så ofta numera. Visst vill alla ha business, självklart. Men saker som lyfts i diskussioner och individuellt är mera värderingar, känslor och mående. Det är en bra sak. i dagens läge blir det ofta ett lite kallt klimat om någon lyfter pengar som den allra största motivationsfaktorn.  Så när det kommer till att växla om i karriärer så möter jag allt mera känslan av värdering i livet. Var är jag, vad vill jag, vart är jag på väg. Och hur mår jag. Mera sällan handlar det om bankkontot.
Det funkar inte att vara cool utåt med ett visst budskap – om man internt är både fräck och sur både mot kunder och medarbetare överlag. Det syns tydligt i något skede. Bemötande omspänner allt egentligen – hur man pratar med varandra, vem man ser på, med vilken ton och vilka ord man väljer. Allt har betydelse. Så lägg inte massvis med PR-pengar på saker som visserligen ser tufft och snyggt ut men som inte bottnar alls.  Välj inte att köra en sårbar stil utåt om du skäller till höger och vänster internt. För vet ni vad, det syns i något skede. Börja alltid internt.
Att hänga ihop i en  arbetsgemenskap. Att faktiskt kunna hänga ihop är en bra sak. En skön grej som man mår bra av. Det handlar inte om vin på bordet och party on på fritiden. Det handlar om den där lilla kaffestunden på morgonen där man inleder dagen med ett leende i hjärtat. Det handlar om han som kommer med fikabröd igen eller fruktskålen som fylls på av ”någon”. Det handlar om att backa varandra i förkylningstider. Det handlar inte om att plocka fram arbetsbeskrivningen i det läget och fundera på ens egen vinning. Karikerat sagt. Det handlar om att ”vara” ihop. Jag har haft sådana gemenskaper i hela mitt yrkesliv. Många av dem har jag kvar trots att jobbet slutat. Jag älskade att möta dem på morgnarna.
Sätt in själ och hjärta i det du gör. Det finns nämligen ingen manual. Det är ju så här att om man inte själv lever det man förespråkar så fungerar det hela inte. Det finns ingen som i längden orkar följa en ledare, eller ens som människa följa sig själv, om man inte lever de regler man lär. En dag insåg jag att jag pratar en massa om transparens men frågan var hur transparent jag själv var? Hade jag visat budgeten i detalj? Hade jag förklarat månadsinkomsterna och långsiktighet? Nej, det hade jag inte. Ibland frågar mina åhörare om det finns en manual – en ram för t.ex. beteenden på jobb. Men nej det finns det inte. Sådant skapar man tillsammans. Det handlar inte heller om att alltid göra rätt men det handlar om att förstå att man inte gjort det och hur man ska och kan göra om. Att våga ställa sig den frågan är viktigt. Att vara felfri är inget attraktivt mål. Att vara människa är desto mera att sträva efter.
Så nej. Skyll inte på ”kommunen”. Sträva efter att vara en del av ”kommunen” – om ni förstår vad jag menar.

Jag och min far

Pappa, tacksam att ha haft dig, tacksam över att ha dig. Jag är i den åldern att jag ser plötsliga fragment av honom i spegeln när jag snabbt sveper upp hårt i en stram knut. Igår såg jag min äldsta syster exakt när jag gick förbi spegeln. Jag går på samma sätt som hon gör insåg jag. Vilken lycka.

Samtidigt som jag vilar i att ha haft en ytterst okomplicerad relation  med pappa, så saknar jag hans stora trygga famn Saknar rösten. Saknar de stora slitna händerna som ofta doftade salva eftersom hans arbete gjorde dem både torra och smått såriga ibland. Kylan vintertid var inte nådig där de jobbade utomhus längs linjerna – men ändå älskade han stunden när han satte sig i paketbilen och åkte iväg till sitt jobb som elektriker. ”E var itt ti naa om itt man arbeitar. He ska ni ha klart för edar”. Sa han på kännspak Vörådialekt.

Skryp var han. Älskade människor. Han älskade fest. Ingen hos oss gillade högtider och fest som han gjorde. Det finns ingen längre som smygäter korv och skinka i kylrummet. Vi har blivit sämre på det sen han gick bort. Gick bort. Ännu idag har jag svårt att säga att han faktiskt dog.

15027590_10154105858326864_8139666861827060153_n

Under många år tyckte jag att farsdagen var lite jobbig. Inte så lite heller om jag ska vara ärlig. Jag fokuserade mycket på vad jag inte hade, mindre på vad jag ändå faktiskt hade. Som allt kring pappa. När vi gifte oss var mitt största orosmoment det att jag inte hade någon att dansa med efter brudvalsen. Men det fixade så klart bestmännen Jukka och Ted. Istället för att fokusera på att pappa faktiskt hade varit stolt över mig där han var.

Det finns en oerhörd tacksamhet i mig att vi skiljdes väl medvetna om att vi älskade varandra högt. Jag sa det ofta åt honom , han sa inte orden, tyckte det var lite för mycket sagt för honom. Sånt gjorde inte han som Jöralbo född på 1940-talet. Men han kramades mycket och visade det utan ord. ”Pappas flicka” sa han ofta och strök mig över håret. Han bäddade om mitt täcke på ett speciellt sätt innan jag somnade. Jag gör samma med mina barn. Jag tror inte att någon bäddade extra om honom när han var liten. Så han ville ge det han själv inte fick. Jag fick allt det där, och vill ge det vidare till mina. Jag hoppas jag lyckas göra det. Det kan man aldrig vara säker på.

Pappas flicka.  Det är jag nog också fortfarande. Det slutar man inte vara.

Livet hinner i kapp

Jag älskar att somna med barnens fötter, små söta hälar, i mina händer. Det är en avslappnande känsla att fånga upp en liten varm fot som landar mellan mina händer. Ibland sparkar den till men oftast så vet de, våra små, att när min hand stryker deras små fötter så är det dags att vara lugn. De somnar. Jag ligger bredvid och snusar på dem. Att de är mina. Och jag vill skydda de med all den makt jag kanske inte har. Jag tänker att de också ska flyga, men är inte helt beredd på det ännu. Snyter små näsor, springer mellan sängarna på natten, masserar små axlar som ber om det och läser ”Håkan Bråkan och potatismysteriet” för tionde gången i rad och försöker vara förvånad över Håkans potatisar.

73528723_2127824217319251_633088787999621120_n

Ibland blir man trött på sig själv. På rösten, på farten. Men så får man ett dygn på jobb i en annan stad och min andning lägger sig ganska snabbt.  Den ytliga andningen utgår. Jag gillar egentligen att vara tyst med mig själv. Lyssna inåt – skulle jag vilja säga.   Det gjorde jag de sista 12 timmarna. Sen skenade jag iväg igen, och i det ögonblicket tankarna och nya koncept flyger på chatten så då vet jag att jag är på gång igen.

Att fylla 40 var inte så svårt alls. Att handskas med tankarna om var jag är nu, var jag varit och vart jag är på väg var lite mera utmanande. Innan jag insåg en viktig sak; de tankarna skall alltid få finnas där, de måste inte gå och gömma sig någonstans. Tvärtom. jag har inte så stora problem med åldersfrågor. Jag har alltid känt mig gammal till sinnet. Men att kunna landa i erfarenhet i jobbet, det var förvånande men också skönt. Att  plötsligt inse att jag kan tala med en viss erfarenhet. Även i ledarskap.  Och tänka att jag fortsätter lära mig. För ni ska veta en sak, man måste ha den inställningen i livet. Att det fortsätter lära mig. Fatta vad tråkigt att tro att det man själv gör är det enda rätta! Då kan man packa in sitt koncept och gå och gömma sig. Jag går fortfarande på blunders nu som då, testar, gör fel, testar och lyckas kanske.

 Jag sjunker ner med kvällsjobbet. Livet kommer ikapp mig. Jag gick i högstadiet när den värsta EG-diskussionen gick lös. Vi ordnade folkomröstning i skolan – jag propagerade hårt för ja-sidan. Jag tror vi förlorade om jag inte minns fel .  I gymnasiet skrev jag tyskauppsatser om EU (frivilliga sådana som jag lämnade in på fritiden, jag veeet.. vem var jag på riktigt haha :)??. I morgon står jag på scen tillsammans med duktiga Jens – vi leder ett EU-seminarium och på scenen står prominenta namn med enorm kompetens. Gymnasietjejen i mig småsvimmar av lycka och tänker att det här med att jobba för ja-sidan i en högstadieomröstning på något sätt lönade sig slutligen. Även om jag inte trodde det då 🙂

74339817_781132222338107_2600784946075271168_n

 

4.0 – nästan halvvägs

”Har du aldrig testat lösögonfransar. Då är det dags nu”? säger Julia när hon fixar mig inför festen. Jag skakar på huvudet. Aldrig tidigare har jag haft så maffiga fransar som efter hennes styling. Det gäller att se de nya möjligheterna att testa saker i livet oberoende ålder. Om det så gäller lösögonfransar eller att utmana sig i vardagen. Man ska inte se till att det blir för tråkigt bara för att man passerar jämna år. Så där nästan halvvägs.

Jag vaknade mitt bland små fötter, armar och djupa andetag. Vaknade till sång av Tyra medan Malte vägrade stiga upp och de två yngsta ropade och fäktade av ilska. Kände lite efter, hmmm.. det känns som om jag är 40 faktiskt. Gammal till sinnet har jag alltid varit, kanske det är nu jag kommer i kapp mig själv.  Eller så småningom. Spelar av bara farten lite Jason Donovan, försöker förklara för barnen hans storhet i tiderna. Tar med Snap och ”Rythm is a dancer”. Försöker förstå att det snart är 20 år sedan millennieskiftet.  Att tiden går helt enkelt. Tar fram min favoritkaffekopp, min helgkopp, och ser ut över mörkret. Det är vitt där ute. Behagligt och skönt.

IMG_1904 (1)

Förra fredagen överraskades jag med en underbar fest. Vänner från olika tider och delar av mitt liv dök upp. Min familj. Min man. Sådana som är så kära och som lärt mig så mycket på vägen. Och just då, när det dök upp fina vänner och tidigare chefer så kände jag en susning av att livet passerar. Jag tror inte att det kallas så mycket annat än reflektion över det som varit och önskningar och drömmar framåt. Och kanske också så att man kommit till en plats i livet som ändå innebär snart 18 år i arbetslivet och en hel del till. Då känns det inte som om man måste på något sätt bevisa det ena eller det andra. Mera slappna av och jobba vidare framåt. Man kan ta plats men man fattar också att ge det – att se de som kommer efter en själv.

Som mamma är man aldrig tillräcklig men jag tror att det är viktigt att ge sig själv själsfrid där också. Jag läser inte längre en massa böcker om hur man blir den bästa mest avslappnade föräldern. Nej, jag får lita på att jag har känslan och rätta touchen för vad som fungerar.

Att utgå från att vara nära och ge allt man har, men väl medveten om att man kanske inte alla gånger kan ge exakt precis det som de fyra beställer just då. Och att livet är sådant. Som mamma är jag en annan nu än för 10 år sedan, mindre orolig, mera glad och lite mera trött. I arbetslivet är jag på en plats och med människor som gör mig gott. ” En som lyssnar på Tommy Körberg och dansband” kan inte ha något ont i sig” sa Linn under festen. Nej, jag tror ju att det är så.

”Behåll dig glädje – den har burit dig långt och kommer att fortsätta bära dig” – skriver min äldsta syster i en hälsning.  Jag såg mig aldrig som speciellt glad som liten men jag tror jag var grundglad på något sätt. Nöjd. Det har burit mig långt. Varje dag jag öppnar dagisgrinden och två små rusar skrikandes mot mig så tänker jag att livet är så fint ändå. Ibland skakas jag om av tanken på att det kan ändra när som helst. Det vet man aldrig. Samtidigt så har jag också gått på många törnar i livet och lärt mig att omge mig med snälla människor, de som ger energi, de som vill väl.

Nu styr jag mot Härmä snart. Jag skall träffa ca 250 människor där och prata om kommunikation, välmående och klimat. På vägen tar jag upp min mamma som säkert redan har ytterjackan på, lämnar en väska med Maltes urvuxna kläder åt en kompis som har en liten kille. Kaffet tar jag i handen, podcasten är laddad. Kroppen värker lite efter gårdagens träning med Nicke. Man är ju inte 20 direkt längre. Och nej, 40 är inte det nya 30 🙂

Ny dag, nya kalas. Som Malte skulle ha sagt.

 

Boosta varandra

Är man någon gång rätt som kvinna, ens i eget sällskap? Hur många gånger har jag inte nästan gått under av dåligt samvete när jag stängt dörren här hemma. Kollat bilder på barnen innan flyget lyft, kramat små varma armar och småsnyftat när de varit förkylda och jag varit tvungen att rusa iväg. Frågade en gång min man hur han tampas med sitt dåliga samvete men tja, där hade han inte när på samma upplevelse som mig när han åker.  Ganska sällan har jag varit snäll mot mig själv. Därför är det så skönt att få boosta varandra tillsammans med Linn. ”No more dåligt samvete” sa vi och skapade egna lösningar. Fortfarande är det intressant, egentligen blir det mera och mera intressant och komplext, att möta olika kvinnoroller och upplevelser kring det här med att jobba och vara förälder. För ganska sällan får vi en reaktion av en man faktiskt. Men desto oftare av kvinnor som antingen sprider kärlek och älskar våra värderingar eller så av de som tycker vi är skvatt galna och svartvita. 
revisorn
Har läst så sjukt många intressanta artiklar på senare tid som egentligen befäster det jag redan tror på. Senaste vecka kom undersökningen som påtalade att barnvänliga arbetsplatser är en konkurrensfaktor framåt och förra veckan lyfte svenska Yle upp artikeln om forskaren som djupdyker i varför människor i vissa positioner byter bana och byter karriärsstege. Där pratar man om vikten av organisationskulturer. ”Men alla viill inte ha barn på en arbetsplats” kanske någon säger (jodå, sån feedback får vi ibland när vi föreläser). Tja de flesta barn är på dagis eller i skolan. Så det är inte så att arbetsplatserna skulle ha tagit över den rollen. Det handlar mera om attityd, välkomnande av barn och en avslappnad och medveten känsla för att stötta småbarnsfamiljer som annars skulle ha svårt att jobba. Läs, i de festa fall kvinnor då.
Vi föreläser ju en hel del, träffar många människor, diskuterar roller, beteende, kommunikation och överlag hur vi möter varandra. Kvinnorollen i sig är kanske intressant i den kontext att vi jobbar med värderingsfrågor och gör det öppet. Barnvänliga arbetsplatser är så 2010 i Sverige – där har man kommit så långt när det gäller attityder. I Finland känns det ännu lite som om vi bara startat upp. Därför är nyheter och ställningstaganden så viktiga. 

Jag fick frågan nyligen
om jag gått ner i lön och om det är rättvist för kvinnor? Självklart har jag gått ner i lön från en vd-post till en entreprenör. En start up. Det är en risktagning rakt av. Det är helt klart samma för kvinnor och för män – där måste vi vara tydliga. När det kommer till kvinnor är vi kanske bättre på att välja tryggare alternativ men vi måste också våga ta lite mera risker om det ska gå framåt. Nej, det kan hända att jag inte kan plocka frukten under mina år, men kanske mina barn kan det? Kanske nästa generation. 

Jag brukar titta på pappas foto från mitten av 1950. Så grått och dystert,  så allvarligt det såg ut. En del av allvaret tynger oss ännu i Finland. Vi har byggt upp ett fint samhälle  under många år. Då tänkte man inte bara här och nu. Så vad ger oss rätten att tänka det nu egentligen? Inte ens barnvänliga arbetsplatser kanske ger utdelning här och nu. Men på sikt gör det underverk. Ibland kan man inte vänta på politiska beslut och den processen för att agera. Man måste testa gränserna själva. För att å andra sidan kunna påverka kommande politiska beslut 🙂

Det kom ett mail

Ni vet det här med att bli äldre. Plötsligt vaknar man upp en dag och inser att livet är enklare i sig när det kommer till vissa val. Eller kanske också svårare. Men åtminstone så vet man lite mera om sig själv än vad man gjorde tidigare. Man har testat, misslyckats, lyckats och misslyckats igen. Njutit, älskat, sörjt och haft så många aha-upplevelser. Också om sina egna ramar. 20190726_140346

 

Det hände sig så att det damp ner ett fint meddelande i mailkorgen av en ung tjej som studerar i gymnasiet. Texten andades drivenhet, framtid och längtan. Och hon ville bolla det med mig. Vilken ära. Vilket mod. Vilket driv. Så klart jag ville. Och plötsligt får jag vara med och ge råd. Om livsval. Och enda jag kan säga är att man ska gå sin egen väg, även om man inte vet det då. Öppna dörrar, våga öppna fel och omge sig med det man älskar att göra. Man blir inte bra på något man inte brinner för. Det är jag helt säker på.

Om jag fick vända mig till Anna 1998 igen så skulle jag kanske först av allt ge mig själv en kram. Liksom säga att det blev bra i alla fall. Och att jag kunde mera än jag trodde. Och att livet tar väldigt ont ibland men det är också magiskt härligt. Att mina invanda föreställningar inte höll så länge.  Men att jag kunnat leva med alla val.


Man hittar 1000 orsaker man gjort fel. Men om vi vänder på steken – vad gjorde jag rätt?

Så här: 

Jag var aldrig och är fortfarande inte en prestation. Det får jag tacka mina föräldrar för. Min blyghet och ”tasighet” till trots så fick jag en bra självkänsla från liten. Jag var alltid bra och Anna – aldrig en tia på ett prov eller en medalj runt halsen. Jag var bara Anna och jag räckte så bra med det. ”E nou bra som he e” sa pappa och klappade mig på huvudet med sina stora fårade händer som han smorde in med tjock salva efter en lång arbetsdag som elektriker.

Luta dig alltid tillbaka på vem du är och inte är. Vilka värderingar du har. Våga vara ledsen, våga vara glad. Hitta människor som gör dig glad. Släpp de som inte vill att du vågar eller mår okej. Som tycker du enbart är konstig eller fel. Ni kanske bara inte är menade för varandra.

Det var inte alls fel att vara duktig flicka. Jag kom långt med det och jag njöt av att vara det. Det var inget fel att plugga mycket eller våga drömma. Jag skulle visserligen ha kunnat vara mindre nervös. Men jag är ändå glad för alla de böcker jag öppnade och alla gånger jag svettades för prov. Jag fick mycket på vägen.

Jag vågar fråga om råd. Jag har fortfarande mentorer och jag har alltid vågat söka mig till en omgivning där jag inte alls kan allt – utan måste luta mig på andra. Våga göra det. jag är glad för alla gånger jag tvingats ta debatter eller kommit hem med röda kinder. Så hittade jag mina egna tankar. Och framför allt lärde jag mig kompromissa. Att vinna är inte allt, långt ifrån. Det bästa är att fatta att inte ta alla strider – det tog en tid för mig att lära mig det. Jag måste fortfarande lägga band på mig själv ibland i pushigheten.

Men mest glad är jag över alla fina människor som jag har runt mig och haft runt mig. Allt är relationer. Det har noll betydelse vilken cv du har om du inte kan relationer och vet vilken betydelse de har för ditt eget välmående och din egen framtid. Men himla tur att jag inte kan berätta allt för Anna år 1998 – vore ju tråkigt om man liksom vetat allt, haha!

 

 

 

 

 

Kär

Jag landar i Kristinestad. Möts av blänkande vatten, söta gator och solsken. Här bor också en potatiskung som är en vän sedan länge.

Jag har aldrig åkt runt så mycket i Österbotten som det senaste året. Inte ens under mina politiska år då varje hörn skulle besökas. Och varje gång vill jag flytta överallt. Vill njuta av alla småstäder. Alla kommuner. Ikväll känner jag bara att Kristinestad kallar på mig. Igår tyckte jag att Jakobstad bara måste vara mitt näste i framtiden. Förra veckan kärade jag ner mig i Närpes igen. Så här växlar det. Sen kommer jag till Vasa och blir kär igen. Är det höstkänslor? Allmän galenhet i allt? Nja. Jag tror det handlar om alla fina människor. Alla sköna människor som kommer i min väg. Som jag lyckas ta in på ett annat sätt än förut. Jag kanske öppnar mig mera, eller kanske Österbotten öppnar sig mera och mera? Tja, svårt att säga. Min pappa brukade säga så här ”i allmänhet är österbottningarna ett bra folk”. Och jag suckade. Tyckte han var lite löjlig. Men han hade en poäng. En lite djupare, men enkelt sagt. För det säger egentligen allt. Inte behöver allt vara i krusiduller och mys pys. Det är bara att konstatera att i allmänhet är det just ett bra folk. Som vill så mycket. Som kan så mycket. Bakom varje upplevd framgång finns människor. Bakom varje litet café finns drivna entreprenörer. Politiker som skapar, som vill, som försöker. Barn som drömmer om framtiden. Äldre som drömmer lika mycket. Ibland blir man så självkritisk, strider om allt, tycker att ens region är det viktigaste. Man vill så väl nämligen – man vill skapa det goda för människor runt om.

 

69452545_1376006579216469_1464387795563839488_n

Nu blir det en vegetarisk moussaka. Sen blir det en föreläsning om drivkraft. Det där som finns överallt här omkring. Som jag vill förmedla – som börjar här och nu, hos mig själv. Som pappa sa ”det är bra folk”. Kort och gott.