Extra lerigt kräver röd power

Har ni också någon gång varit en sådan som skriver strategier om jämställdhet och annat fint? Som skriver, tycker och tänker till. Som vill väl, som har visioner och drömmar. Men inte helt är på det klara med det i praktiken? Sådan var jag. Med viss betoning på var. Som när jag  som 25-åring pushade på 6+6+6 modellen för föräldraledighet i media (som jag de facto tror på ännu) och en mamma från Pedersöre kontaktade mig och undrade hur jag beaktade amningen. Jag fick svara henne att jag inte hade en aning. Jag minns ännu stunden och känslan av ”eeehhhh”. Jag satt på åttonde våningen på Simonsgatan framför min gamla svarta dator och snön vräkte ner. Och ”Eeeh”känslan etsade sig fast. Man måste våga minnas den känslan också och inte låtsas att den aldrig fanns där.

Nåväl. Idag har jag mer eller mindre tvingats till mera praktiskt agerande. Jag fokuserar inte så mycket på visionen i liknande frågor men däremot har jag blivit värsta praktikern. Hos oss finns inte så stor skillnad på var man är när jobbet ska göras. För två veckor sedan gav jag vår revisor en ny upplevelse. Revisorn satt för första gången i en lekhörna med en vd och hade möte. Det tycker jag är underbart!  Och han var lika glad och proffsig som vanligt. Där mitt bland klossar, småkrasslig ettåring och mjukisdjur. ”Det passar sig inte” kunde kanske någon säga. Men det är här som skillnaden mellan tal och praktik kommer in – det är i sådana här lägen man inte kan backa.  Det här med ”passar sig inte” – sånt förlegat måste man stiga över. Det kan tyckas smått men för varje sådan här sak så har man kommit en liten bit på vägen vad gäller jämställdhet. Jag kan inte tycka en massa men sen inte själv göra det i praktiken. Det visade sig för övrigt att det är betydligt svettigare att göra det i praktiken än att skriva det i tal och så. När jag tänker tillbaka på tiden när jag hade möjlighet att visionera varje dag. Jämfört med tvillingvagnar, skötväskor, blöjor, mat, dator och strategipapper bredvid. Och jo, tankarna som också ska landa. Men egentligen så mycket roligare.

(Nedan en del av ett bildspel som min underbara ekonomichef gjort. Där hon fångade oss i lekhörnan)

revisorn

 Min vecka var fylld med vackra ord och känslor. Mina kollegor lyfte mig till både skratt och tårar. Även om ungefär halva veckan inte alls gick som på Strömsö direkt.Tvärtom. Den var extra lerigt vissa dagar. Inte ens tjockbottnade stövlar räckte till vissa dagar – det liksom pöste över på vissa ställen av vägen. De dagar kan det vara svårt att landa. Då behöver jag extra positiva och sköna människor runt om mig. Vilken tur att jag har det. Då stängs nämligen mina öron för potentiella energitjuvar.

Men i fredags fortsatte det i bättre takt – fast mera fokuserat på framtiden för oss alla på Rådhusgatan 21 och hur vi gemensamt bygger oss uppåt.  Det kändes som en fin kontrast! Det är ett rött, mäktigt och snällt gäng må jag säga. Här finns så mycket kompetens, snällhet, kreativitet och framtidsgo att jag blir matt av lycka. Om vi ska prata GIG-nätverk a la arbetsmarknaden 2019 framåt så är det här en perfekt modell. Med gemensamma muskler blir det betydligt lättare att ta oss an större case framåt.

rödpower

 

 

Glitter och kalas

Livet ger och livet tar. Ikväll känns det  som om livet bara gav. Om och om igen. Jag fick en sista middag med en stor del mina kära kollegor från FHU, närmare 45 var vi ikväll tror jag. Vänner mera än kollegor.

En chef är summan av sina medarbetare. Jag har haft underbara sådana. Som vågar, som vill, som har kompetensen, som siktar över stjärnorna. Nästa solsystem som liknelse kanske. Det är en ära att få lyckas med dem. De hade samlat ihop personliga hälsningar till mig i en enda fin bok. Skrattade och grät. Såg på gamla bilder. Läste dikter, fina citat. Min mamma sa alltid att man ska gå hem från kalasen när man ännu har roligt. Då är det kanske exakt rätt tid för mig då. Jag har tillsammans med ett stort team jobbat fram något nytt, något hållbart, något som behövs. Mina måndagar är fortfarande bra dagar. Så att jag kan längta. Finns det bättre tid att byta? Egentligen inte. Som VD ska du veta när tiden är just där för dig. Nu var den det för min del.

Jag drog på mig en glitterstass ikväll. Jag som alltid bara vill ha svart eller vitt. Ikväll blev det en rosa glitterskapelse som hängt i garderoben i ett par år. Ikväll var det dags även för den. Ikväll var det skönt att känna av det där gräsliga glittret. Stiga utanför zonen.

Jag promenerade sakta mot bilen. Vinden ven vid stranden och skuggorna lurade runt hörnet. Men jag kände mig trygg, skön till mods och fylld med kärlek. Som Jan Carlzon, SAS-Janne, sa när han föreläste i Vörå; ledarskap handlar om kärlek. Mjukheten är det som leder till viss framgång på sikt. Var inte rädd för den – alla mår bättre av att ha snällhet runt sig. Tack för att jag fått växa med er, det har varit en underbar resa.

 

julfest

The crazy christmaslady

47180257_338022310361135_2200117355520983040_n

Saker att notera efter en arbetsresa;

1.      Jag sov 8 timmar  för första gången på hur många år som helst. Jag måddde som en prinsessa men såg ut som snömos i ansiktet. Ingen hit att sova för länge tydligen.

2.      Man kan säga att tiden går när ens lilla systerson plötsligt är universitetsstuderande i Stockholm och 20 cm längre än sin moster. En ljus liten parvel är plötsligt en välartad vuxen ung man. Jag minns honom mest som den lilla killen med bestämd uppsyn som kom utspringandes från flygplanet i Vasa och rakt i sin morfars famn.

3.      Att hitta sin tvillingsjäl i arbete är viktigt. Så himla viktigt. Att få dela jobb, strategiplaner, tankar, regniga promenader och till och med dubbelsäng – det gör jag helst av allt med Linn Jung! En businesspartner som är snäll och smart – är en lycka i sig. Det slog mig om och om igen när vi promenerade runt Djurgården i värsta regnet.

4.      Att ha en kö med barn som väntar vid dörren när jag kommer hem gör mig genomlycklig. Att vissa av dem vänder i dörren när jag inte har lego i påsen gör väl inte mig direkt överlycklig. En vill baka kakor på direkten och rörde ihop ett makalöst gegg med tappade ägg på golvet. En annan kräver att få leka  i festklänning som snurrar, den yngsta ville läsa Emilboken och den fjärde, den äldsta, har tusen funderingar. Det finns inget bättre sätt att landa egentligen. Det går nämligen inte i det läget att ha tankarna på annat håll än just här och nu.

5.      Att träffa nya människor och gamla vänner i nya sammanhang är en rejäl boost! Det finns inget som boostar mig så! Jag kunde erövra världen (nej i det här läget har jag inga tankebegräsningar) och lite till efter det. Ge mig en dator och jag är på hugget timmar framåt efter det.

6. Linn kallar mig ”the crazy christmaslady” och jag jobbar hårt på att leva upp till det. Julpyntet är framme, bakandet ska inledas i helgen och den första sillen läggas in. Jag gör det så enkelt som möjligt och så effektivt som man bara kan med fyra små runt benen. Kom ihåg – jag är ingen pedant. Från och med idag är det julmusik tills nyår och det ska dofta hyacint i hela huset. Mandariner och hyacint. Att få leva i mystider i en månad, fatta vilken lycka! Nu tänds ljusen här hemma.

jul1snackaren

47294058_265115937507577_477244134432702464_n

 

Tack staten – vi ska inte göra dig besviken

Klockan ringer på osköna 03.50. Timmarna av sömn är inte värda att nämnas.  Jag hasar mig upp och inväntar ”maaammaaa” som jag vet att kommer inom kort. Men tröttheten glöms snart bort! Efter en kaffe och en liten smörgås så åker jackan på och bilen startar mot Brändö och Linn. Julmusiken gör sitt som vanligt och Linn är lika glad som alltid (härliga människa!) – nu, gott folk styr vi västerut i två dagar. Möten, luncher och hoppeligen en hel natt med sömn.

799A1177

November har inte varit så nådig månad om man ser till tempot. Men så himla skönt att veta att varje liten slipsten som plockats upp har vi vårdat väl. Tagit hand om. De sista statliga ansökningarna görs i december på mitt vd-jobb och sen börjar jag städa mina dokument.  Igår fick jobbets revisor en ny upplevelse eftersom en del av mötet hölls i lekhörnan på Norrvalla. Och bra gick det också! Även för mina krassliga små.

799A1632

Jag flyttar filer och förbereder det som ska förberedas. Jag är snart klar på ett ställe men trappar upp på nästa. Det blir en dag med möten och också lite firande. I vackra Stockholm. Det är nämligen så att vi har landat ett stöd för en ny produkt. Så fort ramarna nu är klara så berättar vi mera. Det är helt klart en del av utvecklingsprocessen för bolaget och något som kommer att ta en stor del av vår tid 2019.  Det skälls mycket på myndigheter, I det här fallet skulle jag vilja krama om dem istället! Att det finns ljuvliga tjänstemän, det vet jag – det här var en extra proffsig och glad sådan. Tack staten för att ni tror på att vi kan bidra med något nytt och innovativt. Lovar att inte göra er besvikna!

Livet! Stockholm! Bertills & Jung. Här kommer vi!

42440862_485543921962908_1947729396282425344_n

13 år senare

italien2

Så hände det sig att jag hamnade på den italienska restaurangen nära Mannerheimvägen. Med rödrutiga dukar. I väntan på kvällståget hem.  På samma restaurang satt jag som vilsen ung kvinna för tja kanske 13 år sedan. Utbjuden på något jag inte hade fattat att var en date. Tillsammans med en kollega från ett annat parti. Det tog aldrig fyr. Det gjorde det däremot med en annan date lite senare.  Samma restaurang dock. Den killen sitter någonstans nu i Bangladesh och kommer hem nästa vecka. Som vi längtar tills dess. Småbarnsåren är inget tillfälle i livet då man har extra tid och ork för varandra. Det blir mycket kalendercheck, små kriser i allt och överallt, vem som handlat och handlar, vem för och vem hämtar.  Vem kompromissar. Vi är rätt bra på det. Egentligen ganska så fantastiska! Men vi är inte så där jättebra på att se varandra över datorskärmen på kvällarna. Vi är faktiskt riktigt usla på det. Han ser en skräckfilm, jag jobbar hellre. Jag vill se en komedi. Han somnar bredvid efter fem minuter.  Men ändå. Vad livet vore trist utan varandra. Så kallt, så tomt, så allt. Jag har blivit en pragmatiker med åren när det kommer till romantik. Trots det så bultar mitt hjärta extra när hans bil svänger in på gården. Eller när han tar av kavajen och fixar möbler i vårt kontor bara för att jag fick plötslig panik.  Eller när han bara finns där exakt när jag behöver. Det har han alltid gjort. 

Idag var en föreläsningsdag. Jag fick träffa fina typer i SLC. Fina, glada och aktiva människor. Gamla trogna vänner fick jag också träffa!  Och jag fick kittla min politiska ådra. Det är egentligen en ganska mäktig känsla när man får träffa aktiva människor. Som samlas för att påverka, nätverka, knyta nytt, odla vänskap och också politik. Utan dessa människor i olika sammanhang ,  vad vore samhället? Under min tid som specialmedarbetare för ministergruppen hjälpte SLC mig varje vecka.  Alla dessa lagar och förordningar om fjäderfän (det heter så i lagtext) – var hade jag varit utan dessa sakkunniga? Typ ingenstans alls! Det är svårt att klara sig någonstans utan nätverk. Det här är ett enormt viktigt sådant.

slc

Åker förbi en lysande granitborg och det ger många minnen men allra mest en stark känsla av ett skönt samhälle. Där sitter människor som jobbar dygnet runt. Men sällan får cred. Man må sprida det ena och det andra om lata politiker. Det kommer alltid i alla sammanhang oberoende arbetsplats att finnas människor som går där ribban är lägst – som försvinner från jobbet så fort klockan slår prick fyra. Som inte gör det ena eller det andra. Men det kan vi inte utgå ifrån. Vi måste utgå ifrån att alla alltid gör sitt bästa.  Och i granitborgen har jag jobbat och jag vet att där finns fullt med hårt arbetande, kompromissande och nytänkande människor. Som vill väl. Som har fått förtroende. Som jobbar ihärdigt trots motvind. Drivkraftiga. Uthålliga. De som lägger allt i blöt för att skapa något bättre. Det har de all min beundran för

 

Men nu gott folk, nu åker mjukisbrallorna och de rosa sockorna på. Läderbyxorna är för obekväma just nu. Nu inleds den korta vägen hem från Helsingfors. Och både ansökningar, projekt och texter ska produceras. I takt till julmusik. I morgon bitti väntar ledningsgruppsmöte med de finaste. Före det landar jag hos de fyra underbara samt den bästa av mammor. Min egen.

italien

 

 

”Itt na extra”

Inget extra, var det någon som sa i min närhet. Inget extra. När det kommer till julen alltså. Hur tråkigt är det inte? Jag är inte alls ”inget extra” människan. Inte ett dugg heller. Det betyder inte julklappar och flöde i massor – inte alls. Det betyder bara att jag vill ha julen, som så mycket annat, fullt ut. Här ska pyntas, här ska städas, här ska mysas och här ska det produceras inlagd egen sill. Ljusstakarna lyser i fönstret, köket har fått julgardiner och köksskåpen en städning (fråga mig inte varför. Det är ett lutheranskt arv kanske från mina föräldrar bakåt. Köksskåpen ska bara städas till julen. Ingen frågar varför).

bloggis

 ”Snart kommer tomten och Jesus Kristus” säger Smilla och nappar ett läppstift från mitt skåp. Lika snabbt hamnar hon att vända tillbaka med det. Men jo, det hinner nudda hennes mun före det och läpparna hennes är röda som tomten själv. Hon är allt annat än ”inget extra”. Hon är ”all over the place”. Så himla skönt. När det kommer till jobbet också så är jag inte heller den som gillar ”inget extra”. Jag tar allt extra och går det inte så hittas genvägar.

Från årsskiftet är jag all in med Linn och Bertills & Jung. Känns naturligt. Inte en enda dag har jag ångrat att jag vågade hoppa. Om jag hade hoppat ensam? Nej, det hade jag inte. Inte i det här skedet.  Min ambition var att stöta på en likasinnad. En partner som ville växa, vågar och som kan alla de grejerna jag inte kan. Som är ambitiös, arbetsmyra, godhjärtad och som har glimten i ögat. Det är Linn i ett nötskal. Vilken tur jag haft.  VIlken tur jag vågade fråga.

Det är som när man anställer – man ska alltid välja de som kan mera än en själv eller kan komma med saker som man själv inte ens nuddar vid tankemässigt.  Gör man inte det så är det svårt som bolag att växa vidare. I nio år har jag omgett mig med människor som kan så mycket mera än vad jag kan. Det har också gjort att vi kunnat växa och förändra verksamhet.

Men nu, nu dyker jag in i köksskåpen igen. Med de bästa medhjälparna (not).

Kära Helsingfors, jag gillar dig!

Hon står där i sin vackra hatt på andra sidan övergångsstället. Damig, söt, rak i ryggen. Kanske 85 +. Människor väller fram och jag ser att hon sträcker handen bakåt. Hon nappar tag i en äldre herreman som har svårigheter att gå. Han lika stilig. I paletå och hatt. De går hand i hand över gatan. Hon ler och ser förväntansfull ut. Och jag baxnar av kärlek. Efter det så blir hela min dag ljus. Jag har föreläst om attityder, välmående, gnista och mod idag. Det var inte så svårt när veckan började så fint. Efter det fortsatte det plötsligt med glada personer i kassakön, okända människor som började småprata och skratta i bastun (obekvämt för en stel finländare som jag haha:)), en taxiväxel som svarade på svenska (jag blev överlycklig och tackade 1000 gånger) och överlag bara glädje.  Då är frågan – var det jag eller alla andra? Troligen var det just det att jag såg allt det där och förstärkte det. Jag var mottaglig.

tåg

Tre så himla lyckade dagar. Ett vackert Helsingfors bjuder på julstämning. Möten som gått på räls. Glada människor. Föreläsningar,  styrelsemöten, medarbetare, vackra Solvalla, människor.

Att vara borta i tre dagar och sedan byta i dörren med en man som åker till Bangladesh. Det är kanske inte den lugnaste tillvaron. Snuviga barn, discon, träningar och allt annat på det.  Jag är den första att erkänna att jag har svårt att varva ner och släppa efter intensiva dagar. Då finns det inget bättre än att jag om några timmar ska få lägga mig bredvid en mammatörstande tvååring som troget sitter i sin säng i mörkret medan lillasyster hoppeligen somnar i mammas famn. Oberoende trötthet så sätter hon sig upp sekunden lillasyster läggs i spjälsängen. ”Mammas säng” säger hon. Kastar sina mjukispuppar på golvet. Kliver över sänggaveln och tassar ut. I vår säng kurar hon in sig i mitt täcke. Håller om mitt ansikte och kramas. ”Du är så fin Smilla” säger jag. ”Å du såååå fiiin mamma” säger hon och kurar in sig under min arm. Något bättre sätt att hålla mina fingrar borta från dator, mail och annat jobb finns inte.

Att facetima med de minsta funkar inte helt. Det blir mest gråt över att ingen fattar varför jag finns i en telefon. Snart är jag hemma på riktigt.

skyp