4.0 – nästan halvvägs

”Har du aldrig testat lösögonfransar. Då är det dags nu”? säger Julia när hon fixar mig inför festen. Jag skakar på huvudet. Aldrig tidigare har jag haft så maffiga fransar som efter hennes styling. Det gäller att se de nya möjligheterna att testa saker i livet oberoende ålder. Om det så gäller lösögonfransar eller att utmana sig i vardagen. Man ska inte se till att det blir för tråkigt bara för att man passerar jämna år. Så där nästan halvvägs.

Jag vaknade mitt bland små fötter, armar och djupa andetag. Vaknade till sång av Tyra medan Malte vägrade stiga upp och de två yngsta ropade och fäktade av ilska. Kände lite efter, hmmm.. det känns som om jag är 40 faktiskt. Gammal till sinnet har jag alltid varit, kanske det är nu jag kommer i kapp mig själv.  Eller så småningom. Spelar av bara farten lite Jason Donovan, försöker förklara för barnen hans storhet i tiderna. Tar med Snap och ”Rythm is a dancer”. Försöker förstå att det snart är 20 år sedan millennieskiftet.  Att tiden går helt enkelt. Tar fram min favoritkaffekopp, min helgkopp, och ser ut över mörkret. Det är vitt där ute. Behagligt och skönt.

IMG_1904 (1)

Förra fredagen överraskades jag med en underbar fest. Vänner från olika tider och delar av mitt liv dök upp. Min familj. Min man. Sådana som är så kära och som lärt mig så mycket på vägen. Och just då, när det dök upp fina vänner och tidigare chefer så kände jag en susning av att livet passerar. Jag tror inte att det kallas så mycket annat än reflektion över det som varit och önskningar och drömmar framåt. Och kanske också så att man kommit till en plats i livet som ändå innebär snart 18 år i arbetslivet och en hel del till. Då känns det inte som om man måste på något sätt bevisa det ena eller det andra. Mera slappna av och jobba vidare framåt. Man kan ta plats men man fattar också att ge det – att se de som kommer efter en själv.

Som mamma är man aldrig tillräcklig men jag tror att det är viktigt att ge sig själv själsfrid där också. Jag läser inte längre en massa böcker om hur man blir den bästa mest avslappnade föräldern. Nej, jag får lita på att jag har känslan och rätta touchen för vad som fungerar.

Att utgå från att vara nära och ge allt man har, men väl medveten om att man kanske inte alla gånger kan ge exakt precis det som de fyra beställer just då. Och att livet är sådant. Som mamma är jag en annan nu än för 10 år sedan, mindre orolig, mera glad och lite mera trött. I arbetslivet är jag på en plats och med människor som gör mig gott. ” En som lyssnar på Tommy Körberg och dansband” kan inte ha något ont i sig” sa Linn under festen. Nej, jag tror ju att det är så.

”Behåll dig glädje – den har burit dig långt och kommer att fortsätta bära dig” – skriver min äldsta syster i en hälsning.  Jag såg mig aldrig som speciellt glad som liten men jag tror jag var grundglad på något sätt. Nöjd. Det har burit mig långt. Varje dag jag öppnar dagisgrinden och två små rusar skrikandes mot mig så tänker jag att livet är så fint ändå. Ibland skakas jag om av tanken på att det kan ändra när som helst. Det vet man aldrig. Samtidigt så har jag också gått på många törnar i livet och lärt mig att omge mig med snälla människor, de som ger energi, de som vill väl.

Nu styr jag mot Härmä snart. Jag skall träffa ca 250 människor där och prata om kommunikation, välmående och klimat. På vägen tar jag upp min mamma som säkert redan har ytterjackan på, lämnar en väska med Maltes urvuxna kläder åt en kompis som har en liten kille. Kaffet tar jag i handen, podcasten är laddad. Kroppen värker lite efter gårdagens träning med Nicke. Man är ju inte 20 direkt längre. Och nej, 40 är inte det nya 30 🙂

Ny dag, nya kalas. Som Malte skulle ha sagt.

 

Boosta varandra

Är man någon gång rätt som kvinna, ens i eget sällskap? Hur många gånger har jag inte nästan gått under av dåligt samvete när jag stängt dörren här hemma. Kollat bilder på barnen innan flyget lyft, kramat små varma armar och småsnyftat när de varit förkylda och jag varit tvungen att rusa iväg. Frågade en gång min man hur han tampas med sitt dåliga samvete men tja, där hade han inte när på samma upplevelse som mig när han åker.  Ganska sällan har jag varit snäll mot mig själv. Därför är det så skönt att få boosta varandra tillsammans med Linn. ”No more dåligt samvete” sa vi och skapade egna lösningar. Fortfarande är det intressant, egentligen blir det mera och mera intressant och komplext, att möta olika kvinnoroller och upplevelser kring det här med att jobba och vara förälder. För ganska sällan får vi en reaktion av en man faktiskt. Men desto oftare av kvinnor som antingen sprider kärlek och älskar våra värderingar eller så av de som tycker vi är skvatt galna och svartvita. 
revisorn
Har läst så sjukt många intressanta artiklar på senare tid som egentligen befäster det jag redan tror på. Senaste vecka kom undersökningen som påtalade att barnvänliga arbetsplatser är en konkurrensfaktor framåt och förra veckan lyfte svenska Yle upp artikeln om forskaren som djupdyker i varför människor i vissa positioner byter bana och byter karriärsstege. Där pratar man om vikten av organisationskulturer. ”Men alla viill inte ha barn på en arbetsplats” kanske någon säger (jodå, sån feedback får vi ibland när vi föreläser). Tja de flesta barn är på dagis eller i skolan. Så det är inte så att arbetsplatserna skulle ha tagit över den rollen. Det handlar mera om attityd, välkomnande av barn och en avslappnad och medveten känsla för att stötta småbarnsfamiljer som annars skulle ha svårt att jobba. Läs, i de festa fall kvinnor då.
Vi föreläser ju en hel del, träffar många människor, diskuterar roller, beteende, kommunikation och överlag hur vi möter varandra. Kvinnorollen i sig är kanske intressant i den kontext att vi jobbar med värderingsfrågor och gör det öppet. Barnvänliga arbetsplatser är så 2010 i Sverige – där har man kommit så långt när det gäller attityder. I Finland känns det ännu lite som om vi bara startat upp. Därför är nyheter och ställningstaganden så viktiga. 

Jag fick frågan nyligen
om jag gått ner i lön och om det är rättvist för kvinnor? Självklart har jag gått ner i lön från en vd-post till en entreprenör. En start up. Det är en risktagning rakt av. Det är helt klart samma för kvinnor och för män – där måste vi vara tydliga. När det kommer till kvinnor är vi kanske bättre på att välja tryggare alternativ men vi måste också våga ta lite mera risker om det ska gå framåt. Nej, det kan hända att jag inte kan plocka frukten under mina år, men kanske mina barn kan det? Kanske nästa generation. 

Jag brukar titta på pappas foto från mitten av 1950. Så grått och dystert,  så allvarligt det såg ut. En del av allvaret tynger oss ännu i Finland. Vi har byggt upp ett fint samhälle  under många år. Då tänkte man inte bara här och nu. Så vad ger oss rätten att tänka det nu egentligen? Inte ens barnvänliga arbetsplatser kanske ger utdelning här och nu. Men på sikt gör det underverk. Ibland kan man inte vänta på politiska beslut och den processen för att agera. Man måste testa gränserna själva. För att å andra sidan kunna påverka kommande politiska beslut 🙂

Det kom ett mail

Ni vet det här med att bli äldre. Plötsligt vaknar man upp en dag och inser att livet är enklare i sig när det kommer till vissa val. Eller kanske också svårare. Men åtminstone så vet man lite mera om sig själv än vad man gjorde tidigare. Man har testat, misslyckats, lyckats och misslyckats igen. Njutit, älskat, sörjt och haft så många aha-upplevelser. Också om sina egna ramar. 20190726_140346

 

Det hände sig så att det damp ner ett fint meddelande i mailkorgen av en ung tjej som studerar i gymnasiet. Texten andades drivenhet, framtid och längtan. Och hon ville bolla det med mig. Vilken ära. Vilket mod. Vilket driv. Så klart jag ville. Och plötsligt får jag vara med och ge råd. Om livsval. Och enda jag kan säga är att man ska gå sin egen väg, även om man inte vet det då. Öppna dörrar, våga öppna fel och omge sig med det man älskar att göra. Man blir inte bra på något man inte brinner för. Det är jag helt säker på.

Om jag fick vända mig till Anna 1998 igen så skulle jag kanske först av allt ge mig själv en kram. Liksom säga att det blev bra i alla fall. Och att jag kunde mera än jag trodde. Och att livet tar väldigt ont ibland men det är också magiskt härligt. Att mina invanda föreställningar inte höll så länge.  Men att jag kunnat leva med alla val.


Man hittar 1000 orsaker man gjort fel. Men om vi vänder på steken – vad gjorde jag rätt?

Så här: 

Jag var aldrig och är fortfarande inte en prestation. Det får jag tacka mina föräldrar för. Min blyghet och ”tasighet” till trots så fick jag en bra självkänsla från liten. Jag var alltid bra och Anna – aldrig en tia på ett prov eller en medalj runt halsen. Jag var bara Anna och jag räckte så bra med det. ”E nou bra som he e” sa pappa och klappade mig på huvudet med sina stora fårade händer som han smorde in med tjock salva efter en lång arbetsdag som elektriker.

Luta dig alltid tillbaka på vem du är och inte är. Vilka värderingar du har. Våga vara ledsen, våga vara glad. Hitta människor som gör dig glad. Släpp de som inte vill att du vågar eller mår okej. Som tycker du enbart är konstig eller fel. Ni kanske bara inte är menade för varandra.

Det var inte alls fel att vara duktig flicka. Jag kom långt med det och jag njöt av att vara det. Det var inget fel att plugga mycket eller våga drömma. Jag skulle visserligen ha kunnat vara mindre nervös. Men jag är ändå glad för alla de böcker jag öppnade och alla gånger jag svettades för prov. Jag fick mycket på vägen.

Jag vågar fråga om råd. Jag har fortfarande mentorer och jag har alltid vågat söka mig till en omgivning där jag inte alls kan allt – utan måste luta mig på andra. Våga göra det. jag är glad för alla gånger jag tvingats ta debatter eller kommit hem med röda kinder. Så hittade jag mina egna tankar. Och framför allt lärde jag mig kompromissa. Att vinna är inte allt, långt ifrån. Det bästa är att fatta att inte ta alla strider – det tog en tid för mig att lära mig det. Jag måste fortfarande lägga band på mig själv ibland i pushigheten.

Men mest glad är jag över alla fina människor som jag har runt mig och haft runt mig. Allt är relationer. Det har noll betydelse vilken cv du har om du inte kan relationer och vet vilken betydelse de har för ditt eget välmående och din egen framtid. Men himla tur att jag inte kan berätta allt för Anna år 1998 – vore ju tråkigt om man liksom vetat allt, haha!

 

 

 

 

 

Kär

Jag landar i Kristinestad. Möts av blänkande vatten, söta gator och solsken. Här bor också en potatiskung som är en vän sedan länge.

Jag har aldrig åkt runt så mycket i Österbotten som det senaste året. Inte ens under mina politiska år då varje hörn skulle besökas. Och varje gång vill jag flytta överallt. Vill njuta av alla småstäder. Alla kommuner. Ikväll känner jag bara att Kristinestad kallar på mig. Igår tyckte jag att Jakobstad bara måste vara mitt näste i framtiden. Förra veckan kärade jag ner mig i Närpes igen. Så här växlar det. Sen kommer jag till Vasa och blir kär igen. Är det höstkänslor? Allmän galenhet i allt? Nja. Jag tror det handlar om alla fina människor. Alla sköna människor som kommer i min väg. Som jag lyckas ta in på ett annat sätt än förut. Jag kanske öppnar mig mera, eller kanske Österbotten öppnar sig mera och mera? Tja, svårt att säga. Min pappa brukade säga så här ”i allmänhet är österbottningarna ett bra folk”. Och jag suckade. Tyckte han var lite löjlig. Men han hade en poäng. En lite djupare, men enkelt sagt. För det säger egentligen allt. Inte behöver allt vara i krusiduller och mys pys. Det är bara att konstatera att i allmänhet är det just ett bra folk. Som vill så mycket. Som kan så mycket. Bakom varje upplevd framgång finns människor. Bakom varje litet café finns drivna entreprenörer. Politiker som skapar, som vill, som försöker. Barn som drömmer om framtiden. Äldre som drömmer lika mycket. Ibland blir man så självkritisk, strider om allt, tycker att ens region är det viktigaste. Man vill så väl nämligen – man vill skapa det goda för människor runt om.

 

69452545_1376006579216469_1464387795563839488_n

Nu blir det en vegetarisk moussaka. Sen blir det en föreläsning om drivkraft. Det där som finns överallt här omkring. Som jag vill förmedla – som börjar här och nu, hos mig själv. Som pappa sa ”det är bra folk”. Kort och gott.

Pass the cred – take the blame

 

Exakt så står det i senaste numret av CHEF –  i sista ledarkolumnen. Och där landar mina ögon idag. Så här efter en lång söndag med butiksbesök tillsammans med fyra andra viljor i huset, storstädning och tvätt – sist och slutligen en väldigt fin dag. Om jag riktigt ska känna efter. Och det måste man. Känna efter och vara tacksam. Jag fick ännu en dag med alla fyra. Ännu en fin, ganska vanlig, dag. ”Sånt kommer när man blir äldre” sa mamma när jag undrande frågade vad hon sysslade med när jag fick vita mössan 1998 och hon som så ofta fällde tårar. Hon pratade om tacksamhet – jag funderade på studier i Åbo och kvällens studentmiddag. Hon pratade om tacksamhet. Först nu förstår jag mera av hennes känslor. Kanske det kommer med åren.

20190719_075432

Har ni haft chefer som puttat ut er i hetluften men ändå tagit ansvaret? Som sporrat? Eller har ni haft dem som låtit andra ta skulden när det gått fel – eller ännu värre egentligen, inte gjort något alls och låtit passiviteten omfamna verksamheten? Ni kanske vet vad jag menar med pass the cred, take the blame.

Nu har jag bara haft bra chefer- Men så tror jag också att jag har varit en medarbetare som velat hitta lösningar – som också velat framåt. Då är man beroende av chefer som ser det och som VILL se det. Som inte anser att man enbart skall var nöjd där man är. Som inte tycker att man ska tygla sig lite. Men som ändå tar ansvaret ifall det liksom går käpprakt åt skogen.

Vi pratar så fint ofta om att växa och få fortbildning. Men det behövs också ledarskap som säger att allt detta är möjligt. Som säger:  titta framåt, se dörrarna -jag finns här. I dagens läge pratar vi om att chefens viktigaste uppgift är ”ångestdämpande” ledarskap. Mer eller mindre skapa en struktur, vision och också en daglig trygghet i en värld som förändras snabbt.

”Ledarskapet är inte som förr” säger vd:n för Microsoft i Sverige och pekar på att det här med att ge ansvar, lita på medarbetare och skippa byråkatin är framtiden.

”Ge inte lillfingret, då ryker hela handen” var en ledarskapsteori a la min näromgivning på 90-talet. Så jobbar man inte mera. De gånger jag kråtat till det själv och misslyckats rejält, för de gångerna är många de också, så har jag haft lyckan med chefer som ställt sig framför mig med  ”pass the cred, take the blame”. Som en liten mur för att visa att de tar högsta ansvaret. Att jag lärt mig, rett upp saker och haft enormt med ångest där det gått fel – har lindrats av människor ovanför som hjälpt framåt.

 

Molpe3

”Sånt här möter du mycket av framåt, Det här var första gången” sa en av mina chefer och la handen på axeln. Och han ringde för att kolla upp mig efter den fadäsen som handlade om att ha koll, se och bedöma människors handlingar rätt. Med andra ord. De gånger jag varit för blåögd. Det tog ett tag för mig att komma tillbaka då men i sig har jag lärt mig en sak: sådan motgångar skall inte leda till att man blir misstänksam eller avvaktande. Man ska lära sig av det. Magkänslan skall lära sig. Men i slutändan måste man ändå alltid utgå från att människan vill gott.

Om stjärnorna skall lysa så gäller det som chef att skapa en trygg tillväxt för enskilda medarbetare. Och det innebär i sin tur underverk för verksamheten. Man vågar pröva på utan att bli uthängd för misslyckande eller få skäll. Det skapar på sikt en oräddhet. Och nu när jag skriver det här så kan jag inte låta bil att undra om den ”oräddhet” som Linn ofta lyfter fram hos mig också bottnar starkt i just det att jag haft ledare som på riktigt gått enligt ”pass the cred, take the blame”.

Det har gjort att jag som en konflikträdd och blyg ung vuxen gått till en ”banne mig” – snart medelålders.

Allt på en timme

Efter en del stora känslor från den nyblivna skoleleven  så var jag rätt dränerad på energi ikväll. Ni vet den där trötthetskänslan som egentligen inte är fysisk – mera en känsla av matthet och ungefär noll lust att göra något alls. Men som man ändå inte kan lyda eftersom det finns fyra barn som väntar typ tid och mat. Men hur som helst. Det svängde under en timme. Faktiskt.

20190429_175453.jpg

Det stod ”handla” i mitt häfte. Så det vara bara att samla ihop sig själv, dricka en kaffe på det och sätta fyra små i bilen. Under timmen jag handlade träffade jag på flera människor av slumpen. Några som jag känner bra, några som jag känner mindre bra. Men det vackra ikväll var att de liksom bara dök upp av en anledning. En knackade mig på axeln i kassakön och stod där med all sin mjuka livsglädje och för ett ögonblick glömde jag bort striderna om chokladägg och köpte mig lite tid att prata. En annan mötte jag på parkeringen utanför affären – glad, skrattandes och med skämten i bakfickan.
Älskar sånt. Spontana människor. Sådana som bara smittar av sig leenden.

Så sätter jag mig i bilen. Alla tusen matväskor i bakluckan. Fredagsmyset (choklad då) som de korkar redan i baksätet och vägrar ge sig. Jag tar upp min telefon, suckar och känner att livet mjuknar- Och i telefonen så dyker ett meddelande upp. Ett som säger att det vi gör, de budskap vi kommer med har betydelse. Att det här med familj, kvinnor barn och ja, jobb och karriär är något som andra vill prata om också. Som andra funderar på, lever med och pusslar. Och de vill bara high fiva oss med allt vi gör. Och vill ge samma sak tillbaka.

Och på en timme var min energi tillbaka. Med hjälp av människor som bara dök upp, Magiskt egentligen det här med livet.

 

Fyra orsaker att älska augusti

Jag har blivit en morgonmänniska med åren. Nattmänniska är jag också för att optimera men jag njuter, faktiskt rent av älskar, tidiga morgnar. Klockan är 07.15 nu och Katja Katt rullar på tv:n. Jag gick upp lite före kl 06 och hann jobba med en föreläsning innan första lilla barnet kom upp för att kolla läget. Tidiga morgnar är guld i mitt liv. Att jag hinner vakna innan allt annat vaknar. Kolla nyheterna. Komma ikapp.

20190702_163713

Augusti rusar iväg. Dimman kommer till. Det är första augusti(månad) på många år som jag ändå klarar av att njuta. Fukten och regnet påminner mig om tiden när pappa blev sjuk. De som känner mig riktigt bra vet att jag memorerar mycket i bild, detaljer och känslor. Så var det också den augusti månaden då pappa fick sitt besked. Den tolfte augusti det året så svängdes livet upp och ner. Under alla dessa år har jag haft en avsky för den dagen – varje år alltså. Jag minns korta klipp från den tiden – i detalj. I färger, kläder och till och med vad vi åt. Jag minns att vi åt räkpasta en kväll när det var som svårast. Jag minns att jag hade svarta trikåer och vit tröja. Jag minns att det regnade. Jag minns silen som man häller pastan i. Jag minns smaken av räkorna. I år bestämde jag mig för att det inte var den dagens fel. Att det var dags att lägga av min obekvämhet med augusti och försöka hitta det vackra istället.

IMG_20190715_141148_471

Så råkade det sig så att Malte började första klass den tolfte augusti. Och från och med i år får den dagen vara just den dagen när det var mulet men varmt. Den dagen som jag höll hans hand in på skolgården men som sedan släppte den när han rusade fram först i kön. Och den dagen som han rusade ut från första dagen och ropade ”jag fullkomligen älskar skolan jag”! Och meddelade att han kommit försent till lektionerna för att han inte hörde att de andra sprang in. Så blev den tolfte augusti det istället.

Och Milou, hon fyllde två år den åttonde augusti. Maken till amper dam. De ljusa lockarna faller runt det lilla ansiktet, hon sparkas och vevar runt som en jordfräs nattetid och hon har lagt sig med att tvinga loss oboy hos alla. ” en fakka åbåj tack” säger tvååringen och ´plirar med ögonen. Om det inte levereras så byts frågan till ett enormt skrik. Oftast med påföljden att hon också kniper eller biter. Så låt er inte luras av det dockliknande utseendet – bakom lockarna bor envisheten själv. Ser på henne när hon vaknar. Hon är snuvig och har vaknat en gång per timme och varit arg på sin näsa. Det gula nattlinnet lägger sig så fint kring hennes lilla kropp. Håret har blivit rastaliknande i bakhuvudet efter natten. Och hon kallar sig Mo.

Smilla och Tyra når sina målstolpar. Tyra dyker in i böckernas värld. Den ordentliga. Som alltid lyssnar. Som har lagt till sig med att gilla smink lite väl tidigt. Som kammar håret och drömmer om att bli tonåring.

20190717_195830

Smilla då, vår Bossbaby, hon lever livet. Hon är en äkta doer rakt av. Kramas, sjunger, argumenterar och leker. Just nu den mest mammiga av alla. Som bryter ihop om jag verkar åka iväg på något. Som måste ha koll helt enkelt.

Det finns fyra människor och så mycket annat att älska augusti för. I år gör jag just det. bara för att jag bestämt mig. Bara för att det finns människor i huset som behöver just en ” fakka åbåj” på det.