Allt på en timme

Efter en del stora känslor från den nyblivna skoleleven  så var jag rätt dränerad på energi ikväll. Ni vet den där trötthetskänslan som egentligen inte är fysisk – mera en känsla av matthet och ungefär noll lust att göra något alls. Men som man ändå inte kan lyda eftersom det finns fyra barn som väntar typ tid och mat. Men hur som helst. Det svängde under en timme. Faktiskt.

20190429_175453.jpg

Det stod ”handla” i mitt häfte. Så det vara bara att samla ihop sig själv, dricka en kaffe på det och sätta fyra små i bilen. Under timmen jag handlade träffade jag på flera människor av slumpen. Några som jag känner bra, några som jag känner mindre bra. Men det vackra ikväll var att de liksom bara dök upp av en anledning. En knackade mig på axeln i kassakön och stod där med all sin mjuka livsglädje och för ett ögonblick glömde jag bort striderna om chokladägg och köpte mig lite tid att prata. En annan mötte jag på parkeringen utanför affären – glad, skrattandes och med skämten i bakfickan.
Älskar sånt. Spontana människor. Sådana som bara smittar av sig leenden.

Så sätter jag mig i bilen. Alla tusen matväskor i bakluckan. Fredagsmyset (choklad då) som de korkar redan i baksätet och vägrar ge sig. Jag tar upp min telefon, suckar och känner att livet mjuknar- Och i telefonen så dyker ett meddelande upp. Ett som säger att det vi gör, de budskap vi kommer med har betydelse. Att det här med familj, kvinnor barn och ja, jobb och karriär är något som andra vill prata om också. Som andra funderar på, lever med och pusslar. Och de vill bara high fiva oss med allt vi gör. Och vill ge samma sak tillbaka.

Och på en timme var min energi tillbaka. Med hjälp av människor som bara dök upp, Magiskt egentligen det här med livet.

 

Fyra orsaker att älska augusti

Jag har blivit en morgonmänniska med åren. Nattmänniska är jag också för att optimera men jag njuter, faktiskt rent av älskar, tidiga morgnar. Klockan är 07.15 nu och Katja Katt rullar på tv:n. Jag gick upp lite före kl 06 och hann jobba med en föreläsning innan första lilla barnet kom upp för att kolla läget. Tidiga morgnar är guld i mitt liv. Att jag hinner vakna innan allt annat vaknar. Kolla nyheterna. Komma ikapp.

20190702_163713

Augusti rusar iväg. Dimman kommer till. Det är första augusti(månad) på många år som jag ändå klarar av att njuta. Fukten och regnet påminner mig om tiden när pappa blev sjuk. De som känner mig riktigt bra vet att jag memorerar mycket i bild, detaljer och känslor. Så var det också den augusti månaden då pappa fick sitt besked. Den tolfte augusti det året så svängdes livet upp och ner. Under alla dessa år har jag haft en avsky för den dagen – varje år alltså. Jag minns korta klipp från den tiden – i detalj. I färger, kläder och till och med vad vi åt. Jag minns att vi åt räkpasta en kväll när det var som svårast. Jag minns att jag hade svarta trikåer och vit tröja. Jag minns att det regnade. Jag minns silen som man häller pastan i. Jag minns smaken av räkorna. I år bestämde jag mig för att det inte var den dagens fel. Att det var dags att lägga av min obekvämhet med augusti och försöka hitta det vackra istället.

IMG_20190715_141148_471

Så råkade det sig så att Malte började första klass den tolfte augusti. Och från och med i år får den dagen vara just den dagen när det var mulet men varmt. Den dagen som jag höll hans hand in på skolgården men som sedan släppte den när han rusade fram först i kön. Och den dagen som han rusade ut från första dagen och ropade ”jag fullkomligen älskar skolan jag”! Och meddelade att han kommit försent till lektionerna för att han inte hörde att de andra sprang in. Så blev den tolfte augusti det istället.

Och Milou, hon fyllde två år den åttonde augusti. Maken till amper dam. De ljusa lockarna faller runt det lilla ansiktet, hon sparkas och vevar runt som en jordfräs nattetid och hon har lagt sig med att tvinga loss oboy hos alla. ” en fakka åbåj tack” säger tvååringen och ´plirar med ögonen. Om det inte levereras så byts frågan till ett enormt skrik. Oftast med påföljden att hon också kniper eller biter. Så låt er inte luras av det dockliknande utseendet – bakom lockarna bor envisheten själv. Ser på henne när hon vaknar. Hon är snuvig och har vaknat en gång per timme och varit arg på sin näsa. Det gula nattlinnet lägger sig så fint kring hennes lilla kropp. Håret har blivit rastaliknande i bakhuvudet efter natten. Och hon kallar sig Mo.

Smilla och Tyra når sina målstolpar. Tyra dyker in i böckernas värld. Den ordentliga. Som alltid lyssnar. Som har lagt till sig med att gilla smink lite väl tidigt. Som kammar håret och drömmer om att bli tonåring.

20190717_195830

Smilla då, vår Bossbaby, hon lever livet. Hon är en äkta doer rakt av. Kramas, sjunger, argumenterar och leker. Just nu den mest mammiga av alla. Som bryter ihop om jag verkar åka iväg på något. Som måste ha koll helt enkelt.

Det finns fyra människor och så mycket annat att älska augusti för. I år gör jag just det. bara för att jag bestämt mig. Bara för att det finns människor i huset som behöver just en ” fakka åbåj” på det.


 

Call to action

Mitt mantra har alltid varit att man inte ska gnälla om man inte testat eller försöker själv. Man får ha tusen åsikter men man bottnar inte alla gånger i dem om man inte vet vad man snackar om. Som jag själv då som skrivit många inlägg om företag och näringsliv under mina politiska år utan att jag egentligen helt bottnade. Men politiskt ska man läsa på, undersöka, analysera och lyssna in. Det var det jag gjorde.

20190712_120458

Nå nu har jag liksom en lite annan grund att stå på. Näringslivet i Österbotten blomstrar som få andra. Vi har globala företag och mindre företag – vi har högskolor och kluster. Så stolt över den ”rejälhet” som finns här. Vi kan så mycket! Men så klart händer inte allt av sig självt. Det finns många drivande människor bakom. I varje hörn har jag insett att en företagare lurar  – en företagare som vill så himla mycket. Vill skapa, vill lyfta och behöver människor som gör det.

Men vi kan inte heller blunda för de problem som finns, eller rättare sagt utmaningar. Vi har en stor arbetskraftsbrist i Österbotten. Alarmerande stor. Vi har en utflyttning som inte alls bådar  gott. Vi har en brist på talanger. Vart åker de då? Om allt är så perfekt här? Vad är det som gör att vi har brist på inflyttare och återvändare? Hm. Det finns många svar på den frågan. Det kan handla om bättre möjligheter för jobb på andra ställen men det kan också handla om annat ”klimat och känsla”, det kan handla om flexibilitet vad gäller alternativ för familjer. Det kan handla om att oberoende vem du är så kan du klättra hur högt och hur långt som helst. Är det som vi är sämre på här? Vilket varumärke har vi i Österbotten egentligen och vad vill vi att det ska vara? Jobbar vi med att alla ska ha en plats? Jobbar vi med vårt ansikte utåt? Nja, någonstans här finns svaret på varför inflyttningen inte är bra. Och varför återvändarna inte kommer. Och nej, jag tror inte alls att det är språket som avgör för de flesta. Det är att fördumma folk eller skapa ytterligare press på eventuella politiska debatter om tvåspråkighet.

Attraktionskraften ligger i något annat. Och visst, andra regioner har samma utmaningar. Men om vi har allt så väl ordnat: brist på arbetskraft, fin landsbygd, levande stadskärnor… varför får vi inte arbetskraft?

Jag skulle gärna vilja se ett varumärke som är mera modernt. Som inte handlar om att endast profilera en del branscher. Ett varumärke som är fräscht, nydanande, som är mångfald och jämställdhet in real Life. Vems ansvar? Stadens? kommunernas? Företagens? Rätt svar egentligen. Vi är alla ansvariga för vad vi skapar gemensamt. Och som kvinnliga företagare i regionen så måste vi vara flera som tar plats. Bertills & Jung tar plats. Vi pratar värderingar så det haglar och vi blandar friskt in åsikter i profileringen av vårt eget varumärke. Vi tror att ju flera kvinnor som tar plats och syns utåt – och inte väntar på att få tillåtelse att synas  -så skall bidra till ett bättre varumärke för Österbotten. Det krävs att vi skapar nya bilder av Österbotten. Och agerar, istället för att gnälla.

Dagarna som gick – det var livet

Det är i mitten av 80-talet. Tapeterna är blommigt bruna, lite skrikiga. Soffan är en sammetssoffa som är ljusbrun. Golvet i bruna spräckliga rutor. Två män sitter med dokument framför sig, pennan bakom örat och de planerar under kvällarna. Pratar och skissar med blyerts. Jag står nyfiket bakom och tjuvlyssnar. Att lyssna med ett glas tryckt mot dörren har jag lärt mig i tidningen Kalle Anka. Jag förstår att de pratar om att starta eget företag inom elbranschen. En av dem är min pappa. Jag minns pappas glada skratt och hur uppåt han var. Men det blev sämre tider i Finland och pappa drog sig ur planerna på eget.

Jag vet inte varför men minnet av de båda som satt tillsammans och pratade om det egna bolaget etsade sig fast hos mig .Jag var inte så många år men jag minns att jag älskade att se pappa så sprudlande. Så liksom ny i tankarna. Jag minns hans ord om att ”man inte får ta risker”. och de orden bar jag med mig länge. ”Inte ta risker. Lev tryggt och säkert. Vill lagom mycket i livet”. Fast egentligen var han senare rasande stolt över att ingen av hans döttrar var lagom. Han sa inget. Men kanske det var just tankarna på att han nästan hoppade ut i det okända själv och kanske fanns det en undran kvar hos honom

30 år senare

30 år senare sitter två damer på olika håll och chattar nätterna igenom. Tills barnen vaknar och skriker. Tills jag somnar i stolen på verandan. Jag har bestämt mig för att glömma det här med att inte ta risker. Jag har bestämt mig för att hoppa. Och att göra det med en trygg och varm själ. Hon heter Linn och hon kan allt det jag inte kan. Och hon ser till att jag återfår tron på det allra godaste i livet och samhället. Jag vacklade där ett tag. Hon puttade in mig i det goda i allt igen. Det som jag inte visste att jag saknat. Men som stillade en rynka i pannan.

1 år

Drivkraft är egentligen allt

Ni som känner mig vet att jag triggas av utmaningar. Ju snårigare, desto bättre. Att lämna saker bakom mig har aldrig varit något större problem. ”Closure” har jag varit rätt bra på överlag. Ej heller var det svårt att lämna ett jobb som jag jobbat mig upp till, som jag fortfarande älskade, där kollegorna var så underbara och ledningen likaså. För den dagen jag lämnade vd-posten så var jag redan på väg rätt långt i mina tankar. Mentalt hade jag tagit adjö för att trigga igång nya utmaningar, hitta nya snåriga stigar. Ni vet att det finns dem som åratal går omkring och inte kanske vantrivs, men vill ha något nytt, något annat. Men släpper aldrig taget om en trygg tillvaro där så klart ekonomin också spelar in. Så ville inte jag bli. Den ville inte jag vara. Jag vill fortsätta producera på högvarv med hjärtat och drivet där jag är. Jag vill inte lämna i det skrået som drömmer och lämnar med alla obesvarade frågor, önskningar och kanske bitterhet. Jag fick leva med ekonomisk osäkerhet och andra villkor.

Det viktigaste: MOD

Allt handlar egentligen om mod. Och det börjar så klart i ett bra självledarskap.

Våga göra bort sig – och vinna:  ”Hej Linn, vad ska du göra när du blir stor”? Frågan mitt i natten var det största steget.

Våga vara lite kaxig men bottna i det också. Dra inte en massa strunt. Det ska ha en viss trovärdighet.- ”Hej, vi ska bli en ledande byrå”, sa jag kaxigt och kånkade på en baby och slängde en skötväska i golvet. När det var dags för lånediskussioner. Då måste man också leva upp till det man säger.

Våga vara öppen med livsförändringar – ”Oj herregud vad har hänt” sa en vän som ringde upp när tidningarna skrev om att jag sagt upp mig. Inget hade hänt men ändå allt! Vi skulle bara bilda bolag ihop – jag och Linn. Det roliga var att det fanns en del som beklagade i början men det svängde snabbt.

Våga se dig i spegeln emellanåt. Ibland gillar man inte det man ser.  “Men varför, man måste alltid fråga varför”, sa en klok Linn och lärde mig att jag inte kan ha för hård fart alla gånger.

Våga möta ditt eget mående och ork ”Mamma, du är här oftare när jag vaknar, sa Malte och kramade mig. Den viktigaste orsaken till en livsförändring även om jobbet inte i sig minskat så är jag mera där än tidigare då jag var mera borta fast jag satt i samma rum. Jag orkar styra upp lekar med Peppa Pig – skulle aldrig ha hänt tidigare.

Våga smälla igen dörrarna för härskartekniker– ” Har ni funderat på det här riktigt nu, ni är ju nya och unga, ni kaaan inte veta något om det här. Sa en man som ville sälja tjänster åt oss och behandlade oss som 15- åringar på praktik. Dit går vi inte igen gissar jag.

Mod kräver inspiration – Våga pröva på businesstraining- ”Hej, mitt namn är xxxx, jag funderar på att starta upp en ny business men behöver inspiration, en push och möjligen veta om det bär sig!”. Sådana mail och telefonsamtal får vi många av.  Här låg en businessidé jag inte hade förutsett. Nu ger vi andra  det vi själva hade velat ha.

Lyft varandra

Så goda människor som hejar, klappar och vill. Detta ska vi återgälda vid alla tillfällen. Lyfter man någon så blir man lyft tillbaka! Kunde krama om alla som går förbi våra fönster och vinkar.

Nej, jag är inte den som skålar i champagne direkt när något lyckas. Allt för sällan (= aldrig). För mig är redan drivkraften på annat ställe, när målet nås, så inleds nästa del. Jag borde stanna upp ibland men inser att för mig finns tjusningen i att hitta, kurva, lösa och skapa. Det är min belöning.

Var rejäl

”Itt na pjasas” sa alltid pappa och mamma. Jag håller med. Jag klarar inte av pjasande, det ska vara raka rör men i mjuk tappning. Formulera vad du vill, se till att vara flexibel och gör dealar som känns bra för alla.

   Snällisar vinner alltid – i längden

”Snällisar vinner alltid” säger Linn och hon har rätt. Hemma sades det samma sak. Man ska utgå från att vara snällis. Det betyder inte att man är naivt enkel. Tvärtom. Att vara snäll ger dig en skön känsla som du smittar vidare. Och det är strategiskt en fullträff i många lägen. Vem vinner vid ett mötesbord där alla vill synas, trycker ner varandra och fokuserar strålkastaren enbart på sig själv? Ingen!

Nätverka smart

Nej, det hjälper inte att hänga på alla tillställningar och kattdop som finns om du bara har din egen vinning i fokus. Att nätverka är inte att samla visitkort. Att nätverka är att lära känna, vara ärligt nyfiken, hitta win-win situationer och lära sig av varandra. Att nätverka är inte att hänga upp 1000 foton på dig själv med olika människor för att visa bredden. De bästa nätverken och pelarna vi har syns aldrig utåt. Men de skapar de bästa förutsättningarna och tryggheten.

Och vet ni vad? Nu drar dagen igång här! Kaffet är klart. Sedan blir det planering för en ny gala och helt nya mötesdiskussioner. Perfekt! Som Malte skulle säga.

 

Varför längtar du

Jag älskar Magnus Uggla. Älskar hans låtar och ironi. Idag har den här snurrat i mina tankar. Jag har sett på min tioåring, smekt hennes ljusa hår, vackra snälla ögon och hållit om hennes hand lite extra länge när hon gått förbi mig. Vi har firat henne med tårta, vänner, poolkalas. Kramats.  Tiden går så snabbt. Hon längtar efter att bli tonåring och jag hör bara Ugglas ord i mitt huvud så här på nattkvisten när jag jobbar, stryker kläder och plockar disk. Vi har varandra till låns liksom. Den lilla knubbisen som vi fick i armarna för tio år sedan är oss till låns. Ibland blir jag lite skakigt rädd när jag tänker på det, men samtidigt så ser jag förväntan över livet i hennes blåa ögon.

20190720_144355

”Tyra, det finns inget i världen som slår ett varmt hjärta. Det ska bära dig framåt. Strunt i allt annat. Det har i slutändan ingen betydelse. Vill du lyckas, luta dig mot hjärtat”. Hon nickar, ser mig i ögonen och ler så där som hon bara gör. ”Jag vet mamma, du säger alltid det”.

20190626_203023

 

Varför längtar du
Till den dag då du ska fylla sju
Varför skynda på
När den tiden snart är här ändå
Och det liv som du har
Alla tusentals dar
Passerar på ett litet kick
Så mens ditt hjärta slår an
Passa på om du kan
Fånga varje ögonblick

Första gången som du ska hålla nån i hand
Första gången som du ska kyssa någon man
Första gången som du är
Riktigt kär
Snart är den dagen har
Första gången som du ska falla ner i gråt
Första gången som du ska tigga om förlåt
Första gången som du är
Hopplöst kär

Du som inte än
Börjat måla dig kring ögonen
Tänt en cigarett
Hört på Bowie eller Nazareth
Fått ett streck i kemi
Vart på kurs i Torquay
Färgat håret blått
Vart sa full sa du spytt
Då din oskuld flytt
Behöver inte ha sa brått

 

Första gången som du ska hålla nån i hand
Första gången som du ska kyssa någon man
Första gången som du är
Riktigt kär
Snart är den dagen här
Första gången som du ska falla ner i gråt
Första gången som du ska tigga om förlåt
Första gången som du är
Hopplöst kär

Och plötsligt sa har du nått fram till den dag
Då du ligger och tänker som jag
Varför längtar du så
När det går sa fort ändå

 

 

 

Magen på jobb

Ni hör det kanske i nyheterna nu som då. Ibland i form av små notiser. Jag pratar om gravida som har svårt att få fortsatt jobb och som diskrimineras på grund av föräldraskap. Det är ju inte magen i sig som är själva huvudfokus utan det som kommer efter, dvs. småbarnstiden och föräldraledigheter.

Ingen annan gång under mina arbetsverksamma år har jag fått så mycket mothugg och så många ”pikar som när jag haft stor mage. Ingen gång har arbetslivet känns som om att jag hade varit tvungen att be om ursäkt. Men ingen gång har jag känt mig så glad, så uppskattad och så värdefull som då min förra chef ställde sig framför mig och sa ”om de har problem så är det deras grej, inte din. Sånt här tar vi avstånd ifrån” och syftade på kommentarer utifrån. Stefan var guld i alla lägen men alldeles speciellt i det läget. Och unik.

1545110_10152233570971864_2332667834411490012_n

(foto Malin Åbrandt. http://www.abrandt.com)

Ja, ni vet. Ibland blir man lite blind när det kommer nyheter om diskriminering. Och man stannar upp, blir förbannad och antingen gör man något eller så bläddrar man vidare. Det här med att bläddra vidare känns egentligen så främmande. Och tokigt. Jag vill inte det men ändå gör jag det många gånger. Men ibland agerar jag. Bakom och framför.

Under måndagens svettpass i gymmet så lyssnade jag in nyheterna. Första nyheten var att gravida fortfarande diskrimineras i arbetslivet. Dagligen. Kontrakt som inte förlängs helt enkelt. Inte kanske för att de är gravida utan mera för det som komma skall. Inte för att de inte gjort sitt jobb väl. Inte för att man vill vara elak. Utan gissningsvis så att man vill undvika extra kostnader som en föräldraledighet innebär. Jag har anställt flera personer som varit gravida. Det har noll inverkan på mig om folk är gravida, får småbarn eller inte. Det är personen och kapaciteten som avgör. Det stämmer som man säger i nyheterna att man måste stöda småföretagen mera så att de klarar av kostnader som föräldraledighet innebär. Det är en nyckel, Men den andra nyckeln är nog ändå attityden, drivet, tänket och ja absolut huruvida man är strateg eller inte när det kommer till affärer och utveckling. Utan att reta gallfeber eller generalisera så skulle jag ändå påstå att många småbarnsmammor (ja jag säger mammor eftersom det sällan är män som inte får kontrakten förlängda på grund av kommande baby) ofta är effektiva vad gäller tid – helt enkelt för att tidtabellerna och schemat inte tillåter annat. Man måste ha spelöga vad gäller tiden.  Ja men så klart gäller det inte alla och ja man ska inte generalisera men ändå. Är man strateg så skall man ta in även det som så ofta inte sägs annat än mellan raderna. Om kan man multitaska är man en åtråvärd talang idag. Alla verksamheter behöver de som är snabba, kan vara flexibla och har kompetens.

10968515_793917410697196_3803059610257653968_n

(Med mamma på jobb – foto Malin Åbrandt)

 

Så frågan handlar inte endast om det här med att diskriminera, det handlar också om att man är väldigt icke-strategisk om man sysslar med att plocka bort talanger – man tänker kortsiktigt. Det är som med mångfald överlag. Det handlar inte slutligen om fina tal, om policyn, om värdeord – inte egentligen. Inte om fina interna program även om de är början på något. Man kan inte låta tanken stanna där. Vill man växa och göra affärer och ha en stabil tillväxtkurva så då är det mångfald man måste ha i det stora hela. En konkurrensfaktor helt enkelt. Vill man lyckas så är det helt galet även för egen verksamhet att plocka bort kvinnor som väntar barn. Kunde man tro diskutera det också sida vid sida med själva diskrimineringsaspekten? Jag skulle hoppas det. Det skulle nämligen göra frågan bredare än nyheterna speglade.

Var, är och blivit

Jag möter min egen bild i fönstret. Lidrets fönster är lite dammigt här i Molpe, lite skråmigt men har en egendomlig mjukhet. Fönstret är gammalt. Mitt emot ligger havet. Pappas nät finns ännu i lidret. De som gav rätt många abborrar och mörtar de sista åren han var här. Det andas ännu pappa här. Speciellt i lidret. Hans händer har format allt där. Och i morgon är det hans födelsedag.

Molpe3

Tycker mig ana att jag liknar min storasyster lite, Eva, i lidrets fönster. Mitt hår lägger sig som hennes runt ansiktet idag. Jag har inte hennes fina långa hår men tycker att våra ögon ser rätt lika ut i skenet här. I nästa sekund lyfter jag blicken efter att ha låtit saltvattnet funka som rengöring för ansiktet. Mitt lilla födelsemärke på ena kinden och min tofs på huvudet gör att jag ser min äldsta syster, Caroline i spegeln. Hon har alltid håret i en tofs och en likadan prick. Det som är lika känns tryggt. Har inget emot att likna dem, tvärtom var det alltid min önskan som lillasyster.

Villalivet bjuder mig på lugn utan att jag ens försöker. Jag bara landar rakt ner i skogens mjuka hemlighet liksom. Som speglar nutid och dåtid.

 

molpe1

 

molpe2

Jag tänker att jag ska läsa mycket. Jag gör inte det. Jag fastnar alltid i andra jobb. Men nu kom jag mig igenom – eller rättare sagt- jag sträckläste Petter Stordalens bok. Häpnas över hans rättframma sätt. Hans risktagningar. Och fastnar i det han säger om att aldrig någonsin jaga det perfekta. Och att som ledare veta om det man inte kan – att det är det viktigaste: att omge sig med människor som ger det man själv inte ens är okej på. Jag är okej plus på att ha ungefär noll rädslor i jobbet. Det har jobbats fram under åren. Jag tror inte på det perfekta,  jag tror på resan mot nya mål. Att det är det som är tjusningen. Jag är urdålig på att fira och stanna upp. Inte min grej. Men jag smygfirar alltid under resans gång. Och jag jagar inte det perfekta. Jag jagar det som möjligen ska lyckas. Och jag tror att jag med rätta människor klarar allt. De som kan allt det där jag inte ens är okej på. Det är kanske därför det är så viktigt att stanna upp och möta blicken ibland. Men jämna mellanrum. Att möta den man är och blivit.

Och tycka att det är okej. Till och med okej plus så här i lidrets fönster här på villan.