Augusti, bring it on!

 

Det är dimma på fönstren. Kallt i luften. Augusti, som jag så inte tyckt om dig. I många år har det varit förknippat med en månad med sjukdom och svåra besked. Regnet, dimman och allt där till. Det tog tio år nästan innan jag kunde tycka att månaden är helt okej igen.

Har ni tänkt på det, hur man förknippar vissa saker med upplevelser från förgången tid. Helt omedvetet. Hur man känner att man bara härdar ut en tid ,så är den månaden över. Utan att alltid reflektera varför.

Augusti var en sådan. I år har jag inte ens hunnit känna efter! Farten är så hög att jag mitt i allt befann mig i mitten av månaden utan att ens ha blinkat. Ibland är farten så mjuk och så skön. 

Augusti kom med sammetslampor, med många fler kundmöten än jag hade vågat tro och med tuffaste Toughest till Norrvalla. Det är inte illa för Vörå att FHUs medarbetare landade ett avtal med Toughest som normalt hittas i Köpenhamn, Oslo och Malmö  Det kallas strategisk envishet. Och genomförandekraft på det ännu så är det succé. I helgen hittar ni mig i gyttjan på Norrvalla, och som jag tänkte njuta av det.

byrå

Go west, men kom hem igen!

20180511_115205

Tåget tuffar i väg. Kanske inte tuffar så mycket, mera rivstartar tyst. Vacker augustimorgon och mina rosa jeans sitter fast efter en kamp med knappen. Det är inte en bra idé att plocka fram kläder man inte haft sedan före graviditeten och tycka att de ser passliga ut och inte ens ta fram reservbyxor. Inte när man ska klä på sig så tyst som möjligt kl 05 på morgonen och inte kan ta sig in i barnens rum där mitt klädskåp finns. Så upptäcker man att de rosa jeansen möjligen var lite tighta. men efter en kamp med knappen så satt de fast. Får hoppas att de inte spricker under tågresan. Det vore en syn.

Tåget rullar förbi de sötaste röda stugorna. Fälten öppnar sig med ljus och hopp. Så ofta jag knappt tittar ut förrän tåget anländer till Helsingfors. Näsan begravd i datorn och jobb. Men idag gjorde jag det.

En av debatterna som just nu seglar upp i Österbotten, ja eller hela Finland, är hur vi ska kunna behålla talangerna. Hur vi ska få unga att ”hållas” kvar, stanna, utbilda sig här och sen bilda familj. Inte rusa ut i världen och ta för sig före. Det där var karikerat sagt. Lite elakt. Men jag tror ju inte alls att unga ska behöva tänka så.  Ut i världen bara och live and learn. Men SEN! Sen får de gärna komma tillbaka.  Det ger regionen och landet mycket om vi har unga som tar sig ut och ser sig om utanför hemregionen. Det betyder inte att alla gör det men de som vill; fatta vilka möjligheter som väntar där ute. Att unga skulle fly över till Sverige på grund av finskan tror jag inte heller på. Däremot söker unga idag efter arbetsmarknader som är öppnare, där man inte behöver ha varit i arbetslivet i 15 år för att landa en bra post och där man helt enkelt har ett  positivare klimat. Gladare sådant.

Möjligheterna anses vara många flera. För unga familjer är också vårt västra grannland attraktivt – man satsar på fördomsfria lösningar kring föräldraledigheter, stödåtgärder och arbetsgivarna är överlag flexibla. Så att det skulle handla om det finska språket för österbottningar?Nej, det tror jag faktiskt inte.

Så istället för att försöka hålla i ett slags dolt koppel där man pratar om avbefolkningen som att det vore något hemskt att unga studerar och jobbar utomlands, så applådera det! Jag tycker det är underbart att det finns drivna människor som vill och som är hungriga på världen! Satsa istället på att skapa tillräckligt attraktiv region med arbetsplatser och företag som erbjuder ”mera än ett jobb” och se till att lösningar för att stöda unga familjer på alla sätt finns där och backar upp. Flexibilitet, nytänkande på flera nivåer och en medveten strategi att satsa på den kunskap som unga förvärvar utomlands. Rekrytera hem dem!

Om jag fick en chans att prata med Anna 18 år igen så skulle jag buffa ut henne i världen lite mera. Säga att det är okej att åka! Att världen bär på så mycket spännande utanför det bekanta. Sen hade hon ändå kommit hem.

Puss och kram livet

Mörkret faller tätare nu. Mysigt värre. Med det kommer också en ny inspirationsfas.  Sånt här går jag igång på! Inspirationen laddas upp. Skrivarådran pulserar.

20180619_223636

Jag sägs ibland vara övereffektiv. Lite maskinartat. Men det stämmer inte. Jo, jag är egentligen väldigt effektiv, med en kapacitet som jag vågar påstå är hög. Vill ni veta den enkla hemligheten bakom att hinna med mycket? Man kunde tro det är lite sömn, för jag sover banne mig inte många timmar mellan alla barnens uppvaknanden och jobb som är ogjort och väntar. Nej, det är enklare än så. Det kallas självdisciplin och en hård koll på tidsplaneringen. Mina to do listor blir aldrig ogjorda egentligen om det inte är något speciellt. För jag har bestämt mig för att få saker gjorda inom en viss tidsram och genomförandekraften säger att det ska gå. Efter det så är det gjort och jag kan mentalt släppa saker och vara mera här och nu. Låter det jobbigt? Som om spontaniteten saknas? Ja, kanske. Men som jag trivs!

 Så nej, jag har inget dåligt samvete överlag, så klart det evigt svaga mammasamvetet, men så där annars så; Nja. Nej. Jag har inte det. Om det alltid varit så? Nej, verkligen inte. Jag har varit ute i arbetslivet sedan 2002, det betyder 16 år med olika arbetsgivare och platser. Olika erfarenheter av olika kaliber. Men framför allt en medveten träning där jag själv fått hjälp av coach vid jämna mellanrum. Och det ska jag ta mig an fortsättningsvis också. Det är inget som man kan tänka att ”är bra så här”. Det är en ständig utveckling. Här är jag idag professionellt och privat. För mellan de två finns ingen direkt skillnad.

Jag släcker lampan lite före kl 01 och tar mig upp lite före kl 06. Har jag tur finns några löpande timmar sömn. Inget att rekommendera, hyn lider en aning trots mängd krämer, orken lider och energin är inte så hög som den kunde vara. Men vad gör man; en del av livet är så här en tid. Och vem är jag att klaga! Jag har valt det själv, och det är underbart.

Idag blir det projektdiskussioner, förberedande kring föreläsning och framför allt njutningen av att det är tisdag. Inget speciellt med det, bara för att det är en vanlig tisdag, för att jag får leva och må bra och framför allt för att jag får testa drömmarna.  Puss och kram livet. Vissa dagar, många dagar, är du så skön att leva landa i.

Kärleken

12717603_10153504421421864_7433336998937908764_n 

Han stoppar om mig. Den lilla. Han bygger lego på kvällskvisten och jag lägger mig på golvet bredvid. ”Du får sova här mamma. Du får vila ut här! Hos mig! Jag ska inte störa dig”, säger sexåringen och hämtar en filt och en kudde och tycker att jag ska blunda en stund bredvid. Han pratar på som vanligt. Om kärlek, om alla bus som gick fel denna helg och om att han ska FÖRSÖKA hejda sig med sina påhitt men att det bara inte går när kroppen säger annat. Han berättar om sina kärlekar. Om hur han skrivit brev på dagis och överlämnat det till en tjej. ”Mamma där står det att jag älskar henne så himla mycket” säger han. Här används alla känsloregister. Jag undrar vad hon svarade. ”Det gick inte så bra mamma. Hon har inte svarat ännu” säger han. Jag undrar om han är ledsen. ”Nej mamma! Så klart inte! Det kan vara det att hon helt enkelt inte kan läsa ännu” säger han och ser nöjd ut.

Livet. Kärleken. Och ett gott självförtroende.

 

(Foto Malin Åbrandt)

Det kan egentligen vara ganska enkelt

Det lärde jag mig av Mamma Mia filmen idag. Jag hade en alldeles exklusiv date med tre små, popcorn och lite godis. Och jag både skrattade och grät mig genom filmen. Så underbart vacker film. Så fullt av glädje. Så sorgligt. Och så många påminnelser om livets skönhet. Tyra förstod det mesta av det, Malte hängde inte helt med och Smilla somnade. Och jag som bara sett Bamse och dinosauriefilmer på bio de senaste åren… jag bara älskade Mamma Mia.Kanske det var därför alla känsloregister spelade in.

bio

 

I en av scenerna säger den unga Donna att ” Till syvende och sist så är alla val ganska enkla”. Av någon anledning fastnade det i mina tankar. Hur ofta vi komplicerar saker, hur ofta vi gör det så svårt för oss. Det är därför filosofier som Lean kommer till – där man lär sig förenkla processer.  Lite som i livet. Det finns alltid bortförklaringar, det finns alltid ”om bara”. Men tja och ja, man får väl göra det bästa av det. Som Petter Stordalen säger; ”sälj de jordgubbar du har och gör det bästa av det”.

Efter filmen känner jag att jag kanske borde flytta till en grekisk ö och öppna ett hotell. Sneglar på Tyra och hoppas på att hon ska inspireras. Pratar i bilen om att våga saker i livet, att de skall bli modigare än mig. Barnen tittar frågande på mig, ingen aning vad jag pratar om så här på lördagkväll. Men visst, livet är kanske bara halvvägs, eller så är det förbi halvvägs. Det vet jag inte. Det vet ingen. Men så otroligt skönt att hoppa ut i det fria ibland, släppa taget. Flyga.

Det blir nog inga kalkstensvita väggar med ett turkost hav. Men det blev rosa väggar och grönt högt tak på Rådhusgatan 21. Nästan som Mamma Mia. I tanken i alla fall. 20180519_085253

Behöver inte Thailand ikväll heller

 22237173_10155040205096864_1667082048_n

Nej, jag behöver inte Thailand (har heller aldrig varit där), inte en lyxmiddag eller Spa. Även om det skulle vara underbart när jag tänker på det. Jag tar kaffekoppen och sätter mig på verandan i mörkret. Mitt Madickenträd (stort, yvigt, vackert, Lindgrenidyll) vajar i vinden. Det är varmt ännu. Kaffet är lent. Nej, ej heller har jag problem med att dricka kaffe vid midnatt. Jag somnar ändå som en sten sen om jag har möjlighet.

Det är väl här jag hämtar styrka och andas. Tio minuter med kaffe, i mörkret, nära träden.

”Ha, där fick han. Han tvingade oss att plocka upp chipsen som fallit… men där fick han sa jag mamma. Men han gömde dosan. Kan du snääälla mamma säga att han ska ge oss den” Säger en stursk sexåring som klampar in mitt i nattningen av de två yngsta. Hans bråk med pappa har lett till att han blivit av med tv-dosan. Och då behövs jag, tydligen.

Smilla vill inte heller sova utan vill ligga tätt intill. Pussar min hand och jag smeker hennes kind. Lilla ljuvliga människa. Jag gjorde något gott i mitt liv som fick er fyra.

Men tillbaka till Madickenträdet. Det finns hundratals sådana stunder vet ni. Varje dag. Men man missar så många av dem. Men nu, nu andas jag in. Och slappnar av för om ungefär en timme vaknar den yngsta igen och så går det på natten igenom. Det är en konst i sig att fatta Madickenträdet och hämta kraft så det räcker för länge framåt. Den kraften har jag inte alltid haft, jag har lärt mig ta fram den. Nu har den växt sjufalt. Kraften alltså.

Äpplen växer till sig i trädet ser jag. Och jag försöker ignorera sommarblommor som torkat. Jag borde rensa upp. Men rosorna blommar i alla fall. Ingen aning hur jag lyckats med det.  Och katten kommer med en råtta i munnen. Då är det dags att stänga för natten tänker jag.

 

20180616_080004

Läpparna röda och klackarna höga

Började dagen med att jag försov mig och alla som gjort det någon gång och skall passa ett flyg, så vet säkert hur det känns! Det känns för hemskt! Med ögonen i kors nästan körde jag mot flygplatsen och jag hann. Med råge faktiskt. Landar man 6.30 så är världen öppen! Tropisk hetta och jag undrade om detta är Finland i augusti. In via gymmet och första mötet började lite efter kl 08. Vissa dagar är jag sjukt effektiv, nästa dag brukar det jämna ut sig lite istället.

Landar samma kväll i en stad som är som den borde vara alltid; liv och rörelse. Jag går förbi Bertills & Jung Ab mot ett kvällsmöte och njuter av atmosfären och de rosa väggarna. Att förverkliga en dröm ger energi. Det tar ingen energi alls. Lassa på mig vad som helst i jobbväg just nu och jag ska fixa det.

BJ6

Ser på min partners (så gulligt ord!) skrivbord och tänker att jag snart får se henne. Hon är en ljuvligt smart människa. Och snäll. Ritar ett hjärta på ett papper och lägger på hennes bord. Fatta vilken tur jag haft! Vi har haft en drömstart. Och som Petter Stordalen, min favorit säger; av  framgång är genomförandekraften 80 %. Det är alltid bra att minnas. 

Telefonen ringer, fina människor med tusen tankar och förslag kommer via. Vissa är lite nyfikna på oss, andra vet exakt vad de vill ha av oss. Och vi? Vi har alla dörrar öppna och njuter av det. Jag ska tända ljus här i det stora jugendhuset i vinter. Mysa in. Hålla läpparna röda och klackarna höga. Förutsätter att jag får min höger fot att svullna av lite och inflammationen lägga sig. Annars går inte en enda av mina skor på. Så där som för att landa i verkligheten mellan drömmarna, haha 🙂