Jag har åkt mycket tåg genom åren. Idag rullar vi sakta framåt från Helsingfors och når Tervajoki. Just då är det nästan enda gången jag tittar upp. Jag är mest försjunken i arbete när jag åker tåg och vill jobba så mycket som möjligt. Jag har noll koll på klockan och lyssnar samtidigt på det digitalaAlmedalens webinarium. Men så når jag alltså Tervajoki och ser regnet mot rutan. Den lilla slitna stationen som numera är obemannad. Ser bilarna där och tänker på pappa. Där stod han nämligen alltid och väntade på mig när jag kom hem. Jeans med svart bälte, joggingskor och en T-shirt. Så klart en rejäl keps på huvudet. Gärna med ”K-lantbrukscentralen” alt. ”Vörå Maskin och Traktor”. Var något gratis så var han faktiskt där. Som grillkorv och kepsar!

Han var brunbränd den här tiden på året. Han fick färg snabbt och älskade gården med alla rosa pioner – de doftade alltid så gott i juli. ”Du fick hemlängtan”, sa han och fnissade medan han klappade mig på huvudet och stuvade in min väska i bilen.

Resan från Tervajoki till Vörås egna slätter handlade egentligen om en skvallerstund då han uppdaterade mig på allt som hänt och berättade samtidigt vem som bodde var längs vägen. Det var viktiga saker. Han kunde köra till sidan och rusa in i skogsdungen för att han ”kanske såg en älgkalv”. Jag hann sucka många gånger innan vi landade hemma framför mammas lasagne.

Så lycklig och tacksam jag är över att ha fått uppleva allt det där. Så tacksam över att ha fått det lilla som visade sig vara det stora. Det slår mig när tåget tar fart mot Vasa. Där barnen väntar. Det finns ju en klyscha i att ”bättre att ha älskat och förlorat än inte älskat alls” men det är egentligen sant. Och att ha fått bli älskad. På något sätt är stunderna och sekunderna jag steg av tåget i Tervajoki i tiderna så nära mig, Att jag alltid haft någon som väntade på mig. Tänk att det tog så länge för mig att inse det.

Ja, vart försvann jag egentligen? Ingenstans men ändå någonstans. Min blogg och mina personliga texter försvann medan jag la krutet på all text som berörde jobb. Mina personliga texter fick vila för att jag helt enkelt inte hade ord på läget under en tid. 40-års funderingar (läs småkris utan att jag kanske fattade det) präglade mina tankar samtidigt som Corona slog till som en käftsmäll. Jag tänkte att jag var den som alltid reste mig omedelbart, men den här gången krävdes faktiskt en hel del av mig innan jag borstade av knäna igen.

Ett behov av att samla tankarna kring livet kom samtidigt in i bilden. Plötsligt saktades farten av, farten som alltid varit min vän. Jag blev tvungen att andas mera, leka mera och inse att jag kunde smånjuta av att se på nyheterna med en kaffekopp i handen. utan att vara på väg till nästa punkt. För min del kom det egentligen exakt i tid, jag behövde träna på det.

Det är konstigt egentligen med oss människor. För varje kris lär man känna sig själv bättre. Få människor i min närhet har inte berörts av vårens samhällskris. Väldigt få står oförändrade i en kris. Tror jag i alla fall. Man borde egentligen nyttja alla tänkbara tillfällen att växa, fast man kanske inte vill.

Det är första sommarlovsdagen och kvällen övergår till natt som bäst. Jag stoppar om barnen, en efter en. Känner att jag igen vill fånga sekunden. Är de här finisarna faktiskt mina? Är jag den mamma jag borde vara? Tillräckligt bra? Jag hoppas det. Tyra försvinner in i rosa lakan som var mina favoritlakan när jag var liten. Malte somnar med ett extra lakan kring armen som ännu blöder efter att han skurrat längs asfalten med cykeln. Smilla har 15 mjukisdjur i sängen medan Milou somnar tvärs över sängen i sina ljusa ”Ted Gärdestad”-lockar. En bra dag på många sätt.

Jag känner en spirande känsla av sommar, spirande känsla av att jag igen börjar vara beredd på 1000 tankar och nya tokiga förslag. Men det tog ett tag – ett tag när jag bara var trött på mina Instagrambilder. En tid då jag frågade mig vad jag ville med bilder och budskap. Om pappa hade levt så hade han kanske sagt att jag var ”knärro”, det vill jag ju inte vara. Men det fick ta sin tid under våren. Så nej, jag försvann ingenstans egentligen. Bara in i mig själv under en tid då det varit viktigt att ifrågasätta egna val, egna åsikter och värna om ”pirrigheten”. Dricka kaffe, sova, jobba och bädda in barnen i de mjukaste lakan jag har. Omge mig med människor som ger extra energi. ”Det här känns verkligt pirrigt” sa den unga killen som besökte mig och Linn i fredags. Och just i det ögonblicket kände jag själv förväntan i luften, syrener i sommarnatten, mjuka små barnahänder som är sandiga hela sommaren och 1000 nya projekt att jobba vidare med i vardagen. Ibland lyfts man i de mest oväntade stunderna i livet.

Hon är bestämd. Så bestämd att det smärtar ibland. Så övertygad om den egna vägen men så sårbar när hon gråter. Hennes hand möter min varje natt. Trumpen min och med håret på ända går hon sakta ner för trapporna just efter midnatt. Via efter lite vatten och med tre mjukiskaniner i famnen tar hon sats och hoppar upp i sängen. Lägger sig på min sida, sluter ögonen och känner med handen efter mig. En liten hand som nyss förlorat de små babygroparna vid knogarna. Den lilla uppnäsan trycks sakta men bestämt mot en av kaninerna. ”Meeen Moooo, flytta på dig” gnyr hon argt i sängen när lillasyster också kommer för att sova i vår säng.

När jag fick vårt andra barn så undrade jag ibland över hur många en mamma kan älska, räcker liksom kärleken till? Och så klart gjorde den det. Mer än väl. Den liksom bara expanderar. På samma sätt blir hjärtat allt mera sårbart. Smilla är fyra år nu. Fyra år av vilja, kärlek och känslor. Att en liten människa kan fylla vår vardag med allt det där. Ni vet, fyller en stol man inte visste om på förhand. Fyller en plats från första minuten. En plats man alltid vill ska finnas. Den man är så rädd att förlora.  Det hände sig för en tid sedan att jag såg en åldrande kvinna böja sig över sitt barns grav. Jag stelnade till,  vågade inte gå fram. Så gripande att se de knäppta händerna luta sig  mot graven. Sorgen grep tag om allt. Så minns jag också min mormors chock och hennes knäppta händer när hon tvingades begrava sin yngsta son. Jag minns henne sittandes på sängkanten hemma hos oss. Hon stirrade rakt fram och strök försiktigt undan överkastet på sängen.

”Mamma kommer snart” säger Smilla. Hon formar det som en tröst. Och bekräftar att jag snart är där. Hennes ord gjorde också att jag skapade om mitt liv och vardag. Utmanade mina  egna förställningar och vilja. Och kunde somna oftare och lugnare med den lilla handen i min.

Så liten tid vi har på jorden egentligen. Så oerhört viktigt det är att skapa det goda i det lilla. I vardagen. Jag minns inte mycket av de resor vi gjorde när jag var barn. Tycker inte att de var så speciella egentligen. Men jag minns hur mamma och pappa stoppade om mig. Hur det kändes när pappas stora hand strök min kind. Eller när mamma äntligen kom hem från föräldramötet och jag tryggt kunde somna. Allt det där minns jag.  Så tänker jag också att Smilla skall minnas sina fyra år. Hur hon somnade med sitt lilla huvud nära mitt. Hur handen sökte min. Resten är egentligen oväsentligt.

Det hände sig att jag plockade upp ett häfte som jag glömt bort sedan länge. Ett häfte med recept som var min mormors. Hennes handstil präglar hela häftet och när jag öppnar det är det som om en del av mig också öppnas. Underligt nog, Hennes goda och välkokta plommonkräm som serverades i bruna tallrikar (finservisen), mammas ”drömkaka” som hon gjorde när jag var liten, kokosbullarna i mormors frysbox (som vi åt i smyg med kusinerna), smörögat, hallongrottor, gräddkaka. Nästan allt finns här. Allt jag kan relatera till egentligen. Skrivet med Gerdas hand. Bara ”Petalaxstek” saknas. Ungefär. En del av sidorna är så nötta att receptet inte syns längre men jag får gissa mig fram.

Jag bakar hennes kardemummakaka samtidigt som min blick landar på bilden med regeringens fem partiledare och mina tankar söker sig till mormors egen upplevelse av hur det var att vara kvinna och född 1915. En del av det göms i det här recepthäftet men jag minns också hur hon berättade att flickorna i hennes familj fick äta sist av alla när de var små. Pojkarna skulle ha sitt först. De som bidrog med det fysiska arbetet, sa hon. Det som blev kvar så fick flickorna. Hon sa det utan desto mera känsla, det var en del av hennes historia, men jag fastnade i det hemska i det. Att flickornas hunger var mindre värd. Och så ser jag på de fem partiledarna och tänker att 100 år senare så står det fem kvinnor och leder landet. Så otroligt. 

För att veta sin framtid måste man kunna sin historia. Det hörde jag under många år av en lärare. Utan mina lärare i högstadiet hade inte mitt intresse för samhället fått gro på allvar. Men de såg mig och puffade framåt. Det är sällan jag ens reflekterar eller tar mig tid att göra det när det gäller min egen historia. Jag tror och tycker den finns så nära men det gör den inte om jag inte tar mig tiden. Under helgen däckade jag passligt i feber och i så hög feber att jag var tvungen att ligga stilla. Det var kaos i huset. Mammor ska inte vara sjuka, men det var jag en smula vilket ledde till en fin liten kö runt sängen. Och sällan är det som jag faktiskt lyssnar in längre konversationer mellan barnen men då hände det. Jag smyglyssnade ordentligt. Och fick reda på att Malte kommer att studera i Åbo tillsammans med sin kompis Z och att hans kompis A läser psykologi som sjuåring (däremot är det oklart vad psykologi är), Tyra satsar fortfarande på Helsingfors eftersom vi har en lägenhet där och Smilla satsar på Pingvinerna framåt. Förutom det så vet Malte att han blir 185 lång och det har han efter sin morfar tror han. Tyra hoppas på att bli längre än mormor och att flytta hemifrån först vid 20. Malte satsar på en flytt vid 18 eftersom ”mamma lär ha stenkoll på honom tills han flyttar hemifrån, vilket betyder att han enligt egna ord begränsas”. Smilla återigen satsar allt på att få en docka till julen.  Sådant här får man lyssna till om man bara är sjuk emellanåt också. Synd att det krävs 39 grader innan jag lägger mig ner.  Men med det  vill jag tänka att jag måste bli bättre på att lyssna till nuet. Jag målar så mycket framåt men nuet bestämmer ju framtiden.

Jag har aldrig varit bra på nyårslöften. Men i år skall jag satsa på att lyssna in nuet mera. Ibland krävs det där recepthäftet från 1935 framåt för att man ska göra det. Och till mormor Gerda, min plommonkräm blir aldrig lika bra som din, din kärlek gav du i allt du bakade och formade med händerna i tiderna. Och det blev bättre för flickorna genom åren. Önskar att ni hade vetat det i tiderna när ni väntade på er tur att äta. Det sägs ibland att ”det blir värre med åren”. Men så är det inte.  Det blev bättre.

Pappa, tacksam att ha haft dig, tacksam över att ha dig. Jag är i den åldern att jag ser plötsliga fragment av honom i spegeln när jag snabbt sveper upp hårt i en stram knut. Igår såg jag min äldsta syster exakt när jag gick förbi spegeln. Jag går på samma sätt som hon gör insåg jag. Vilken lycka.

Samtidigt som jag vilar i att ha haft en ytterst okomplicerad relation  med pappa, så saknar jag hans stora trygga famn Saknar rösten. Saknar de stora slitna händerna som ofta doftade salva eftersom hans arbete gjorde dem både torra och smått såriga ibland. Kylan vintertid var inte nådig där de jobbade utomhus längs linjerna – men ändå älskade han stunden när han satte sig i paketbilen och åkte iväg till sitt jobb som elektriker. ”E var itt ti naa om itt man arbeitar. He ska ni ha klart för edar”. Sa han på kännspak Vörådialekt.

Skryp var han. Älskade människor. Han älskade fest. Ingen hos oss gillade högtider och fest som han gjorde. Det finns ingen längre som smygäter korv och skinka i kylrummet. Vi har blivit sämre på det sen han gick bort. Gick bort. Ännu idag har jag svårt att säga att han faktiskt dog.

Under många år tyckte jag att farsdagen var lite jobbig. Inte så lite heller om jag ska vara ärlig. Jag fokuserade mycket på vad jag inte hade, mindre på vad jag ändå faktiskt hade. Som allt kring pappa. När vi gifte oss var mitt största orosmoment det att jag inte hade någon att dansa med efter brudvalsen. Men det fixade så klart bestmännen Jukka och Ted. Istället för att fokusera på att pappa faktiskt hade varit stolt över mig där han var.

Det finns en oerhörd tacksamhet i mig att vi skiljdes väl medvetna om att vi älskade varandra högt. Jag sa det ofta åt honom , han sa inte orden, tyckte det var lite för mycket sagt för honom. Sånt gjorde inte han som Jöralbo född på 1940-talet. Men han kramades mycket och visade det utan ord. ”Pappas flicka” sa han ofta och strök mig över håret. Han bäddade om mitt täcke på ett speciellt sätt innan jag somnade. Jag gör samma med mina barn. Jag tror inte att någon bäddade extra om honom när han var liten. Så han ville ge det han själv inte fick. Jag fick allt det där, och vill ge det vidare till mina. Jag hoppas jag lyckas göra det. Det kan man aldrig vara säker på.

Pappas flicka.  Det är jag nog också fortfarande. Det slutar man inte vara.

Jag älskar att somna med barnens fötter, små söta hälar, i mina händer. Det är en avslappnande känsla att fånga upp en liten varm fot som landar mellan mina händer. Ibland sparkar den till men oftast så vet de, våra små, att när min hand stryker deras små fötter så är det dags att vara lugn. De somnar. Jag ligger bredvid och snusar på dem. Att de är mina. Och jag vill skydda de med all den makt jag kanske inte har. Jag tänker att de också ska flyga, men är inte helt beredd på det ännu. Snyter små näsor, springer mellan sängarna på natten, masserar små axlar som ber om det och läser ”Håkan Bråkan och potatismysteriet” för tionde gången i rad och försöker vara förvånad över Håkans potatisar.

Ibland blir man trött på sig själv. På rösten, på farten. Men så får man ett dygn på jobb i en annan stad och min andning lägger sig ganska snabbt.  Den ytliga andningen utgår. Jag gillar egentligen att vara tyst med mig själv. Lyssna inåt – skulle jag vilja säga.   Det gjorde jag de sista 12 timmarna. Sen skenade jag iväg igen, och i det ögonblicket tankarna och nya koncept flyger på chatten så då vet jag att jag är på gång igen.

Att fylla 40 var inte så svårt alls. Att handskas med tankarna om var jag är nu, var jag varit och vart jag är på väg var lite mera utmanande. Innan jag insåg en viktig sak; de tankarna skall alltid få finnas där, de måste inte gå och gömma sig någonstans. Tvärtom. jag har inte så stora problem med åldersfrågor. Jag har alltid känt mig gammal till sinnet. Men att kunna landa i erfarenhet i jobbet, det var förvånande men också skönt. Att  plötsligt inse att jag kan tala med en viss erfarenhet. Även i ledarskap.  Och tänka att jag fortsätter lära mig. För ni ska veta en sak, man måste ha den inställningen i livet. Att det fortsätter lära mig. Fatta vad tråkigt att tro att det man själv gör är det enda rätta! Då kan man packa in sitt koncept och gå och gömma sig. Jag går fortfarande på blunders nu som då, testar, gör fel, testar och lyckas kanske.

 Jag sjunker ner med kvällsjobbet. Livet kommer ikapp mig. Jag gick i högstadiet när den värsta EG-diskussionen gick lös. Vi ordnade folkomröstning i skolan – jag propagerade hårt för ja-sidan. Jag tror vi förlorade om jag inte minns fel .  I gymnasiet skrev jag tyskauppsatser om EU (frivilliga sådana som jag lämnade in på fritiden, jag veeet.. vem var jag på riktigt haha :)??. I morgon står jag på scen tillsammans med duktiga Jens – vi leder ett EU-seminarium och på scenen står prominenta namn med enorm kompetens. Gymnasietjejen i mig småsvimmar av lycka och tänker att det här med att jobba för ja-sidan i en högstadieomröstning på något sätt lönade sig slutligen. Även om jag inte trodde det då 🙂

”Har du aldrig testat lösögonfransar. Då är det dags nu”? säger Julia när hon fixar mig inför festen. Jag skakar på huvudet. Aldrig tidigare har jag haft så maffiga fransar som efter hennes styling. Det gäller att se de nya möjligheterna att testa saker i livet oberoende ålder. Om det så gäller lösögonfransar eller att utmana sig i vardagen. Man ska inte se till att det blir för tråkigt bara för att man passerar jämna år. Så där nästan halvvägs.

Jag vaknade mitt bland små fötter, armar och djupa andetag. Vaknade till sång av Tyra medan Malte vägrade stiga upp och de två yngsta ropade och fäktade av ilska. Kände lite efter, hmmm.. det känns som om jag är 40 faktiskt. Gammal till sinnet har jag alltid varit, kanske det är nu jag kommer i kapp mig själv.  Eller så småningom. Spelar av bara farten lite Jason Donovan, försöker förklara för barnen hans storhet i tiderna. Tar med Snap och ”Rythm is a dancer”. Försöker förstå att det snart är 20 år sedan millennieskiftet.  Att tiden går helt enkelt. Tar fram min favoritkaffekopp, min helgkopp, och ser ut över mörkret. Det är vitt där ute. Behagligt och skönt.

Förra fredagen överraskades jag med en underbar fest. Vänner från olika tider och delar av mitt liv dök upp. Min familj. Min man. Sådana som är så kära och som lärt mig så mycket på vägen. Och just då, när det dök upp fina vänner och tidigare chefer så kände jag en susning av att livet passerar. Jag tror inte att det kallas så mycket annat än reflektion över det som varit och önskningar och drömmar framåt. Och kanske också så att man kommit till en plats i livet som ändå innebär snart 18 år i arbetslivet och en hel del till. Då känns det inte som om man måste på något sätt bevisa det ena eller det andra. Mera slappna av och jobba vidare framåt. Man kan ta plats men man fattar också att ge det – att se de som kommer efter en själv.

Som mamma är man aldrig tillräcklig men jag tror att det är viktigt att ge sig själv själsfrid där också. Jag läser inte längre en massa böcker om hur man blir den bästa mest avslappnade föräldern. Nej, jag får lita på att jag har känslan och rätta touchen för vad som fungerar.

Att utgå från att vara nära och ge allt man har, men väl medveten om att man kanske inte alla gånger kan ge exakt precis det som de fyra beställer just då. Och att livet är sådant. Som mamma är jag en annan nu än för 10 år sedan, mindre orolig, mera glad och lite mera trött. I arbetslivet är jag på en plats och med människor som gör mig gott. ” En som lyssnar på Tommy Körberg och dansband” kan inte ha något ont i sig” sa Linn under festen. Nej, jag tror ju att det är så.

”Behåll dig glädje – den har burit dig långt och kommer att fortsätta bära dig” – skriver min äldsta syster i en hälsning.  Jag såg mig aldrig som speciellt glad som liten men jag tror jag var grundglad på något sätt. Nöjd. Det har burit mig långt. Varje dag jag öppnar dagisgrinden och två små rusar skrikandes mot mig så tänker jag att livet är så fint ändå. Ibland skakas jag om av tanken på att det kan ändra när som helst. Det vet man aldrig. Samtidigt så har jag också gått på många törnar i livet och lärt mig att omge mig med snälla människor, de som ger energi, de som vill väl.

Nu styr jag mot Härmä snart. Jag skall träffa ca 250 människor där och prata om kommunikation, välmående och klimat. På vägen tar jag upp min mamma som säkert redan har ytterjackan på, lämnar en väska med Maltes urvuxna kläder åt en kompis som har en liten kille. Kaffet tar jag i handen, podcasten är laddad. Kroppen värker lite efter gårdagens träning med Nicke. Man är ju inte 20 direkt längre. Och nej, 40 är inte det nya 30 🙂

Ny dag, nya kalas. Som Malte skulle ha sagt.

Ni vet det här med att bli äldre. Plötsligt vaknar man upp en dag och inser att livet är enklare i sig när det kommer till vissa val. Eller kanske också svårare. Men åtminstone så vet man lite mera om sig själv än vad man gjorde tidigare. Man har testat, misslyckats, lyckats och misslyckats igen. Njutit, älskat, sörjt och haft så många aha-upplevelser. Också om sina egna ramar. 

Det hände sig så att det damp ner ett fint meddelande i mailkorgen av en ung tjej som studerar i gymnasiet. Texten andades drivenhet, framtid och längtan. Och hon ville bolla det med mig. Vilken ära. Vilket mod. Vilket driv. Så klart jag ville. Och plötsligt får jag vara med och ge råd. Om livsval. Och enda jag kan säga är att man ska gå sin egen väg, även om man inte vet det då. Öppna dörrar, våga öppna fel och omge sig med det man älskar att göra. Man blir inte bra på något man inte brinner för. Det är jag helt säker på.

Om jag fick vända mig till Anna 1998 igen så skulle jag kanske först av allt ge mig själv en kram. Liksom säga att det blev bra i alla fall. Och att jag kunde mera än jag trodde. Och att livet tar väldigt ont ibland men det är också magiskt härligt. Att mina invanda föreställningar inte höll så länge.  Men att jag kunnat leva med alla val.

Man hittar 1000 orsaker man gjort fel. Men om vi vänder på steken – vad gjorde jag rätt?

Så här: 

Jag var aldrig och är fortfarande inte en prestation. Det får jag tacka mina föräldrar för. Min blyghet och ”tasighet” till trots så fick jag en bra självkänsla från liten. Jag var alltid bra och Anna – aldrig en tia på ett prov eller en medalj runt halsen. Jag var bara Anna och jag räckte så bra med det. ”E nou bra som he e” sa pappa och klappade mig på huvudet med sina stora fårade händer som han smorde in med tjock salva efter en lång arbetsdag som elektriker.

Luta dig alltid tillbaka på vem du är och inte är. Vilka värderingar du har. Våga vara ledsen, våga vara glad. Hitta människor som gör dig glad. Släpp de som inte vill att du vågar eller mår okej. Som tycker du enbart är konstig eller fel. Ni kanske bara inte är menade för varandra.

Det var inte alls fel att vara duktig flicka. Jag kom långt med det och jag njöt av att vara det. Det var inget fel att plugga mycket eller våga drömma. Jag skulle visserligen ha kunnat vara mindre nervös. Men jag är ändå glad för alla de böcker jag öppnade och alla gånger jag svettades för prov. Jag fick mycket på vägen.

Jag vågar fråga om råd. Jag har fortfarande mentorer och jag har alltid vågat söka mig till en omgivning där jag inte alls kan allt – utan måste luta mig på andra. Våga göra det. jag är glad för alla gånger jag tvingats ta debatter eller kommit hem med röda kinder. Så hittade jag mina egna tankar. Och framför allt lärde jag mig kompromissa. Att vinna är inte allt, långt ifrån. Det bästa är att fatta att inte ta alla strider – det tog en tid för mig att lära mig det. Jag måste fortfarande lägga band på mig själv ibland i pushigheten.

Men mest glad är jag över alla fina människor som jag har runt mig och haft runt mig. Allt är relationer. Det har noll betydelse vilken cv du har om du inte kan relationer och vet vilken betydelse de har för ditt eget välmående och din egen framtid. Men himla tur att jag inte kan berätta allt för Anna år 1998 – vore ju tråkigt om man liksom vetat allt, haha!