Det kom ett mail

Ni vet det här med att bli äldre. Plötsligt vaknar man upp en dag och inser att livet är enklare i sig när det kommer till vissa val. Eller kanske också svårare. Men åtminstone så vet man lite mera om sig själv än vad man gjorde tidigare. Man har testat, misslyckats, lyckats och misslyckats igen. Njutit, älskat, sörjt och haft så många aha-upplevelser. Också om sina egna ramar. 20190726_140346

 

Det hände sig så att det damp ner ett fint meddelande i mailkorgen av en ung tjej som studerar i gymnasiet. Texten andades drivenhet, framtid och längtan. Och hon ville bolla det med mig. Vilken ära. Vilket mod. Vilket driv. Så klart jag ville. Och plötsligt får jag vara med och ge råd. Om livsval. Och enda jag kan säga är att man ska gå sin egen väg, även om man inte vet det då. Öppna dörrar, våga öppna fel och omge sig med det man älskar att göra. Man blir inte bra på något man inte brinner för. Det är jag helt säker på.

Om jag fick vända mig till Anna 1998 igen så skulle jag kanske först av allt ge mig själv en kram. Liksom säga att det blev bra i alla fall. Och att jag kunde mera än jag trodde. Och att livet tar väldigt ont ibland men det är också magiskt härligt. Att mina invanda föreställningar inte höll så länge.  Men att jag kunnat leva med alla val.


Man hittar 1000 orsaker man gjort fel. Men om vi vänder på steken – vad gjorde jag rätt?

Så här: 

Jag var aldrig och är fortfarande inte en prestation. Det får jag tacka mina föräldrar för. Min blyghet och ”tasighet” till trots så fick jag en bra självkänsla från liten. Jag var alltid bra och Anna – aldrig en tia på ett prov eller en medalj runt halsen. Jag var bara Anna och jag räckte så bra med det. ”E nou bra som he e” sa pappa och klappade mig på huvudet med sina stora fårade händer som han smorde in med tjock salva efter en lång arbetsdag som elektriker.

Luta dig alltid tillbaka på vem du är och inte är. Vilka värderingar du har. Våga vara ledsen, våga vara glad. Hitta människor som gör dig glad. Släpp de som inte vill att du vågar eller mår okej. Som tycker du enbart är konstig eller fel. Ni kanske bara inte är menade för varandra.

Det var inte alls fel att vara duktig flicka. Jag kom långt med det och jag njöt av att vara det. Det var inget fel att plugga mycket eller våga drömma. Jag skulle visserligen ha kunnat vara mindre nervös. Men jag är ändå glad för alla de böcker jag öppnade och alla gånger jag svettades för prov. Jag fick mycket på vägen.

Jag vågar fråga om råd. Jag har fortfarande mentorer och jag har alltid vågat söka mig till en omgivning där jag inte alls kan allt – utan måste luta mig på andra. Våga göra det. jag är glad för alla gånger jag tvingats ta debatter eller kommit hem med röda kinder. Så hittade jag mina egna tankar. Och framför allt lärde jag mig kompromissa. Att vinna är inte allt, långt ifrån. Det bästa är att fatta att inte ta alla strider – det tog en tid för mig att lära mig det. Jag måste fortfarande lägga band på mig själv ibland i pushigheten.

Men mest glad är jag över alla fina människor som jag har runt mig och haft runt mig. Allt är relationer. Det har noll betydelse vilken cv du har om du inte kan relationer och vet vilken betydelse de har för ditt eget välmående och din egen framtid. Men himla tur att jag inte kan berätta allt för Anna år 1998 – vore ju tråkigt om man liksom vetat allt, haha!

 

 

 

 

 

Kär

Jag landar i Kristinestad. Möts av blänkande vatten, söta gator och solsken. Här bor också en potatiskung som är en vän sedan länge.

Jag har aldrig åkt runt så mycket i Österbotten som det senaste året. Inte ens under mina politiska år då varje hörn skulle besökas. Och varje gång vill jag flytta överallt. Vill njuta av alla småstäder. Alla kommuner. Ikväll känner jag bara att Kristinestad kallar på mig. Igår tyckte jag att Jakobstad bara måste vara mitt näste i framtiden. Förra veckan kärade jag ner mig i Närpes igen. Så här växlar det. Sen kommer jag till Vasa och blir kär igen. Är det höstkänslor? Allmän galenhet i allt? Nja. Jag tror det handlar om alla fina människor. Alla sköna människor som kommer i min väg. Som jag lyckas ta in på ett annat sätt än förut. Jag kanske öppnar mig mera, eller kanske Österbotten öppnar sig mera och mera? Tja, svårt att säga. Min pappa brukade säga så här ”i allmänhet är österbottningarna ett bra folk”. Och jag suckade. Tyckte han var lite löjlig. Men han hade en poäng. En lite djupare, men enkelt sagt. För det säger egentligen allt. Inte behöver allt vara i krusiduller och mys pys. Det är bara att konstatera att i allmänhet är det just ett bra folk. Som vill så mycket. Som kan så mycket. Bakom varje upplevd framgång finns människor. Bakom varje litet café finns drivna entreprenörer. Politiker som skapar, som vill, som försöker. Barn som drömmer om framtiden. Äldre som drömmer lika mycket. Ibland blir man så självkritisk, strider om allt, tycker att ens region är det viktigaste. Man vill så väl nämligen – man vill skapa det goda för människor runt om.

 

69452545_1376006579216469_1464387795563839488_n

Nu blir det en vegetarisk moussaka. Sen blir det en föreläsning om drivkraft. Det där som finns överallt här omkring. Som jag vill förmedla – som börjar här och nu, hos mig själv. Som pappa sa ”det är bra folk”. Kort och gott.

Pass the cred – take the blame

 

Exakt så står det i senaste numret av CHEF –  i sista ledarkolumnen. Och där landar mina ögon idag. Så här efter en lång söndag med butiksbesök tillsammans med fyra andra viljor i huset, storstädning och tvätt – sist och slutligen en väldigt fin dag. Om jag riktigt ska känna efter. Och det måste man. Känna efter och vara tacksam. Jag fick ännu en dag med alla fyra. Ännu en fin, ganska vanlig, dag. ”Sånt kommer när man blir äldre” sa mamma när jag undrande frågade vad hon sysslade med när jag fick vita mössan 1998 och hon som så ofta fällde tårar. Hon pratade om tacksamhet – jag funderade på studier i Åbo och kvällens studentmiddag. Hon pratade om tacksamhet. Först nu förstår jag mera av hennes känslor. Kanske det kommer med åren.

20190719_075432

Har ni haft chefer som puttat ut er i hetluften men ändå tagit ansvaret? Som sporrat? Eller har ni haft dem som låtit andra ta skulden när det gått fel – eller ännu värre egentligen, inte gjort något alls och låtit passiviteten omfamna verksamheten? Ni kanske vet vad jag menar med pass the cred, take the blame.

Nu har jag bara haft bra chefer- Men så tror jag också att jag har varit en medarbetare som velat hitta lösningar – som också velat framåt. Då är man beroende av chefer som ser det och som VILL se det. Som inte anser att man enbart skall var nöjd där man är. Som inte tycker att man ska tygla sig lite. Men som ändå tar ansvaret ifall det liksom går käpprakt åt skogen.

Vi pratar så fint ofta om att växa och få fortbildning. Men det behövs också ledarskap som säger att allt detta är möjligt. Som säger:  titta framåt, se dörrarna -jag finns här. I dagens läge pratar vi om att chefens viktigaste uppgift är ”ångestdämpande” ledarskap. Mer eller mindre skapa en struktur, vision och också en daglig trygghet i en värld som förändras snabbt.

”Ledarskapet är inte som förr” säger vd:n för Microsoft i Sverige och pekar på att det här med att ge ansvar, lita på medarbetare och skippa byråkatin är framtiden.

”Ge inte lillfingret, då ryker hela handen” var en ledarskapsteori a la min näromgivning på 90-talet. Så jobbar man inte mera. De gånger jag kråtat till det själv och misslyckats rejält, för de gångerna är många de också, så har jag haft lyckan med chefer som ställt sig framför mig med  ”pass the cred, take the blame”. Som en liten mur för att visa att de tar högsta ansvaret. Att jag lärt mig, rett upp saker och haft enormt med ångest där det gått fel – har lindrats av människor ovanför som hjälpt framåt.

 

Molpe3

”Sånt här möter du mycket av framåt, Det här var första gången” sa en av mina chefer och la handen på axeln. Och han ringde för att kolla upp mig efter den fadäsen som handlade om att ha koll, se och bedöma människors handlingar rätt. Med andra ord. De gånger jag varit för blåögd. Det tog ett tag för mig att komma tillbaka då men i sig har jag lärt mig en sak: sådan motgångar skall inte leda till att man blir misstänksam eller avvaktande. Man ska lära sig av det. Magkänslan skall lära sig. Men i slutändan måste man ändå alltid utgå från att människan vill gott.

Om stjärnorna skall lysa så gäller det som chef att skapa en trygg tillväxt för enskilda medarbetare. Och det innebär i sin tur underverk för verksamheten. Man vågar pröva på utan att bli uthängd för misslyckande eller få skäll. Det skapar på sikt en oräddhet. Och nu när jag skriver det här så kan jag inte låta bil att undra om den ”oräddhet” som Linn ofta lyfter fram hos mig också bottnar starkt i just det att jag haft ledare som på riktigt gått enligt ”pass the cred, take the blame”.

Det har gjort att jag som en konflikträdd och blyg ung vuxen gått till en ”banne mig” – snart medelålders.

Allt på en timme

Efter en del stora känslor från den nyblivna skoleleven  så var jag rätt dränerad på energi ikväll. Ni vet den där trötthetskänslan som egentligen inte är fysisk – mera en känsla av matthet och ungefär noll lust att göra något alls. Men som man ändå inte kan lyda eftersom det finns fyra barn som väntar typ tid och mat. Men hur som helst. Det svängde under en timme. Faktiskt.

20190429_175453.jpg

Det stod ”handla” i mitt häfte. Så det vara bara att samla ihop sig själv, dricka en kaffe på det och sätta fyra små i bilen. Under timmen jag handlade träffade jag på flera människor av slumpen. Några som jag känner bra, några som jag känner mindre bra. Men det vackra ikväll var att de liksom bara dök upp av en anledning. En knackade mig på axeln i kassakön och stod där med all sin mjuka livsglädje och för ett ögonblick glömde jag bort striderna om chokladägg och köpte mig lite tid att prata. En annan mötte jag på parkeringen utanför affären – glad, skrattandes och med skämten i bakfickan.
Älskar sånt. Spontana människor. Sådana som bara smittar av sig leenden.

Så sätter jag mig i bilen. Alla tusen matväskor i bakluckan. Fredagsmyset (choklad då) som de korkar redan i baksätet och vägrar ge sig. Jag tar upp min telefon, suckar och känner att livet mjuknar- Och i telefonen så dyker ett meddelande upp. Ett som säger att det vi gör, de budskap vi kommer med har betydelse. Att det här med familj, kvinnor barn och ja, jobb och karriär är något som andra vill prata om också. Som andra funderar på, lever med och pusslar. Och de vill bara high fiva oss med allt vi gör. Och vill ge samma sak tillbaka.

Och på en timme var min energi tillbaka. Med hjälp av människor som bara dök upp, Magiskt egentligen det här med livet.

 

Fyra orsaker att älska augusti

Jag har blivit en morgonmänniska med åren. Nattmänniska är jag också för att optimera men jag njuter, faktiskt rent av älskar, tidiga morgnar. Klockan är 07.15 nu och Katja Katt rullar på tv:n. Jag gick upp lite före kl 06 och hann jobba med en föreläsning innan första lilla barnet kom upp för att kolla läget. Tidiga morgnar är guld i mitt liv. Att jag hinner vakna innan allt annat vaknar. Kolla nyheterna. Komma ikapp.

20190702_163713

Augusti rusar iväg. Dimman kommer till. Det är första augusti(månad) på många år som jag ändå klarar av att njuta. Fukten och regnet påminner mig om tiden när pappa blev sjuk. De som känner mig riktigt bra vet att jag memorerar mycket i bild, detaljer och känslor. Så var det också den augusti månaden då pappa fick sitt besked. Den tolfte augusti det året så svängdes livet upp och ner. Under alla dessa år har jag haft en avsky för den dagen – varje år alltså. Jag minns korta klipp från den tiden – i detalj. I färger, kläder och till och med vad vi åt. Jag minns att vi åt räkpasta en kväll när det var som svårast. Jag minns att jag hade svarta trikåer och vit tröja. Jag minns att det regnade. Jag minns silen som man häller pastan i. Jag minns smaken av räkorna. I år bestämde jag mig för att det inte var den dagens fel. Att det var dags att lägga av min obekvämhet med augusti och försöka hitta det vackra istället.

IMG_20190715_141148_471

Så råkade det sig så att Malte började första klass den tolfte augusti. Och från och med i år får den dagen vara just den dagen när det var mulet men varmt. Den dagen som jag höll hans hand in på skolgården men som sedan släppte den när han rusade fram först i kön. Och den dagen som han rusade ut från första dagen och ropade ”jag fullkomligen älskar skolan jag”! Och meddelade att han kommit försent till lektionerna för att han inte hörde att de andra sprang in. Så blev den tolfte augusti det istället.

Och Milou, hon fyllde två år den åttonde augusti. Maken till amper dam. De ljusa lockarna faller runt det lilla ansiktet, hon sparkas och vevar runt som en jordfräs nattetid och hon har lagt sig med att tvinga loss oboy hos alla. ” en fakka åbåj tack” säger tvååringen och ´plirar med ögonen. Om det inte levereras så byts frågan till ett enormt skrik. Oftast med påföljden att hon också kniper eller biter. Så låt er inte luras av det dockliknande utseendet – bakom lockarna bor envisheten själv. Ser på henne när hon vaknar. Hon är snuvig och har vaknat en gång per timme och varit arg på sin näsa. Det gula nattlinnet lägger sig så fint kring hennes lilla kropp. Håret har blivit rastaliknande i bakhuvudet efter natten. Och hon kallar sig Mo.

Smilla och Tyra når sina målstolpar. Tyra dyker in i böckernas värld. Den ordentliga. Som alltid lyssnar. Som har lagt till sig med att gilla smink lite väl tidigt. Som kammar håret och drömmer om att bli tonåring.

20190717_195830

Smilla då, vår Bossbaby, hon lever livet. Hon är en äkta doer rakt av. Kramas, sjunger, argumenterar och leker. Just nu den mest mammiga av alla. Som bryter ihop om jag verkar åka iväg på något. Som måste ha koll helt enkelt.

Det finns fyra människor och så mycket annat att älska augusti för. I år gör jag just det. bara för att jag bestämt mig. Bara för att det finns människor i huset som behöver just en ” fakka åbåj” på det.


 

Call to action

Mitt mantra har alltid varit att man inte ska gnälla om man inte testat eller försöker själv. Man får ha tusen åsikter men man bottnar inte alla gånger i dem om man inte vet vad man snackar om. Som jag själv då som skrivit många inlägg om företag och näringsliv under mina politiska år utan att jag egentligen helt bottnade. Men politiskt ska man läsa på, undersöka, analysera och lyssna in. Det var det jag gjorde.

20190712_120458

Nå nu har jag liksom en lite annan grund att stå på. Näringslivet i Österbotten blomstrar som få andra. Vi har globala företag och mindre företag – vi har högskolor och kluster. Så stolt över den ”rejälhet” som finns här. Vi kan så mycket! Men så klart händer inte allt av sig självt. Det finns många drivande människor bakom. I varje hörn har jag insett att en företagare lurar  – en företagare som vill så himla mycket. Vill skapa, vill lyfta och behöver människor som gör det.

Men vi kan inte heller blunda för de problem som finns, eller rättare sagt utmaningar. Vi har en stor arbetskraftsbrist i Österbotten. Alarmerande stor. Vi har en utflyttning som inte alls bådar  gott. Vi har en brist på talanger. Vart åker de då? Om allt är så perfekt här? Vad är det som gör att vi har brist på inflyttare och återvändare? Hm. Det finns många svar på den frågan. Det kan handla om bättre möjligheter för jobb på andra ställen men det kan också handla om annat ”klimat och känsla”, det kan handla om flexibilitet vad gäller alternativ för familjer. Det kan handla om att oberoende vem du är så kan du klättra hur högt och hur långt som helst. Är det som vi är sämre på här? Vilket varumärke har vi i Österbotten egentligen och vad vill vi att det ska vara? Jobbar vi med att alla ska ha en plats? Jobbar vi med vårt ansikte utåt? Nja, någonstans här finns svaret på varför inflyttningen inte är bra. Och varför återvändarna inte kommer. Och nej, jag tror inte alls att det är språket som avgör för de flesta. Det är att fördumma folk eller skapa ytterligare press på eventuella politiska debatter om tvåspråkighet.

Attraktionskraften ligger i något annat. Och visst, andra regioner har samma utmaningar. Men om vi har allt så väl ordnat: brist på arbetskraft, fin landsbygd, levande stadskärnor… varför får vi inte arbetskraft?

Jag skulle gärna vilja se ett varumärke som är mera modernt. Som inte handlar om att endast profilera en del branscher. Ett varumärke som är fräscht, nydanande, som är mångfald och jämställdhet in real Life. Vems ansvar? Stadens? kommunernas? Företagens? Rätt svar egentligen. Vi är alla ansvariga för vad vi skapar gemensamt. Och som kvinnliga företagare i regionen så måste vi vara flera som tar plats. Bertills & Jung tar plats. Vi pratar värderingar så det haglar och vi blandar friskt in åsikter i profileringen av vårt eget varumärke. Vi tror att ju flera kvinnor som tar plats och syns utåt – och inte väntar på att få tillåtelse att synas  -så skall bidra till ett bättre varumärke för Österbotten. Det krävs att vi skapar nya bilder av Österbotten. Och agerar, istället för att gnälla.

Dagarna som gick – det var livet

Det är i mitten av 80-talet. Tapeterna är blommigt bruna, lite skrikiga. Soffan är en sammetssoffa som är ljusbrun. Golvet i bruna spräckliga rutor. Två män sitter med dokument framför sig, pennan bakom örat och de planerar under kvällarna. Pratar och skissar med blyerts. Jag står nyfiket bakom och tjuvlyssnar. Att lyssna med ett glas tryckt mot dörren har jag lärt mig i tidningen Kalle Anka. Jag förstår att de pratar om att starta eget företag inom elbranschen. En av dem är min pappa. Jag minns pappas glada skratt och hur uppåt han var. Men det blev sämre tider i Finland och pappa drog sig ur planerna på eget.

Jag vet inte varför men minnet av de båda som satt tillsammans och pratade om det egna bolaget etsade sig fast hos mig .Jag var inte så många år men jag minns att jag älskade att se pappa så sprudlande. Så liksom ny i tankarna. Jag minns hans ord om att ”man inte får ta risker”. och de orden bar jag med mig länge. ”Inte ta risker. Lev tryggt och säkert. Vill lagom mycket i livet”. Fast egentligen var han senare rasande stolt över att ingen av hans döttrar var lagom. Han sa inget. Men kanske det var just tankarna på att han nästan hoppade ut i det okända själv och kanske fanns det en undran kvar hos honom

30 år senare

30 år senare sitter två damer på olika håll och chattar nätterna igenom. Tills barnen vaknar och skriker. Tills jag somnar i stolen på verandan. Jag har bestämt mig för att glömma det här med att inte ta risker. Jag har bestämt mig för att hoppa. Och att göra det med en trygg och varm själ. Hon heter Linn och hon kan allt det jag inte kan. Och hon ser till att jag återfår tron på det allra godaste i livet och samhället. Jag vacklade där ett tag. Hon puttade in mig i det goda i allt igen. Det som jag inte visste att jag saknat. Men som stillade en rynka i pannan.

1 år

Drivkraft är egentligen allt

Ni som känner mig vet att jag triggas av utmaningar. Ju snårigare, desto bättre. Att lämna saker bakom mig har aldrig varit något större problem. ”Closure” har jag varit rätt bra på överlag. Ej heller var det svårt att lämna ett jobb som jag jobbat mig upp till, som jag fortfarande älskade, där kollegorna var så underbara och ledningen likaså. För den dagen jag lämnade vd-posten så var jag redan på väg rätt långt i mina tankar. Mentalt hade jag tagit adjö för att trigga igång nya utmaningar, hitta nya snåriga stigar. Ni vet att det finns dem som åratal går omkring och inte kanske vantrivs, men vill ha något nytt, något annat. Men släpper aldrig taget om en trygg tillvaro där så klart ekonomin också spelar in. Så ville inte jag bli. Den ville inte jag vara. Jag vill fortsätta producera på högvarv med hjärtat och drivet där jag är. Jag vill inte lämna i det skrået som drömmer och lämnar med alla obesvarade frågor, önskningar och kanske bitterhet. Jag fick leva med ekonomisk osäkerhet och andra villkor.

Det viktigaste: MOD

Allt handlar egentligen om mod. Och det börjar så klart i ett bra självledarskap.

Våga göra bort sig – och vinna:  ”Hej Linn, vad ska du göra när du blir stor”? Frågan mitt i natten var det största steget.

Våga vara lite kaxig men bottna i det också. Dra inte en massa strunt. Det ska ha en viss trovärdighet.- ”Hej, vi ska bli en ledande byrå”, sa jag kaxigt och kånkade på en baby och slängde en skötväska i golvet. När det var dags för lånediskussioner. Då måste man också leva upp till det man säger.

Våga vara öppen med livsförändringar – ”Oj herregud vad har hänt” sa en vän som ringde upp när tidningarna skrev om att jag sagt upp mig. Inget hade hänt men ändå allt! Vi skulle bara bilda bolag ihop – jag och Linn. Det roliga var att det fanns en del som beklagade i början men det svängde snabbt.

Våga se dig i spegeln emellanåt. Ibland gillar man inte det man ser.  “Men varför, man måste alltid fråga varför”, sa en klok Linn och lärde mig att jag inte kan ha för hård fart alla gånger.

Våga möta ditt eget mående och ork ”Mamma, du är här oftare när jag vaknar, sa Malte och kramade mig. Den viktigaste orsaken till en livsförändring även om jobbet inte i sig minskat så är jag mera där än tidigare då jag var mera borta fast jag satt i samma rum. Jag orkar styra upp lekar med Peppa Pig – skulle aldrig ha hänt tidigare.

Våga smälla igen dörrarna för härskartekniker– ” Har ni funderat på det här riktigt nu, ni är ju nya och unga, ni kaaan inte veta något om det här. Sa en man som ville sälja tjänster åt oss och behandlade oss som 15- åringar på praktik. Dit går vi inte igen gissar jag.

Mod kräver inspiration – Våga pröva på businesstraining- ”Hej, mitt namn är xxxx, jag funderar på att starta upp en ny business men behöver inspiration, en push och möjligen veta om det bär sig!”. Sådana mail och telefonsamtal får vi många av.  Här låg en businessidé jag inte hade förutsett. Nu ger vi andra  det vi själva hade velat ha.

Lyft varandra

Så goda människor som hejar, klappar och vill. Detta ska vi återgälda vid alla tillfällen. Lyfter man någon så blir man lyft tillbaka! Kunde krama om alla som går förbi våra fönster och vinkar.

Nej, jag är inte den som skålar i champagne direkt när något lyckas. Allt för sällan (= aldrig). För mig är redan drivkraften på annat ställe, när målet nås, så inleds nästa del. Jag borde stanna upp ibland men inser att för mig finns tjusningen i att hitta, kurva, lösa och skapa. Det är min belöning.

Var rejäl

”Itt na pjasas” sa alltid pappa och mamma. Jag håller med. Jag klarar inte av pjasande, det ska vara raka rör men i mjuk tappning. Formulera vad du vill, se till att vara flexibel och gör dealar som känns bra för alla.

   Snällisar vinner alltid – i längden

”Snällisar vinner alltid” säger Linn och hon har rätt. Hemma sades det samma sak. Man ska utgå från att vara snällis. Det betyder inte att man är naivt enkel. Tvärtom. Att vara snäll ger dig en skön känsla som du smittar vidare. Och det är strategiskt en fullträff i många lägen. Vem vinner vid ett mötesbord där alla vill synas, trycker ner varandra och fokuserar strålkastaren enbart på sig själv? Ingen!

Nätverka smart

Nej, det hjälper inte att hänga på alla tillställningar och kattdop som finns om du bara har din egen vinning i fokus. Att nätverka är inte att samla visitkort. Att nätverka är att lära känna, vara ärligt nyfiken, hitta win-win situationer och lära sig av varandra. Att nätverka är inte att hänga upp 1000 foton på dig själv med olika människor för att visa bredden. De bästa nätverken och pelarna vi har syns aldrig utåt. Men de skapar de bästa förutsättningarna och tryggheten.

Och vet ni vad? Nu drar dagen igång här! Kaffet är klart. Sedan blir det planering för en ny gala och helt nya mötesdiskussioner. Perfekt! Som Malte skulle säga.