Så jag höll hans hand

Datorn i famnen, en mandarin i handen, svala lakan och en tekopp bredvid. Låter som en festlig vändag, eller hur? Det var en dag då allt gick fel. Slutligen så tänkte diskmaskinen ge upp också. Mitt humör gick liksom inte att fixa idag med lite positive thinking. Jag ville liksom inte umgås med mig själv. Milou fick sitt kanske första vredesutbrott på Minimani och jag fick lämna allt och gå ut. Smilla bet Malte i axeln efter det. Skönt, eller hur! Nej, det var inga rosor eller middagar här inte.

Nu i efterhand. När det är tyst i huset. När bara datorn surrar och min egen dåsighet ligger på. Nu kan jag tänka att fast jag inte hade någon skön aura kring mig idag, så kanske jag gjorde skillnad för en människa. Jag kom passligt förbi med bilen när jag insåg att en stor karl ligger på vägen. Jag rusade ut samtidigt som ett yngre par kom. Mannen hade liksom druckit mera än en öl, hans ansikte var fårat och tröttheten var stor. Dessutom hade han halkat och fötterna bar honom inte. Malte blev rädd och försvann in i bilen igen.  Jag sträckte handen och satte mig bredvid, I väntan på ambulansen. Han sjöng om Las Palmas, om Mamma Mia, han skrek och grät av både fysisk och kanske livssmärta. Men han höll handen. Hans lila stickade mössa hölls inte på så när jag försökte få den på hans huvud igen som skydd mot snön så tittade han på mig och säger ”Mamma, ootko sä mun mamma”? ”Sä oot niin kaunis ihminen”.  Jag tryckte hans hand och han skrek ut längtan efter sin vuxna son. Just där och då tänkte jag inte så mycket annat än att jag hällde ut hans flaska med starksprit.  Men så här några timmar senare. Efter en dag som inte var min direkt. Så tänker jag att jag höll hans hand i alla fall. Han hade någon en stund.

Ensamheten.  Den måste vara den värsta Det såg jag ikväll. Igår berättade David Björkström om sitt liv från tungt drogmissbruk till tillfrisknande. ”Alla var arga på mig när jag var liten” sa han under sin föreläsning. Och jag tänker att det också var en ensamhet.

 

kärlek 1

Kunde vi lindra varandras ensamhet ibland? Kan vi göra skillnad just där vi inte fattar att vi gör en skillnad? Vad krävs för det? Jag vet inte egentligen. Jag vet bara att goda saker inte händer goda människor – det är struntprat.  Men det jag vet är att det är svårt att få saker att hända om man är helt ensam.

Så jag höll hans hand en stund. En liten stund av mitt dygn kanske lindrade någon annans ensamhet. Även om han knappast minns mig i morgon. Men jag minns.

Mamma.

Min favoritkonduktör kommer gåendes med en ung, arg och skrikande tjej på tåget. Hon svär, slår runt sig och kallar honom så många elakheter hon kommer på. Han behärskar sig och försöker lugna henne.

Astrid Lindgren brukade säga att man ska ge barnen så mycket kärlek som möjligt så kommer folkvettet av sig självt. Det är nog sant. Delvis i alla fall. Sedan finns det många andra saker som leder till illamående som får sig absurda uttryck – som det som vi bevittnar just nu.

Jag har fått så mycket kärlek att jag nästan drunknat i den. Men jag har hållits på banan med att ständigt få en fostran i vad helt vanligt folkvett är. Det var liksom viktigare än allt annat. Uppför dig. Sa de hemma. Jag tog dem på fullaste allvar.  För jag blev aldrig bortklämd. Bara älskad. Som liten men också som vuxen. Aldrig någonsin så behövde jag bevisa något där hemma, inte vem jag var, inte vad jag ville bli och inte bevisa hur jag var som människa. Huvudsaken man mår bra och uppför sig som folk.  Sa de. Och jobbar för sig.  Och är snäll.

 

20170818_204521

Nu kan man ju förstås säga att jag har noll aning om varför tjejen skriker och slår runt sig i tågvagnen. Sant. Alldeles sant. Men någonstans finns där ett behov av något.  Kanske också att bli sedd.  Men kanske också en gränslöshet. Hon är uppenbart ledsen. Och kanske en ensam ung flicka.

Mamma fyller år i morgon bitti. När man förlorat en förälder så blir man extra varsam med den som finns här. Hon som visade sig vara stark när livet gungade. Kanske starkare än hon trodde att hon var. Hon som fixar kycklingbiffarna när jag kommer bara för att hon vet att jag tycker om dem. Hon som rycker ut i tider av magsjuka bara för att hon vet att jag behöver hjälpen. Hon som kramar om, torkar tårar och stöttar. Hon som har läst alla mina insändare genom åren och berättat om det varit begripligt det som jag fått ihop i text. Hon som också berättade om kärlek och som varnade för att bli beroende av en man. Som lyfte värdet i att arbeta på egen hand oberoende yrke. Hon som tittade mig djupt i ögonen och sa ” kom ihåg att du alltid ska reda dig själv och din egen ekonomi. Du ska inte behöva be om pengar av en man”. Och kom ihåg att hon är uppvuxen under den tid då kvinnorörelsen också bredde ut sig – då kvinnans roll blev en annan.  Hon är född på den tiden då pojkarna ännu gick före flickorna när det kom till familjens satsning på utbildning som orsakade kostnader.

Idag är det en annan tid. Nu är det jag som tittar min son djupt i ögonen och tvingar honom leka jämställt. Ja, tvingar. Det är det jag gör. Jag har honom att fundera efter ordentligt när han bygger lekar eller annat med hänvisning till att ”flickor inte vill”. Han får gå och göra om sin läxa helt enkelt. Ni kanske tänker att det är löjligt att blanda sig i en sexårings tankar. Men nej, det tycker inte jag. Jämställdhetsfostran och tänk är liksom inget som skolan skall sköta om ”senare”. Det ska påbörjas hemma.

Med kärlek i mängder, folkvett och en medveten fostran – så hoppas jag att mina barn kan se mig så här också en dag som vuxen. Att kärleken alltid var synlig på alla sätt – att man aldrig behövde fundera på vad mamma kände. Att hon alltid fanns där som vuxen också. Att hon ringde varje dag bara för att få höra rösten.

Tveklöst har mamma haft och har en avgörande betydelse i mycket jag gör. Jag är stolt över henne. Stolt över vad hon åstadkommer. Stolt över hennes styrka. Hon gillade inte alls att jag bloggade. Men så visade det sig plötsligt att hon läser min blogg trots allt.

Så mamma, när du läser detta. Skål, kram och puss! Snart firar vi dig ordentligt 🙂

När vi snackar siffror och snällhet

”Där är du och Linn mamma” skriker barnen varje gång vi åker förbi vårt kontor och ser fönstret med oss två hälsa välkommen. ”Du har sååå mycket smink där mamma, får jag också?” Kontrar Tyra. Ja, jag minns som igår när vi fotades och bytte kläder utomhus för att lite variera bilderna. De togs i en vacker liten gränd i Vasa – sommaren 2018.

799A1150

Det är ett halvår sedan vi slog upp dörrarna  till den dröm vi båda haft.  Som började med ett litet trevande men som snart brakade loss till något som inte gick att förtränga längre. Som öste på i rasande takt. Vi skulle göra innehåll, jobba med opinion, kommunikation och konsultering.  Med facit i hand blev det just det och så mycket mera.

Utan Linn som partner hade jag aldrig gjort detta. Hon visade sig vara exakt så smart som jag visste att hon var. Och en sådan god människa att det är omöjligt att inte komma in i ett flow med henne bredvid. Hon ser till att jag håller mig konkret när jag börjar måla utanför boken. Om vi tycker lika i allt? Nej, vi är både olika och lika. Men så har just den styrkan visa sig vara en väldigt bra strategisk medspelare i vår vardag. Ganska snabbt lärde vi oss varandras styrkor och att läsa varandra.

”Fullt  upp”, säger Malte när man frågar honom om läget. Lite så är det med oss också. Mera och mindre galna veckor. Men om det inte hade varit det hade jag varit fruktansvärt orolig. För vid sidan om drömmen så måste det också finnas en businessplan och strategi. Vid sidan om rosa väggar och gröna tak lade vi målsättningar för tillväxt och omsättning. Och det visade sig att det första trevande halvåret också höll målsättningarna.  Utan en sådan bedömning och direkta konkreta  tillväxtmål är det svårt att skapa en fungerande vardag. Allt är ju inte här och nu. Så från uppdrag i Finland på båda språken, så landade de första kunderna både från Sverige och Belgien inom kort. Med andra ord så måste man också ganska snabbt göra en bedömning siffermässigt om ens bolagstanke håller. Och det gjorde den. Inte bara nu utan också framåt – när man ser till trenderna på arbetsmarknaden.

 

47180257_338022310361135_2200117355520983040_n

Så efter en vecka då barnen har varit konstant sjuka så har det varit en välsignelse  att få leva enligt det motto som Linn myntade sommaren 2018 ”Aldrig mera dåligt samvete” – med andra ord; bara goda tankar, inget dåligt samvete över sjuka barn, allt som borde ha blivit gjort. Nu ska det ju göras hur som helst men med stöd av varandra så fixar allt sig.  Så tacksam jag är att få jobba sida vid sida med henne. I snällt klimat. I klimat som frigör allt och lite till! Där det kan hända här och nu. Där både snällhet och knivskarp strategi råder.  Där Rådhusgatan 21 plötsligt fylls med nya människor. Linus, Elin, Hanna, Nina och Lena. Där vi plötsligt har en ännu större gemenskap och konkurrenskraft.

rödpower

Maltes bolagsstart gick väl så där. Hans stora bolag krympte efter att hans mamma krävt att han gjorde det jämställt och tog in flickor i ledningen – inte bara pojkar på alla poster. Det var inte så där jättepoppis att gå tillbaka med mammas krav. Haha! Skämt åsido. Jag tror ju att tankar om jämställdhet ska fostras i ung ålder. Men det tar vi i nästa inlägg!

 

 

Du gjorde vår dag

”Back” säger den unga läkaren efter att vi väntat max 45 minuter. Smilla sätter till ett tjut, tänker inte röra sig från lekbordet på sjukhuset. En rikssvensk snäll läkare som tar sig an en trilskandes Smilla. Mutar henne med en plastring och får titta efter en inflammation i hennes öron, vilket hon förstås har. Vi går ut med två recept i handen och två barn med konstaterad öroninflammation igen. Jag känner hur jag lättar från marken. Vilken underbar läkare. Så fin han var med dem. Vi går ut genom huvuddörren. Men jag vänder in igen och går in i ett bås med sjukskötare. ”Jag ville bara tacka, ni är så underbara, tack tack tack!” säger jag och knäpper ihop händerna för att visa hur innerligt jag vill tacka att allt var så smidigt och snällt.

51664960_397976414302277_4336646418849595392_n
De ser så glada ut, som om de inte heller är bortskämda med bra feedback. Sån tur att jag vände om. ”Vad gööör du mamma”? säger Smilla. Jag tackar.

Resten av kvällen så möter jag bara snällt folk. Kyrkoapoteket levererar med bästa kundservicen som orkar skämta med mig så här sent. Killen i affärens kassa där vi köper belöningsglass är också snäll. Kan det månne vara så att allt är en kedja – från den glada läkaren framåt. Hade han varit något annat än vad han var så hade kanske inte kedjan startat. Ja, det är klart det är så. Fatta att det finns så fina människor runt om oss.

Så i tider av klagan och speciellt inför valupptrappningen då mycket handlar om allt som är fel och ska rättas till – så är jag så glad i hjärtat över den läkare som var så fin med mina barn. Som fattade att en orange plastring kan ha betydelse för en treåring.

Kram på dig. Tack för att du gjorde vår dag. Fortsätt skina där du är!

Kossayogurt

Det finns dagar och så finns det … ja andra dagar och nätter. När jag matade en treåring med ”kossayogurt” kl 03 i natt eftersom öronvärken då lättade och hon var mottaglig för lite mat – så kändes det som om livet var lite extra suddigt. Jag somnade nästan med skeden i handen. Tyra drömde mardrömmar om bränder. Maltes öron värkte. Men vet ni vad, så är livet. Det finns underbara dagar och mindre bra.

 

_DSC1814 ps FÖRMINSKAD

Minns ni själva hur det var att vara sjuk som barn? Jag minns. Det var gul jaffa och hamburgare när pappa var hemma. Det var vitlökskok, safter och annat nyttigt är mamma var det. Men det man minns och alltid bär med sig är de varma famnarna.  Jag i mammas famn i badrummet. Pappa med stövlarna på i samma rum. Han duschade badrumsväggarna en natt för att få maximal ånga i rummet och på det sättet lätta min bronkit som gjorde att det var så svårt att andas nattetid. Alla var sjöblöta av ånga och svett. Men andningen lättade. Nästa morgon sov jag vidare i manglade svala lakan. Pappa åkte kl. 06 till jobbet och så var mamma hemma. Men tryggheten när man är liten och gråtig. Den minns jag.

Med det i ryggen och i hjärtat är det betydligt lättare att veta vad det betyder att få ”kossayogurt” i mammas famn kl. 03 på natten. Om man faktiskt behöver det.

Jag ser ut som en total rishög idag. Men det är det alla gånger värt.

Bättre än så här kan vi

”Det är inte lätt att vara liten” tänker jag när jag ikväll baddar små infekterade bebisögon och lägger täcket om Smilla som somnat med en puppe i sin hand.  Men nej. inte är det lätt att bli gammal heller. Det vittnar denna veckas rapporteringar om. Ilska över att man inte burit människovärdet först när det kommer till vården, rädsla över vad som kan hända om man är ensam och utsatt.  För min del också en frustration över att man försöker rikta det till en debatt mellan privat och kommunal vård. Det är inte där det ligger.  Det ligger i de beslut, i den resursering och i den syn man haft när man fördelat budgetmedel eller när man gjort upp minimikrav.

_DSC1722 ps FÖRMINSKAD

Jag minns det som igår. År 1992. Min ampra farmor Linnéa var 80 + och hade brutit lårbenet tror jag. I alla fall minns jag att hon inte längre klarade sig själv hemma. Hon skulle in på det som då kallades åldringsvården – det som egentligen inte finns mera – varken som begrepp eller form.

”Jag ska INTE till fattighuset” deklarerade hon. Jag minns stämningen. Minns hennes ord. Minns att pappa ändå var tvungen att få in henne där. Minns att hon var arg. Och jag minns att hon sov i en korridor med en liten säng och ett bord. Det var överfullt på den avdelningen. Hon tappade där och då all livslust. Hon som älskade Västerås, där hon bodde länge. Hon som pratade sig varm om servicehusen som man hade i Sverige. Hon hade haft andra alternativ idag. Men jag minns smärtan i hennes ögon, ,den tunna vetebrödsskivan i handen. Hur hon tittade ut och bort. Jag var tonåring då och förstod inte så mycket alls av det hela. Bara att jag förstod att hon inte ville mera efter den dagen hon lämnade sitt hem. Och att det tog ont för pappa, även om han inget sa åt mig.

Det har varit hemska saker som uppdagats denna vecka. Så att hjärtat gråter när man tänker. Men det hjälper inte att stanna vi gråten.  Eller att oja sig. Det hjälper bara och endast att agera. Framför allt politiskt – på alla nivåer. Det går inte endast att gå åt partiledningar och regeringen. Nej, man måste också se sig i spegeln kommunalt. Jag beundrar de politiker som faktiskt kan säga ”Nej, men bättre än så här kan vi! Nu gör vi om”. Jag klarar inte av beskyllningspolitiker eller andra i samhället som hytter med fingret åt alla andra. Det finns ingen ”Någon” Det finns bara vi här och nu som ska påverka och se till att liknande aldrig händer igen. Men då måste man tänka längre än privat / kommunalt. det är då vi bör gå in i värderingsdiskussionen. Inom vården och inom de ”mjuka” sektorerna. Vågar vi det? Jag hoppas det.  Jag hoppas den diskussionen orkar vara het också i valrörelsen.

Jag sommarjobbade inom vården och inom demensboenden. Privata och nytänkande sådana i Oslo i tiderna. Jag har sett den privata vården inifrån via Folkhälsan de senaste åren. Jag har sett privata alternativ och boenden i Amsterdam, Göteborg, Berlin m.fl. Och jag kan bara önska att min farmor hade haft det så. Att kunna välja. Folkhälsan med värderingar, principer och stolthet. Som tror på något, som kopplar in både forskning, välmående och hälsa. Som gör det med kvalitet. Och ja, värderingar tycker jag också skall räknas högt i upphandlingar. För de säger något.

”Allt har sin tid och sina åldrar” brukar mamma säga.  Så är det tänker jag. Och hör när den yngsta sätter igång med nästa hostattack och snörvelgråt. Allt har sin tid. Men vi ska banne mig, ,vi vuxna och vi som har möjlighet att påverka, se till att vi gemensamt tar ansvar och berättar om vilka värderingar som är viktiga, röstar i enlighet med dem och kräver att de också följs i praktiken.  Vi har all möjlighet att göra det nu under våren när en ny riksdag väljs.

För att de är så fantastiska

”Vi har haft en sån bra dag.. men klart det. Vi har fantastiska barn här”! Det möttes jag av idag på ett av barnens daghem. Fatta hur fantastiskt det är att man möts av det.  Jag kunde ha kramat henne rakt av men tänkte att jag hade barn runt mig som kanske tyckte att jag var på pinsamhetsgränsen.

20170731_090755

Att som barn få höra det måste också vara underbart – jag antar att det sker fantastiska saker med barn som hör det om sig själva. Så var det inte riktigt på min tid. En annan tid. Tur att allt inte var bättre förut, eller hur!

Kunde man kanske också applicera detta på vuxna arbetsgemenskaper? Jag tror det. Jag önskar att jag vore ännu bättre på att strö liknande feedback och coaching runt mig. För vad händer med en arbetstagare som får skön feedback nu som då? Jag tror det händer fantastiska saker.  Naturligtvis går inte allt som på räls alltid. Det kommer tider på jobbet då konflikter skall redas ut,  då man med en bebis i famnen skall föra förhandlingar, då finansiering skärs ner eller viktiga kunder tappas. Det vet vi alla. Men hur tackla det? Det finns många sätt man kan och ska göra det på. Men det där med att jobba förebyggande, det är ingen sak som gäller bara för ”mjukisar”. Tvärtom. De riktigt drivna affärsbolagen har tagit grepp om allt som gäller förebyggande inom arbetsgemenskaper – och då talar vi inte bara om att erbjuda gym och massage, även om det är fint det också. Utan vi talar om samtalet, stämningen, rekryteringen – rent av äkta employer branding med ett finare ord.

 

960295_10152950191921864_1775798192594063029_n

Och jag vågar påstå att det är det som småbarnspedagogiken i vår närhet har greppat. Fantastiska barn ger fantastiska vuxna som blir fantastiska medarbetare och fantastiska chefer. Det finns inga garantier för något men visst är det underbart att en i personalen kan få föräldrar som hämtar sina små att känna kärleken i väggarna? Här har vi exakt de ledaregenskaper som framtiden skriker efter.