Magiska små människor

”Sååå späckad tidtabell. Sååå fullt upp. Jo, men jag hinner inte tänka. Hur är det med dig då? Jo, men jag har inte hunnit för här är det så fullt med allt möjligt. Jobb 24/7 och fyra barn.  ” Usch vad jag är trött på att höra på mig själv. Jag menar, VEM har inte fullt upp och VEM definierar vad fullt upp är? Det har blivit lite av ett modeord och något man definierar sig själv med på många sätt. Det är en bra sak att tycka man har full fräs hela tiden. Och fast det är så, vem är intresserad av det? Är det något man måste ha för att vara viktig? Tja, det frågar jag mig själv. Har övat på att svara när folk frågar (typ mamma då som säger ”man jag skaaaa inte störa, för du har såå mycket”)  att tack, men jo, det rullar på. Nej, inte speciellt fullt alls då”:) Hur svårt som helst. Plötsligt tycker jag själv att jag har oceaner med tid. För att jag säger det högt och åt mig själv. Fatta hur skönt!

_DSC1814 ps FÖRMINSKAD

När man tar del av ungdomsbarometern och läser om unga flickors illamående så slår det ju en att på vissa ställen tycks tiden stå stilla.  Sexuella trakasserier, prestationskrav, illamåendet som väller över. Och här, just här, skulle jag vilja stoppa bandet och fundera på annat än skolan, projektpengar riktade för målgruppen (vilket förstås behövs) och kolla sig själv i spegeln. Som mamma.  Var är jag, vad säger jag, vad uppmuntrar jag och vilken förebild är jag?

”Nej men jag kan inte ta ansvar för det där, jag har tillräckligt med mitt”. Är ungefär det mantra man uttalar själv och hör när det kommer till samhället överlag. Men varför inte det? Vad ger mig rätt till det? Är det kanske  just så att det behövs lite flera som bryr sig om alla andra barn runt om. Som ser att det finns många små magiska människor överallt. Inte bara de egna. Inte bara det som är mitt. Kunde det minska illamåendet, stärka och bekräfta de små och unga och leda till att man själv också mår bättre. För visst gör man det om man kan vara med och åstadkomma något viktigt, ”Tjenare tjejer” säger jag käckt när jag går förbi Maltes kompisar. ”Veeeeem, var det..???? säger den ena högt” och den andra svarar ” Den där Malte Backs mamma! Hon pratar hela tiden……. och har alltid klackskor!”.

Just sånt, mera sånt. Mera snack och mera klack. Och mindre ensamhet.

 

Teamwork nedan leder alltid till resultat!

31958474_10155583207036864_8064951221762392064_n

Likeable

Himlen är rosa nu. I morse, just efter kl 04, var den stjärnklar. Och mörk. Jag landar tryggt i en skön flygstol och öppnar månadens chef.se. Andra passagerare sover så här när morgonen ännu känns som natt. Själv slumrar jag också samtidigt som planet lyfter. Få saker som är så sövande som just ljudet av motorer och känslan av en varm stol. Det där är kanske min avslappning för dagen. Jag tar väl vara på den.

Undersökningen och rapporten ”Young Professional Attraction Index” – där unga akademiker får prioritera vilka faktorer som är viktigast när de väljer jobb – och det är inte hög lön. Utan en bra chef. Det var inte hela sanningen visade det sig. Trevliga och glada kollegor var nämligen lika högt rankat. Det är självklart att lön och förmåner fortfarande är viktiga men det fina är tycker jag att värderingar och känsla, bemötande, har seglat upp på första plats. Nu är det ju dessutom inte så där förskönat heller egentligen. Sanningen är med all säkerhet den också att unga människor som siktar in sig på en karriär och är strategiska – går inte enbart efter lön. De vet att en bra chef och en vänligt sinnad sådan troligen låter dem utvecklas vidare till nästa post och plats.  Man får troligen feedback och man känner sig betydelsefull. Samtidigt så har man chans att få hjälp med att öppna dörrar och förståelse.

Om Sveriges googlechef Anna Wikland sägs det att hon är likeable. Vad betyder det då? Det visar att hon är en rätt vanlig småbarnsmamma, med håret i tofs och prestigelös. Hon blir rankad som en av de bästa cheferna i svenska utvärderingar. Hon delegerar,  hon bemöter och hon är snabb. En sådan man beundrar när man läser om henne. En sådan som med all säkerhet hjälper upp nya talanger. Talanger som själv vill utvecklas och bli ”likeable”  med det inte menat att målsättningen är att alla ska gilla en. Absolut inte så. Då når man inga resultat. Mera så att en chef som person lättare också åstadkommer resultat och når framgång om man lyckas få medarbetare med sig på tåget. Och lyckas locka in de nya lovande talangerna, Då krävs en personlighet som är rätt likeable i längden. Som är sig själv helt enkelt.

Att prata om likeable kan sätta fel press också på chefer. Det visar sig att en stor del mellanchefer och också högre sådana lider av psykisk ohälsa. De saknar verktyg att hantera stress, konflikter och allt snabbare tidtabeller. Det skapas en onödig motsättning där. För att vara likeable i sig så krävs modet att vara sig själv, leda utan för hård press och ha vilja och verktyg att ta stormarna som med all säkerhet kommer. För det krävs det i sin tur de nya talangerna som också berikar en helhet och arbetsgemenskap med att söka värderingar och ranka dem högt. Det går i cirklar med andra ord.

spegeln.jpeg

Spegeln är till för att användas i alla sammanhang – även för att spegla egna gärningar och tankar.

 

Snart 50 dagar senare

Nu rekryterar min arbetsgivare min efterträdare. Jag har en tid kvar ännu på vd-posten men sedan stänger jag en enormt viktig era i mitt liv. Men människorna lämnar jag inte – det är livslång vänskap.

  På senare år har jag kommit bort från ältandet; jag öppnar och jag stänger, inte för många känslor med i alla beslut. Det kan kännas lite ont, rentav en sorg, att stänga vissa dörrar men när man bestämt sig för nya dörrar är det också befriande! Det finns en oerhörd lycka i att  ha haft möjligheten att växa så som jag har fått. Man kan inte ha haft en bättre arbetsvardag som vd än vad jag har haft –  i nio år. Även om det varit tufft också och det funnits nätter när jag våndats och vakat. Men ändå, vilka människor jag sett varje dag. Vilka underbara saker som hänt. Kan man vara kär i ett jobb? Jo, det tror jag. Jag skulle aldrig stå ut med ett läge där måndagarna skulle kännas tunga varje vecka. Men vet ni,  det handlar mycket om min egen attityd också. Att jag bestämt mig och hållit fast vid det.

mammamilu

 

Bertills &Jung ab har rivstartat. Vi är lite som prins Daniel sa om sin kärlek till kronprinsessan Victoria; ”Känslorna är all over the place”.

 

Så snart 50 dagar senare kan jag konstatera följande;

        Det finns ett stort sug efter föreläsningar inom kommunikation, personlig utveckling, ledarskap, välmående överlag. Och nyckeln är ju förstås att det som utomstående alltid i alla lägen är lättare att gå in och prata om svåra saker än då man själv är in house.  Kombinationen av Bertills & Jung är två samspelta kvinnor som drar the real stuff men också klarar showbiten ihop.  Har kul helt enkelt. Det där med att fylla i och på varandras meningar – det kan vi redan.  Det finns många som behöver få en rivstart i kommunikation, konsten att nå ut, i ledarskap och inspireras av attityder, känslor, fakta och nya tankar. Och jo, då är vi där. Redo att leverera. Denna höst bjuder på allt flera sådana tillfällen.

linn3

 

        Det finns en skön nyfikenhet på Rådhusgatan 21 – så klart! Kom in och njut av den lugna atmosfären. Kaffet är alltid varmt!  Rosa väggar – Ja, jag kommer inte över det, jag älskar väggarna! Där finns inget gammalt, där finns historia, men inget ingrott. De möten vi har i ”lokaaalin” tenderar i alla lägen bli väldigt bra.

        ”Men varför flyttar ni in till stan? Varför? Ni kan ju sitta hemma och jobba” frågas det ibland. I ärlighetens namn inte så ofta faktiskt. Men det händer. Och här är svaret; Det är ett strategiskt val att husera på Rådhusgatan 21. Vi tror på en levande kärna i stan och är beredda på att dra vårt strå till stacken. Vi tror på att gå mot strömmen i många lägen. Våga skapa varumärke, ta risker och också skapa en synlighet. Jo, det kostar. Jo, det är alltid en risk. Men en fullt medveten och strategisk sådan. Sen lever vi som vi lär; arbetsvälmående består av många komponenter. Arbetsutrymme och gemenskap är en enormt viktig sådan. Det spelar roll på riktigt. Att bli landets mest barn- och familjevänliga mötes- och arbetsplats. Det är dit vi ska!

linn5

        Kunder är fina människor. De gillar oss, vi gillar dem. Och det är inte en enda gång under dessa 50 dagar som vi skulle ha haft en dålig känsla. Inte en endaste gång. Det handlar om bemötande i alla lägen. Och vågar man säga att det varit mjuka vindar? Jo, det tror jag att jag vågar. Mjuka, snabba och effektiva vindar. Som nog också har att göra med vårt eget arbetssätt.

 

        Linn klarar av min musiksmak. Hon känns så hipp hela vägen, argumenterande och trendmedveten, så det tog ett tag innan jag vågade mig på att fråga om det var okej med 80-talsmusik och lite Abba. ”Kör på du bara, all musik är okej för mig”, sa hon, log varmt och gjorde mig lycklig. En mera skönt äkta argumenterande människa än Linn kanske jag aldrig träffat. Jag funderar mera på mina val och åsikter än jag gjort på länge. Himla tur jag vågade fråga henne om vad hon ville göra i framtiden en sen kväll eller natt under vårvintern.

 

He va he! Nu är det söndag. Snart är det måndag. Och det pirrar smått inför en ny vecka (skoja bara, det pirrar massor! Första utkast till budget och verksamhetsplan är snart klart för FHU och för B&Js del väntar en spännande vecka fylld med offerter, bekräftelser, skrivjobb. Så där. Nu avvek jag från det österbottniska ”lagom”.:))

milou10

Snart är det jul

När jag var liten och det blev höst så ägnade jag morgonen åt att trampa sönder vattenpölar som frusit till is. Varför vet jag inte men det blev en morgonritual på den tiden. Bredvid mig stod min lilla dockvagn där min katt tvingats sova iklädd oftast en stickad mössa. Nå, mina morgonritualer har ändrat en del med åren. Det är lördag idag, morgonyogan inleds alltid i det skedet jag ger upp med att springa ut och in genom alla rum. Idag var det runt kl 06. En bra tid att stiga upp egentligen. Njuta av höstmörkret. Tända ljus. Smörja ansiktet som har trötta och lite svullna ögon. Kosmetologen sa att min hud skriker efter fukt. Men medan man smörjer alla andra här i huset, blöjbakar, torra små händer och näsor. Så glömmer man alltid bort sig själv. Nå, nu har mitt ansikte fått en rejäl fuktupplevelse i alla fall!

Kristin Kaspersen är en fin personlighet. Gillar hennes ”god morgon”statusar. Hennes träningsbilder. Hennes aura. Så är inte mina morgnar. Nästan aldrig. Här är det asigt kaos. Gröt som inte äts, ägg som kletas över hela bordet, någon skriker att det är dags för babblarna, en annan rusar runt och söker nycklarna, kaffet står kallt, någon vill spela på telefonen men får inte, den yngsta springer utan blöja med visa påföljder och tvättmaskinen rullar igen. Innan vi alla är ute i bilen på morgon känns det som om kallsvetten tar över mitt liv. ”Snart är det jul mamma,  kan jag börja skriva listan?” säger sexåringen mitt i kaoset och väntar sig ett papper eoch en penna för att sätta igång med det arbetet. Men sen. Sen blir det mindfulness. För sen blir det jobb ❤

 annaanna

 

 

Fast inte idag. Idag väntar vänner, småfolksmys, långkok, städning och röjning. Tänker jag i alla fall. Slutar med att jag drar igång världens bullbak som jag ångrar i det skedet inget jäser. För jag är lite som Linn brukar säga ”häller kaffe utan att använda mått”. Men ibland blir det bra det också.  

 

Flowet man skapar på egen hand

Slappandes i en skön hotellsäng med en begynnande verksamhetsplan i famnen. Det är en typ av avslappning. Mjuk skön säng. Ljuva lakan. Det doftar gott. Men ändå. Den allra bästa avslappningen är diskborsten, tofflorna och Radio Vega. Och småbarn som leker bredvid. Men visst, hotellsäng är inte illa heller. I måttlig mängd. God mat, fina diskussioner och ett mörker som lägger sig utanför fönstret. Och jag vill bara vagga småbarn känns det som – mina armar är så tomma utan dem om nätterna. Utan att få stryka en liten kille över håret. Utan att plocka bort boken av Tyra som somnat med den i handen. Utan att springa upp för trapporna ungefär en gång varannan timme. ”Njut av en lång natt” säger en röst. Men jag gör aldrig det. Jag jobbar ikapp och saknar.

20180512_180156

Så såg det ut de första dagarna denna vecka. Ikväll var det just vaggandets konst som tog sin tid. Äppelplockning, kakor i ugnen och föräldramöte. Under dagen myste jag med Linn i det rosa rummet med det gröna taket. Mötte många nya människor, pratade om saker som var utanför min bekvämlighetszon och kände flowet. Det är konstigt, underbart och så skönt när man hittar en partner där flowet bara öser över. Där vi kan vara tyst tillsammans. Men också skapa de magiska studerna, tillsammans med magiska människor. Linn. Jag beundrar henne. Vi är så olika men så otroligt lika.

För ett tag sedan skrev jag ett väldigt spontant, men genomtänkt, inlägg om det här med snälla chefer och vilken konkurrensfördel det är. Det fick en mäkta spridning. Nästa feelgood status handlar om leenden och just bara leenden. Alla vet att  arbetsplatser i sig bjuder på mycket annat än det. Livet också. Men de leenden och de snälla ord som cirkulerar runt en är det som bär samhället.

Det är så väldans skönt att ta båten över västerut. Mötas av småprat och leenden direkt man stiger av båten. ”Fejk” säger en del förståsigpåare från hemlandet. ”Strunt samma” säger jag. Det finns absolut inget som kan få en att lyfta så på en sekund som ett spontant, äkta leende. Att någon vill väl.

Någon gång suttit på möten där flowet har varit uppenbart? Där man myst, skrattat, argumenterat och utan någon som helst förutfattad mening om något fattat det bästa beslutet? Och om det inte varit det bästa beslutet så har det kanske ändå bidragit till att nytt uppstått. Nä, Inte? Då är det kanske dags då. Och allt handlar om människor. Människokonstellationer. Bemötanden. Man kan alltid börja med sig själv. Vad sprider man runt sig, vilka ord använder man när man argumenterar och hur bidrar man till vettiga sköna lösningar? Har man själv maktbehov? Hur lägger man upp en egen strategi och fattar man att win-win oftast leder till ettt gott resultat? Nja, så där enkelt är det ju inte. Men det löns alltid att fråga sig själv vart man är på väg nu som då. Mellan möten. I livet. Den frågan ställer jag mig varje kväll när jag släcker lampan. Om jag inte somnar på en sekund mellan två som snarkar och gnyr i sömnen. Och som inte kan sova en endaste hel natt. Där har jag ungefär noll flow. Men jag har accepterat det.

Jag är övertygad om att man kan välja sitt flow. Jag lyckas inte med det direkt alla dagar. Som just nu. Jag budgeterar för sista gången i det här underbara bolaget. FHU. Tillsammans med en underbar ekonomichef. Vet ni hur månag gånger vi haft ett icke-flow? Som vi ringt varandra vid midnatt (jepp, så funkar vi här) och gått igenom kostnadsställen. Försökt svänga på frågor. Söka svar. Ibland har vi mitt i allt fått just det där flowet. Ibland inte. Och nästa dag har vi så där smått hålögt försökt ta i tu med det igen. Men banne mig, vi har alltid lyckats i slutskedet.  För det behövs en flowpartner. Och det har jag alltid lyckats med att få. Ps. eller sett till att få det ❤

20915158_10154926521136864_7853737567750316499_n

This girl is on fire

Jag vet inte riktigt till vilket Sverige svenskarna vaknar upp till idag. Så här tight trodde  man ju inte att det skulle bli ändå. Så himla spännande att följa med processen de kommande veckorna. Vem blir statsminister och med vem regerar Kristersson eller Löfven?

Det är något mäktigt med val. Överlag. Jag och Linn tog del av valrörelsen i Sverige i helgen och då gällde det slutspurten. Jag har deltagit  i den svenska valrörelsen tidigare och då till och med aktivt. Jag hade turen och lyckan att få vara med när Alliansen tog makten 2006. Oerhört spännande kväll då det badades i fontäner och jublades över stan. Före det stod vi på torg och i gathörn och delade reklam. Igår kväll var det en annan valrysare på gång.  Snart är samma valrysare här. 2019 sitter vi på samma sätt fastklistrade framför tv:n och väntar. Det finns knappast något som slår den spänning som en valkväll kan frammana. Speciellt om man då också själv är kandidat. Hjärtat rusar på  i högvarv och sekunden innan rösterna släpps mår man dels dåligt och dels är spricker av spänning. Sekunden då de första siffrorna radar upp sig för ett parti är antingen jubel eller så en tystnad. Jag har varit med om båda.  

val1D

Nåväl. Sverige lär få en ny regering hur som helst. Och mest imponerad är jag faktisk över Annie Lööfs och Ebba Bush Thors debattglädje och skicklighet. Den sista partiledardebatten så var det klart att det var dessa två damer som härskade och hade mest att komma med utåt i debatten. Igår gick det också väldigt bra för deras partier. När Ebba gick av scenen spelades ”this girl is on fire” och visst var hon det. Likadant för Annie Lööf som ändå varit den mest värderingscentrerade och tuffa av dem alla. Så visst är dessa partiledare just on fire.

val

Man kan ju alltid hoppas att vi kunde få till en liknande ideologisk debatt i Finland nästa gång. I Sverige lyser ideologin, värderingarna, genom allt. Som väljare vet man vem som är vem. Och debatterna genomsyras av just det; syn på livet, varandra och samhället. Får vi någon gång liknande här?

Demokratin har talat. En vacker sak på många sätt.

Och på tal om Föregångare i val; Isabella Löwengrip lånade ut sitt instagramkonto till Annie Lööf igår. Det är ett helt nytt sätt att påverka. Och som jag älskar när man vågar ta ställning som just Löwengrip. För det är långt ifrån alla som vill eller vågar göra det men hon har modet.

Med modell från svenska valrörelsen finns det så oerhört mycket härligt nytt att hitta på här! Och ju närmare man kommer kärnan, desto mera vet man bara att det handlar om värderingar, det handlar om varumärkesstrategi där man själv är just varumärket och det handlar om ett förtroende men också förmåga att agera snabbt och synligt. Allt det här och lite till tänkte vi sparra alla möjliga kandidater med under valrörelsen. Det är en ny typ av valrörelse vi vaknar upp till idag och Finland är inte långt efter. Bara en aning.

Nu off to Helsingfors. Ny dag, nya möjligheter. Även för Sverige.

 

(Och det här kan ni få veta mera om i valtider ifall ni lyssnar till en av Linns föreläsningar! )

val3

Det var en gång en trädgård

För länge länge sen så fanns ett vitt hus med en lummig lite igenväxt trädgård. Min farmor sa att det var den vackraste tomten i hela Vörå. Jag såg lite skeptiskt på henne minns jag. Pörnullbacken hette den. Ladugården vittnade om jordbruk i tiderna och det vita huset var ett sommarhus där rummen var rätt kalla, det doftade lite gammalt, gungstolen hade en brun noppig filt över sig. Och köksskåpen var lysande gula. Den långa sandvägen fram till huset var svår att cykla på. Den mjuka sanden fällde den lilla cykeln jag kom på. På sidan om sandvägen stod nöjda kor och tittade på vad jag hade för mig.

Traktorn var en David Brown och när det begav sig så fick jag sitta på släpet och samla in hö åt mina kaniner. Källaren i huset var mörk, kall och skräckinjagande. Tyckte jag. Men i och med att det fanns Rally-lemonad där så klarade jag av att ta mig ner för trapporna och hämta de åtråvärda flaskorna.

När jag plockade äppel i min egen trädgård ikväll så flimrade farmors trädgård förbi. Den var inte välvårdad. Den var vild och lite galen. Lika vild och otämjbar som hon var. Äppelträden hade tusen äppel. Bärbuskarna gav litervis med krusbär.  Pörnullbacken bjöd på allt och lite till. En egen värld.

Jag hade inte tänkt på den källaren på många år. Inte känt dofterna av den vilda trädgården som levde sitt eget liv. Men plötsligt saknade jag den. Tänkte att jag skulle älska att känna de dofterna igen. Och jag känner dem nästan så här en fredag… känner dem med all respekt och förväntan över nya trädgårdar.

 

aal

(Jag och min kompis Anna-Lena utforskade allt i tiderna. Och cykeln bar oss båda))