Kvartal 4 hos Bertills & Kung

Jag orsakade Linn ett extra leende idag när jag lyckats få hennes J i Jung till ett K i en text. Bertills & Kung Ab. Det skulle vara något det! Så här kommer en rapportering om Bertills & Kungs businessläge våren 2019 🙂

Låter det trist – att prata kvartal? Jag tror nämligen att vi måste våga prata mera omsättning och kvartal. För när vi pratar om det så höjer vi ribban. Vi skriver helt enkelt ned målsättningar och vi bekräftar dem. Det är oerhört viktigt mentalt.

Vi har en annan indelning av året och sätter ihop vårt bokslut redan i augusti. Tiden har bara runnit iväg i maj, precis som alltid. Tiden är på alla sätt en skön vän: tickar på och buffar framåt oberoende vad. Föreläsningar avlöser varandra, konsulteringar och nya samarbeten tar vid också.

Vet ni, det är ett år sedan vi gjorde allvar av våra tankar att starta Bertills & Jung- För ett år sedan så tillbringade jag många nätter med mina skisser och vi chattade om affärsplan och framtid lååångt in på nätterna. Vi travade iväg till Vasek med våra drömmar. Men det var lite så att vi var så bestämda redan och magkänslan var rätt. Så inget kunde ha stoppat oss då. Inte ens råden om att vänta lite.

linn5

Ett år senare så kan vi skåla med oss själva 🙂 Vår magkänsla var rätt. Allt går inte som på Strömsö alla dagar men närpå. Vårt businesstänk i kombination med varumärkesbygget och skapandet av det folkligt professionella Bertills och Jung, har gjort att vi går mot ett väldigt bra första år som delägare i en gemensam byrå. Men tro inte för ett ögonblick att allt bara landat. Nej, vi har landat de tankar vi valt att gå an på och tagit emot förslag och förfrågningar som inte alla gånger varit så bekväma, men inte har vi låtit frågorna vänta för det.

Vi märker väldigt tydligt av den nya arbetsmarknaden och vi har valt att gå i bräschen för den – med GIG-tänk och barnvänligaste arbetsplatsen ever men också kring vårt arbete med kommunikation, ledarskap och HR överlag. Inom en snar framtid lanserar vi flera nya koncept men också en helt sprillans ny produkt. Den kommer ni att få ta del av i höst! Ska bli så spännande att få berätta mera så småningom!

”Viiis itt bankboken åt nain!” var min fars mantra när jag var liten. Så när jag ”lånade den” för att köpa en gymmaskin från Ellos i bolag med min ena syster (noteras att jag som 10-åring förstås inte fick ha den på egen hand). ”Man ska itt säj allt! Eller ga på allt” var hans svar när han hade märkt att min bankbok var borta och fick tag på oss före vi hann in till banken i Vörå den gången.

Det är liksom lite så där skämmigt att prata ekonomin bland kvinnor överlag. ”Man mårar på” Men här tänkte vi också göra lite annorlunda. Det är en gåva att ett bolag går bra dess första år. Att man kan prata både omsättning och likviditet. Men den gåvan och resultatet har banne mig inte landat av sig själv heller!

wasawellness5

Så nu skålar vi in sommaren (i alkoholfritt så klart :)), väntar på allt som varje ny vecka ger och satsar hårt på att fortsätta exakt på den banan som vi tänkte. ”Kanske inte så bra idé att liksom säga upp er direkt från fasta tjänster” var en rådgivares förslag åt oss. Två galet drivna och förväntansfulla damer som tillsammans med varsin baby , majskrokar och skötväskor invanderade både banker och andra rådgivare. ” Vi ska bli ledande” sa jag kaxigt men lite svajande när vi besökte den ena banken. Det kändes ovant att säga sådant. Lite småskämmigt. Som om orden fastnade. Men efter att det  blivit sagt så var det liksom ristat i sten.

47180257_338022310361135_2200117355520983040_n

11 år senare

Det är något med John Lundvik. Något alldeles extra, håller ni med? Han intog just schlagerscenen och sjunger inte bara som en gud – nej, det känns som om han är äkta. Genuin. Har något att förmedla som ingen annan har. Lite som det var med Dagny här i veckan. Dagny Carlsson. Jag och Linn träffade henne under Finsk-svenska handelskammarens årsmöte på Grand Hotel och vi blev alldeles knäsvaga. För det är något med vissa människor. Dagny är liksom inte bara den kända 107-åringen när hon kommer. Nej, hon upptar hela rummet när hon kom in.

dagny

Och ni vet, vissa människor klickar man med. De som man matchar perfekt med kan bli en tvillingsjäl på några timmar. ”Visste du mamma att du skulle gifta dig med pappa när ni träffades” – frågade jag ofta mamma som yngre. Det gjorde hon. Jag jagade pappa med frågor om kärlek och äktenskap. Om livet. Det var lite obekvämt för honom, en 40-talist, och han svarade ofta ” Nå, sluuut fråg! Klart att det måste vara något som gör att man vill gift sig”. Sen var diskussionen avslutad. För en stund i alla fall. Pappa var också en sådan, som tog hela rummet. Som spred värme. En snäll värme.

För 11 år sedan var det vi vid altaret.  Andreas och jag. Han som har förmågan att ta upp ett rum när han kommer in. En som jag inte alltid är överens med direkt men vars sällskap jag bara landar i. Varje dag. När han inte är här så är det lite tristare än vanligt. Han plockar om diskmaskinen efter mig. Jag är tydligen för slarvig. Jag bäddar om sängarna efter att han bäddat. Han gör det inte rätt. Men strunt i det –  hans närvaro liksom bara gör livet så mycket ljusare.

Han flyttade in på Mechelingatan 4 efter två veckor – sen stannade han. Vilken tur för mig.

andreas 1

Vad är din mamma rädd för?

Jag har en rosa cykelhjälm på mig. Den är av styrox så som det var på sent 80-tal.  Och jag cyklar tillsammans med min kompis A-L förbi skolköket varje morgon. Där sitter våra mammor. Jag höjer handen och vinkar åt mamma och hon skrattar med de bruna lockarna stadigt friserade. Jag gillar att ha henne nära skolan. Jag åker via henne varje dag. Pappa kör om oss på hemvägen från skolan. Signalerar med Elverksbilen och vinkar. Kärleken mellan min mamma och min pappa och mig har alltid varit väldigt okomplicerad. Kärleken villkorslös.  Med henne är moderskapet så naturligt men också något hon ständigt reflekterade över. Hon var så nära perfekt man kunde vara i mina ögon. Men hon visade sig också sårbar. ”Nog är det bra Anna, man måste inte vara på topp varje dag” sa hon när jag kom sättandes med barnen i bilen och grät för att jag höll på och tappade besinningen av att inte alls kunna sova när barn nummer två kom. Hon kramade, höll om och såg till att jag sov.

 

51043346_380047069489656_549490548117864448_n

”Vad är din mamma rädd för ” står det på Maltes kort som han stolt räcker över till mig. Han har omsorgsfullt svarat ”Det tror jag inte”. Ni vet som förälder, som mamma, är man orolig för allt. För det mesta. Men han anser att jag är en orädd människa. Så olika ett barn kan se på en förälder. Jag som till personligheten har varit och fortfarande är ”oroande” av mig. Men jag tror honom, jag vet att jag är ganska orädd i allmänhet när det kommer till vardagen.  Ganska mycket ”jag fixar det”.

Är du trött mamma? Frågar Tyra. Hon ser rakt igenom mig.  Jag är fruktansvärt trött ibland och hon ser det.  Men vill jag att de minns mig just så?  Trött, kavajen slängd på soffan, skalandes potatis. Ja, det vill jag.  För livet är ju så. Jag skapar ingen perfekt omgivning. Jag tror att kärlek och lite till kärlek fixar det mesta.

Att vara mamma är det mest underbara som hänt mig. Alla fyra individerna – Och jag är samma mamma för de allihopa. Men ändå inte. För de är alla olika. Millimeterrättvisa tror jag inte på som mamma. Däremot jämlikhet – en gång får en, en annan gång en annan. Men jag tror på samma kärlek och samma intensitet.

20170818_204521

Jag vet inte hur jag är som mamma. Jag tror jag är ganska avslappnad numera. Jag tror inte att jag går sönder av allt men är rädd för att jag ändå gör det. Jag vet att det inte lönar sig att ha en massa ”hur man är bäst som mamma” regler. Jag går  sönder av mammors syn på varandra. Forum för mammor på nätet är inget för mig ifall jag inte googlar sjukdomar. Typ.  Mammacafén har jag aldrig hittat hem till. Närmast jag kom var kyrkans café. Mammans hårdaste kritiker är hon själv eller andra mammor. Oftast tycker jag. Ibland när fasaden rämnar så ser man ju att det som byggts upp kanske varit för att göra andra nöjda.  Jag sysslar inte med sånt. Jag har kanske försökt där också men misslyckats. Men jag söker mig till egna skapade mammacirklar. Till de mammor där jag kan vara både Anna och mamma. Lika mycket och på samma gång. För det är liksom samma person i alla lägen.

Idag började dagen med att en grät över att ha blivit väckt, en annan drack en halvliter oboy på raken, den tredje rev den fjärde i håret när den ena dockan blev föremål för fight. Dagen slutade med att den ena skröt över sina 40 medaljer för att lite provocera lillebror – han reagerade inte på det men beslöt att stjäla ena lillasysterns docka. Hennes utbrott gick hand i hand med den yngsta som putsade wc:n med sin tandborste. Jag somnade gott bredvid den ena. Så vaknade jag med ett ryck och insåg att jag hade jobb att göra.  Jag släcker lamporna i deras rum, puffar om deras täcken och plockar fram morgondagens kläder. Kollar så att alla andas lugnt och tänker att kärleken är villkorslös. Det ska den alltid vara.  Precis den styrkan jag själv fått med mig i livet.

 

56691435_2425767524178647_3511684979128008704_n (1)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Svunna år

Jag lyssnar på Radio Vega, älskar den kanalen, och förlorar mig i kvällens program där det spelas Bryan Adams. Bland annat. Jag är tillbaka i 90-talet. Till mitt flickrum med blåa tapeter, en Vöråspegel och ett akvarium. Och jag ser Anna med mörkbrunt hår sittandes vid skrivbordet. Som jag drömde i smyg om att bli äldre. Om blivande pojkvänner – men inga brustna hjärtan. Som den där tjejen i en vit mjuksidräkt fortfarande är jag. För det är ju jag.

57384354_2719598451390105_7551791076151918592_n
Det här med ålder ni vet. Alla som fyller 40 i år. Som jag då – hur snabbt gick inte åren mellan 30 och 40! Hur snabbt som helst. Jag hann inte med. Eller låt mig säga så här att de många tusentals nätter (känns det som) som jag suttit med småbarn i famnen som vägrat sova, värmt välling, bytt blöjor.. ja då har tiden känns otroligt långsam. Som om klockan hade stannat. Ikväll känns det inte så. Men det är en bra känsla. Man säger att 40 är det nya 30 – att 50 är det nya 40. Tja, på ett sätt kanske. Men biologiskt så är det ju inte så. Kroppen förändras, huden förändras, återhämtningen förändras. Nu tänker ni att det är till det sämre? På ett sätt. Livet är fullt av kontraster! Sjukt härligt att det är så. Jag vill inte bli den där kvinnan som suktar efter svunna år. Jag vill bara må bra, känna mig stark och tränad (jodå, liiite fixerad är jag ännu) och skärpt. Och taggad. Och driven. Men inte suktandes efter att vara 20 år igen. Absolut inte. Jag var kanske som olyckligast som 20-åring.

WIN_20190407_07_16_59_Pro (2)

Linn säger att jag är orädd. Att jag gör vad som helst när som helst. Det är något jag liksom lite njuter av att höra. Det har jag inte sagt åt henne. För jag har ju inte alltid varit en sådan. Det har kommit med åren. Så himla lycklig jag är över det. Jag, prestationscentrerade och darrande tjejen med mörkbrunt hår och i eget tycke för runda kinder, så är orädd typ 25 år senare? Med den känslan i kroppen så är det tacksamt att åldras. ”Pojkan” sa pappa om sina kollegor. De var 55 plus då. Mamma kallade sina kollegor för ”flickona” – samma sak där.

 

OI000325__01

Jag och Linn kallar oss för tanter (det har Linn i och för sig infört som en skön inställning:)). Och jag ser att livet går på och tänker att man är lyckligast i de stunderna. När man egentligen inte funderar allt för mycket 🙂

When they go low, we go high

Ni som följer min blogg vet att jag tidigare skrivit om sättet att uttrycka sig på sociala medier. Och hur man alltid alltid måste tänka på följderna när man uttrycker sig på vissa sätt. Och nej – det är INTE mottagarens ansvar att tolka det hela.  Avsändaren måste alltid ta ett tydligt ansvar för vad man sänder ut.

I veckan lyckades Vaasan Ikkunas chefredaktör Vesa Koivumäki trampa rejält fel. Inte bara med sin kolumn i sig utan med sättet han kommunicerade hela vägen. Hans plumpna uttryck och sätt att se på kvinnor, jämställdhet, familjebildning resulterade i en kolumn som jag och många andra inte ens fattade att var möjligt att skriva för en chefredaktör – vars tidning tillhör koncernen Ilkka. Att uttrycka sig så oerhört tragiskt (och försvara sig med att det hela missuppfattades. Är det så svårt att be om ursäkt för det man sagt?)  visar att värderingarna inte ens tillhör en svunnen tid utan är ett hemskt sätt att uttrycka sig och tänka om människor. Från och med nu så kommer jag inte att lägga händerna på den tidningen och aldrig någonsin igen annonsera i den. Det handlar om så mycket mera i sig än själva kolumnen, eller ska vi säga som så att det handlar om sättet man hanterat det hela på. Redaktören själv tyckte det var mest skojigt och ett missförstånd. Det var ju så klart i skämtande syfte man uppmanat männen att sätta kvinnorna på köksbordet och portföljen på golvet. Jag menar, what? Och koncernen. Den verkar vara tyst? Hade detta skett i Sverige. Nej, definitivt inte. Det hela ger en bild av att koncernen, tidningen och alla som finns med där har värderingarna på denna nivå. Och en oerhört tragisk syn på människan i sig.

Bertills & Jung föreläser ofta om vikten av varumärken, värderingar, branding, riskhantering, sociala medier och framför allt känsla för hur man uttrycker sig och vilka ordval man använder. Det gäller inte bara företag – nej det gäller kommuner, föreningar, organisationer. Det gäller allt. Utan förmågan att förstå att det sättet man uttrycker sig på kan skada synen på den organisation man representerar, så är man ganska illa ute.

 

_DSC1722 ps FÖRMINSKAD

Vuxna pratar ofta om de ungas bristande hantering av sociala medier och debatter. Totalt fel. Vi tillbringade en dag med ett ungt gäng – som vi föreläste för i Helsingfors. Begåvade, vältaliga och smarta unga människor på väg ut i livet. Den här gruppen har full koll på allt. Tack och lov för det när man läser mossiga, tragiska och nedvärderande kolumner av tidningar som hör till större koncerner.

”When they go low, we go high” Sa Michelle Obama. Värt att fundera på. Lägg ribban högt för hur du tänker,  hur du formulerar dig och för hur du tar ansvar. Och lär av de unga.

Egentid

”Mamma, jag tycker att du och pappa måste få lite egentid. Det är dags nu mamma! Det är säkert minst 15 år sen” säger Malte vid middagsbordet. Det är lite oklart varifrån han fått det just nu och varför. Och vad han månne tänker. ”Han plockar poäng – igen” säger Tyra och himlar med ögonen. Ja, det försöker han kanske. Men vi tyckte att han hade lite rätt egentligen.

Jag och min man. Andreas. Vi brukar sällan gå på något event samtidigt. Men så bestämde vi oss och mamma kom åkandes i sin röda bil med lasagne i kylväskan. Fredagen blev vår kväll med lite extra tid på egen hand. Vi åt, pratade lite och….. sen storhandlade vi på Minimani. Perfekt date eller hur? Nästan smått patetiskt. Nästan så att det blev lite genant. Att liksom plötsligt få egentid och så gör vi så här. Åker och handlar? Come on liksom.

Ni vet, man läser om den där egentiden som är så viktig i alla förhållanden. Men måste det vara just den där middagen eller resan? Eller helgen?  Tror inte det. Inte i vårt fall. Vi landar varje kväll, som t.ex. nu då, med varsin dator i soffan. En film rullar på och vi trivs båda. Kanske en vanesak eller så har vi lyckan att ha hittat en partner som fungerar rätt lika.  Som byter ut middag mot dator och jobb  – sida vid sida.  Skulle vi inte båda ha varit så här så skulle vi nog aldrig klarat av att leva med varandra.

 Vi kan vara tysta ihop men det finns ingen jag pratar med som honom. Ingen som jag är av så olika åsikt som eller så lika.  Det kompenserar alla middagar eller helger.  Ni vet, det där samtalet som egentligen aldrig tar slut.

 

58779056_868263760175094_2934786883189735424_n

 

2009 och några val senare

Jag var 28 år. Ministermedarbetare. Hade en röd klänning och ett klart valprogram när min kampanj lanserades. Jag minns till och med vad jag pratade om. Och jag testade nya typer av kandidatbilder som vi spikade upp på ladorna lite här och där. Jag läste in mig på EU-politik. Kunde vitboken kring idrott på mina fem. Deltog i valdebatten i Yle tillsammans med Calle Haglund. Och jag var höggravid i slutet av kampanjen. En Yle-journalist i Åboland tyckte att jag lurade väljarna eftersom jag var gravid, en annan från publiken frågade mig om amningen när de andra fick frågor om kärnkraft. Men, och här kommer ett stort MEN.  Man ska inte ta offerrollen heller – ger man sig in i leken så får man tåla det. Det finns inte alltid någon ”annan” som ska fixa allt.  Jag tänkte att jag kan gå före. Det minns jag.  Och jag tänkte att snart så skall det vara okej att vara ung kvinna, gravid och vilja göra politik.

(EU-valet 2009)

2582_57571636863_7245129_n

Snart är här nu tycker jag. Jodå, Österbotten kan vara inskränkt ibland.  Jag vet. Men det sker nytt hela tiden. Det utvecklas. Vi utvecklas. Och ribban blir en annan. Jag var trött och skämdes lite över min graviditet minns jag på slutet. Jag kände att jag irriterade folk med min mage på vissa kampanjställen. Rent av provocerade. Idag hade jag klappat om mitt unga jag och sagt det som alla mina chefer sa  ”kör på du bara, lyssna inte” Jag lyssnade lite för mycket.  Och blev skygg ett tag efter valet – men tja, det gick över. En kväll när jag kom från Svenska ambassadens mottagning i Helsingfors, en sommarfest med Bo Kaspers orkester, så läste jag kommentarerna som fanns om mig på vbl:s forum. Det skulle jag inte ha gjort. Jag var både en dålig politiker och usel blivande mamma. En svikare som gick på mammaledigt.  Jag tror att läget är ett annat idag. Men jag tror att sådana som vill bana väg och tar så att säga ”crap” offentligt i något skede också känner en stor tillfredsställelse över att unga kvinnor tas på allvar. Och småbarnsmammor överlag. Att något hände under de här 10 åren. Och då menar jag på riktigt hände! Inte bara axelklapp på torget och trevligt prat utan på riktigt.

Nu har vi en drös med fina kandidater igen – både kvinor och män. Jag hoppas att de unga kvinnorna denna gång står på samma linje.

Igår talade jag på Ida-Maria Skyttes valöppning. En begåvad, en ödmjuk och en smart politiker. En sådan som kan svepa golvet med sitt sätt att framföra sina åsikter. Vi behöver inte exakt en österbottning, nylänning, åbolänning eller helsingforsare i Bryssel – vi behöver smarta politiker! Som kan, som vill, som tar plats och som jobbar för och med förtroende.

59391456_359944121318295_804594421336113152_n

 

58383333_171318553821011_2782765321746907136_n