Hur beskriver man en tillvaro med fyra barn under 8 år, lite jobb och annat på det. Kaos kanske? Inrutat? Full koll (livet är kanske aldrig full koll, mera kanske någorlunda koll…)? Ja, definitivt en blandning av allt. Det sociala livet vid sidan om allt har jag inte just nu – inte vid sidan om jobb, styrelseuppdrag etc. Jag prioriterar en hel del och måste välja för att hinna med.

Jag brukar säga att de mest effektiva är småbarnsmammor (för man har ingen extra tid att leka med) – överallt i samhället. Och småbarnspappor också . Men onekligen är det fortfarande så att flera mammor jonglerar i högre grad mellan hötapparna, hoppeligen följer papporna efter också i snabb takt. Ibland går allt rätt, ibland går allt fel. När jag startade upp tankarna kring den här bloggen var den fjärde lilla människan i magen ännu. Två veckor senare tittade hon ut. Milou. Vårt fjärde lilla mirakel. Den mest välkomna överraskningen i livet.

Fast jag har rätt kaos överallt så hänger mitt andra mentala jag med – det måste bara hänga med. Jag försöker lusläsa tidningar, för att jag vill. Jag vill följa med politiska debatter, jag vill följa med lagstiftningen, jag vill läsa på. För att det är Anna. För att jag har sikte på nästan halvvägs.

Jag tänkte vädra en blandning av mitt familjeliv med samhället, med livsskeden, med att kombinera VDskap med en stor familj. Med att vara på väg någonstans, mot halvvägs i livet. Jag är och har aldrig varit en drömmare. ”Flyg aldrig högre än dina vingar bär dig” sa min far när jag var liten. Jantelagen kanske.  Däremot var det underförstått för det som han kallade ”arbetarflicka” att jag kunde klättra hur långt jag ville om jag bara läste på. Min uppväxt handlade om kramar, kärlek och vikten av att jag kan om jag vill, men jag måste inte prestera för att duga. Det fanns något mellan raderna som hejade på oss flickor och en mor som sa ” skola dig, förkovra dig, och bli aldrig beroende av någon annan”. Kanske just där tog mitt liv avstamp.

Däremot älskar jag att öppna dörrar, dyker in i jobbet och ja, drivs av att prestera på många sätt. På samma sätt som att jag älskar att vakna runt 5.15 en onsdag och se in i två stora blå ögon… med Milou på armen får jag mitt första kaffe för dagen och nyheter. Hennes babydoft fyller huset. Och tre andra små snarkar högt. Det är min vardag. Just nu. Inget Strömsö, men det är helt okej det också. För det är här jag vill vara.

Och vad nästan halvvägs betyder? att jag går mot jämna 40? att jag känner mig nästan halvvägs i mitt liv? Eller att jag är öppen för nya saker, så där halvvägs? Tja, jag vet inte riktigt. Det kändes bara så himla rätt. Att vara på väg och nästan halvvägs.