Klockan är lite efter 07 denna lördag. Jag och Milou har varit uppe ett tag redan och morgonen vaknar kring oss. Tre  stycken snarkar i min säng och det är trångt om saligheten när tre av fyra kommer trippandes nattetid. Men dessa minuter av lugn på morgonen är de bästa. Mina guldstunder.

För allt är inte alla gånger så smidigt i tillvaron.
När Smilla för femtielfte gången kraschat en tallrik… Malte spelar blockflöjt och väcker sovande bebis och Tyra springer runt och hjälper mig torka efter minsta bebisens uppkastningar… då känns det som om man kunde dra något gammalt över sig. ”Det här går bra Anna” tänker jag och biter mig i läppen alldeles för hårt. Jag för Malte väl sent till ett kalas och Tyra kommer 20 min försent till friidrotten den kvällen. Jag hade ännu en gång inte räknat ut hur länge det kan ta att få in fyra stycken i en bil.. samtidigt som ettåringen sabbar den presentinpackning som Malte så fint har gjort. Varpå Malte skriker, gråter och rusar in tillbaka. Kallsvetten rinner i pannan. Man jag har valt det här. Det är mitt liv. Ditt eget val Anna. Brukar jag tänka. Om det är lättare så? Jo faktiskt.

När min pappa var sjuk och gick mot den sista tiden så sa min mamma en kväll, en mörk novemberkväll när jag försökt hitta på något fint åt honom till hans farsdag… den sista farsdagen. Det visste vi alla. Men ingen pratade om det. Ja hur som helst, så sa hon ”Du ges inte mer än du orkar bära Anna”. Då tyckte jag att det var fånigt. Trodde någon då, högre makter att jag skulle orka genom den processen? Men de orden. Den meningen. Har jag ofta återkommit till. Jag har getts det jag klarar av att bära. Ingen har tvingat något på mig. Jag är ansvarig själv.

Så ser jag på min ettårings rinnande tårar och hör henne förklara den senaste tallrikskraschen med ”koja jag bara”. Och vet att den där tallriken, må så vara att hon kraschar det mesta, har ungefär noll betydelse i livet. Jag torkar hennes tårar, pussar de runda kinderna. Och orkar så mycket till.