Tja, att kalla det löpning är att ta i. Småjogga är närmare sanningen. Efter 9 månaders graviditet, vätskansamlingar och en del kilon på det. Och trots att jag den här gången höll igång med mjuk träning till v.37, så var det en ivrig men lite sargad kropp som efter tre veckor med promenader och yoga, fick för sig att få upp pulsen lite mera än så. Och kroppen är fantastisk på alla sätt. Fyra graviditeter och den orkar ännu. Den har varit snäll med mig på alla sätt – orkat bära ett och annat genom åren. Både sjukdomar och kriser.

Löpningen ja…Med det trotsade vi alla regler – bålstabiliteten är rätt dålig ännu och nej det är inte vettigt att börja löpa så tidigt. Det gynnar egentligen ingenting. Är till och med inte alls så smart. Men så himla skönt det var hör ni! Att försöka andas och göra solhälsningen med vetskapen om att någon inom några minuter slår upp dörren och ropar ”mammaaaaa, va gööör du? Får jag också? Jag vill ha mellis! Fråga pappa? Nä han gör dålig mellis? Jag får inte på tv:n”. Nä, försök yoga avslappnat med det. Not working.

Och ni ska veta att jag är ingen löpare. Jo friidrottare i tiderna men som äldre har jag haft en svår relation till längre löpsträckor. Som barnreumatiker och numera också ryggradsreumatiker har jag haft svårt med att löpa under perioder. Med ständiga inflammationer har det bara inte nappat… så fort jag fått upp en rytm så har nästa inflammation slagit till. Men nu, så länge hormonerna håller kroppen extra frisk, så skall jag testa igen! Det här ska kombineras med yoga och pilates och sen styrekträning. Det får ta sin tid. Jag har inte bråttom. Viktigast är att få känna sig stark igen och att jag orkar med. Så småningom blir det PT igen och Mamma Boot camp.

Den egna lilla stunden, inte direkt egentid med två minimänniskor i vagnen men nog en stund när jag själv får bestämma om musiken i lurarna. Jag får välja Peter Cetera, Vikingarna, Real Mccoy och 80-tal (min man tror han ska gå sönder av mina låtval men jag är en produkt av mina föräldrars stora kärlek till dansband, mina systrars 80-tals tid och min egen tonårstid på 90-talet) utan att tre andra går bananas och ska höra antingen Despacito, Anki & Pytte eller KAJ. Mitt låtval går alltid sist. Så dessa minuter njuter jag! Och det är jag som bestämmer. Only me.