Så gick en måndag med bolagsstämma, styrelsemöten och andra fina möten. Det där med att hållas med i svängen, det gillar jag. Jag behöver det. Om det funkar med en nyfödd? Jo, om man har en familjevänlig arbetsplats. Och den bästa av chefer. Då kan man klara en del. Om det alltid löper bra? Nej. Just nu borde jag jobba bort en del men springer mellan två sängar istället där de två yngsta skriker om varandra. 

(foto Malin Åbrandt)

För en tid sedan hade jag nöjet och äran att träffa Fredrik Reinfeldt. Sedan valrörelsen 2006, när jag hade möjligheten att delta i valarbetet i Sverige, har jag helt enkelt beundrat den mannens retorik och politiska grepp. I bilen mot Norrvalla hann jag den gången själv få höra hans reflektioner om den finländska ekonomin. Och då igen återkom vi till två saker; kvinnans sysselsättning och integrationen av invandrare. Och hur dessa två bitar var Finlands svaghet. Dels att kvinnor är för länge borta från yrkeslivet och dels också hur uppriktigt svaga vi är på att sysselsätta invandrare. Det här är två saker som brukar trigga igång diskussion. Vi kvinnor är så ofta fram med pekpinnen mot varandra. Där man ofta vill rättfärdiga ens eget val i livet med att säga att någon annas val är fel. Och nej, jag gillar inte heller det. Jag tycker det är underbart att vi har valmöjligheter och många av dem – att vi kan stanna längre hem med barnen om vi vill, båda föräldrarna, och att vi också kan välja att gå tidigare ut i arbetslivet. Men fortfarande är vi inte på Sveriges nivå där. Här skär man i utbildningen och också i den subjektiva rätten till dagvård och diskuterar mycket kring vad som är rätt och fel när föräldrar  väljer. I Sverige är det något annat. Där bygger man ut. Och stöder tydligare olika valmöjligheter, både ekonomiskt och praktiskt. Jämställdheten mellan män och kvinnor, mammor och pappor är mera självklar. Deltidsjobb mera naturligt. Jag ser ju själv att det också är attityderna som måste ändra hos oss. 

Och det kostar inget det, tvärtom.  På sociala medier rasar ju emellanåt debatter där speciellt mammor och kvinnor nästa slåss om att ge varandra dåligt samvete. Om det är något som känns skört så är det just föräldrasamvetet.. hur man än gör finns det något att ångra eller känna att man helt enkelt inte räcker till. Det där med att vara good enough är svårt.

Hur jag gör det praktiskt? Tar en dag och vecka i taget. Jobbar lite nu och är mammaledig resten. Jag återgick också till jobbet när Smilla var 6 månader tack vare en härlig mamma som alltid ställer upp och en familjevänlig arbetsplats där Smilla också var välkommen om det behövdes.  Det uppskattar jag enormt mycket.  Jag ska inte låtsas att det här funkar prickfritt. Tvärtom är det ett himla kaos mellan varven. Men jag går på vilja och envishet. Och tar allt på babyns villkor. I Milous takt. Det går långsamt men det går okej…oftast. Och jag trivs med att ha åtminstone delar av yrkeslivet med mig hela tiden.