Läser att en SVT-chef fått gå eftersom han erbjudit en vad han trodde var en 14-åring (men som var en journalist) betalt för sexuella tjänster. Det vänder sig i magen när man läser det hela. Fullvuxna män som springer efter unga pojkar och flickor på dejtingsajter. Och alldeles speciellt ser man på sina egna barn och undrar hur man skall kontrollera liknande. Hur man ska förklara åt åttaåringar vad man kan råka ut för. 

Dagens värld är mera gränslös. Mera flytande än när man själv var liten. Då blev man varnad för främlingar och för att inte vistas ensam. Det hände sig en  gång när jag tränade ensam en kväll på friidrottsplan. Jag måste ha varit 15 år. En bil kom in på parkeringen, stannade framför löpbanan och stod där hela min träning. Jag tänkte att det handlade om någon som väntade på sällskap. Men när jag tog tag i min cykel och började gå mot sandvägen.. ja då startade bilen och den följde mig sakta hemåt. Hela tiden en bit bakom. Jag minns hur hjärtat klappade och hur hårt jag cyklade. Mannen i bilen körde om mig sakta, vinkade och höll sig bakom mig igen. Jag svängde av hem mot huset och han körde sakta förbi. Jag rusade in och försökte förklara vad som hänt och mina föräldrar ringde polisen som förstås inte kunde göra något. Inget hade ju hänt. Förutom att jag var livrädd. Och det jag såg i mannens blick var inte alls behagligt. Hans hånleende när han körde om mig var inget jag glömde i första taget.

Idag har det där flyttat till nätet. På ett ännu mera obehagligt och okontrollerat sätt. Där man närmar sig barn och unga så listigt att man inte alltid blir ens påkommen. Där man kan utöva makt på ett helt annat sätt.  Och där barnen alla gånger inte vågar berätta. 

Enda man egentligen kan göra som förälder är att våga fråga, våga kolla, diskutera, upplysa och skapa en relation till barnen som är ärlig, som inte är rädd för att berätta. Och som vågar vara kristiskt tänkande. Men det garanterar ingenting.Jag drar fågeldansen a la 80-tal. Tryggt ovetandes om att världen också bjuder på faror.