Fredagskänslan infann sig lagom till kvällen. Smilla härjade i affären i dag samtidigt som den yngsta gallskrek. Och jag kunde ha knäppt i fingrarna för att bara försvinna ett tag i den stunden hon rusade ut på parkeringen, kastade kattmatsburkar och skrek. ”Dumma mamma, dumma dej”. Men… .det är bara att som i alla andra pressade situationer, ”bryta ihop och gå vidare”. Som min chef brukar säga ”Anna, lugn, bara lugn”.
Tiden är väldigt lånad med flera små. Det finns inget ”jag tar det sen” eller” gör det i morgon” – för den stunden kommer inte. Det behöver jag inte inbilla mig. Med de två första barnen hade jag föreställningar om hur det skulle tränas och fixas så länge de sov. Om deras sovande inte blev av, så blev jag helknäckt. Det första man ska komma över är den biten. Gör det nu, ta det fast barnen är med och lev med det helt enkelt, Det har besparat mig många irritationsstunder de senaste åren. Och sparat energi dessutom. Det betyder att jag får träna en stund med flera barn runt mig eller gå på möte med alla fyra. Tidigare ursäktade jag mig när jag kom med barnen. Det gör jag inte längre. Vi lever ändå år 2017.
Att hitta en fungerande arbetstakt och tid för förtroendeuppdrag är inte alla gånger heller det enklaste med en nyfödd och några andra. Men det är också lite ”lev med det”. Mitt val, mitt ansvar och min huvudvärk. Däremot ”lever inte förstås alla andra med det”. Det är inte helt ovanligt att jag nu som då får kommentarer om mina livsval, om varför jag gillar jobbet så mycket eller så tvärtom; varför barnen så ofta är med mig. Att de skulle störa någon. Lite som min farmor sa för 30 år sedan; ”barn ska synas men inte höras”. Men så var hon född 1907. Inte 2017,
För något år sedan så sa en mycket klok kvinna med samma namn som jag bär att hon vid styrelseuppdrag meddelade att de får hela paketet (med småbarn till) om de väljer henne. Det var aldrig något problem där heller.
För mig handlar det om leva och låt leva
. Att ha momentum i livet. Att man lever här och nu. Tyck olika, värdera olika men stöd varandra bästa kvinnor. Låt alla få välja och se storheten i det. Att en väljer annat sätt att leva och jobba än en annan, betyder inte att någons val är fel. Det betyder bara att vi lever med allt fler valmöjligheter. Och den biten har inte direkt kommit gratis.
Nästan halvvägs 
Du har många viktiga punkter och jag tycker det är fint att du inte låter dina barn begränsa dig. Men jag vill komma med några synpunkter från "den andra sidan". Jag tycker det är viktigt att visa respekt för sina medmänniskor, och alla känner sig inte bekväma runt barn. Och det är förälderns ansvar att förstå det också. Som du skriver, vi väljer alla hur vi lever våra liv.
Hur många gånger har man inte till exempel suttit i en tågvagn och hamnat nära en barnfamilj, där barnen springer omkring och klättrar på medpassagerarnas säten och har oljud medan föräldern tittar upp från sin bok och tycker att barnet i fråga är så gulligt. Och gör ingenting åt saken. Jag förstår ju att ett barn är en förälders ögonsten, men föräldern måste också inse att inte alla andra ser på barnet på samma sätt. Tar man med sig sitt barn på tåget är det ens eget val, och inte alla andras. Då borde man också se till att det valet påverkar de andra så lite som möjligt också (dessutom finns det faktiskt tågvagnar specifikt för barnfamiljer, med en lekplats. Utnyttja dem!).
Nu var detta med tåget ett exempel, och jag vet mycket väl att alla inte är lika ignoranta som föräldern jag beskrev, men jag hoppas du förstår vad jag menar.
GillaGilla
Javisst! Det finns hur mycket störande moment som helst runt om en i vardagen! I tågen brukar jag ha mest svårt med överförfriskade passagerare som håller låda och folk som pratar för hårt i telefoner 🙂 Sant det där med barn. Det finns absolut de tillfällena då man skulle vilja yttra sig. Men jag tycker det finns störande moment i allt om man väljer att se den från den sidan. Där igen kommer den egna attityden in. jag sitter inte på ett möte med en som skriker, då går jag ut. Lego, bilar och ritblock finns också med. de äldre brukar kunna sitta utanför mötesrummet. Ettåringen kan jag inte hantera så bra på möten och undviker det om det bara går.Jag anser att de ska lära sig i tid och visst få ta plats – men absolut inte störa andra heller. Där måste man vara konsekvent. Men samma gäller ju också allt annat i samhället eller hur? Vanligt folkvett och beteende, det handlar tyvärr inte bara om barn det… och mitt inlägg ovan handlade inte om det. Det handlar om att ta situationen som den kommer. För att man själv valt den. Och reda upp den därifrån. Tack och lov för att kvinnan i dag faktiskt har den möjligheten, men som sagt, den har verkligen inte komit gratis genom åren utan har inneburit många människors och kvinnors kamp politiskt..
GillaGilla