”Äh vi tar och gifter oss bebisen”! Säger Malte åt den yngsta. Medan storasyster himlar med ögonen och förklarar att det inte funkar så. ”Synd, hon är fin bebisen” Säger Malte, han med de stora orden och känslorna. Som älskar och säger det. Som omfamnar världen.

Syskonkärleken. Den vackra. Så hårda bråk emellan, en river andra i håret, en annan läser den förstas dagbok (utan att kunna läsa) och den nästyngsta, Smilla,  lägger sig på den yngsta för att ”kramas”. Men så emellanåt. Så syns den så starkt. Malte som kryper ner hos Tyra, beundrar henne och säger att han älskar henne. Smilla som visserligen skriker ”Malte dum” men likaväl håller om honom så hårt man kan med sina knubbiga små armar. Och så den äldsta, den kloka, håller om dem alla även om hon ibland går sönder av deras jakt på hennes saker. 

Men ändå. Den är vacker. Min pappa, ni får ofta höra om honom, var lillebror och före han somnade in var det bröderna som var nära honom i tanken. Han var yngst. Men omhuldad på ett sätt som vi inte såg alla gånger. Det var fyra bröder Bertills och en syster som gick bort tidigt också. Som kanske inte alltid hängde ihop men som slöt upp på det vackraste sättet runt varandra. Det var och är den vackra kärleken.  När den äldsta av bröderna tog av sig sin hatt framför sin lillebrors kista. Då brast hjärtat. Det var storebror och lillebror. Då var det ingen annan. 

Och så mina systrar. Jag sladdbarn. De äldre  betydligt närmare varandra. Vackra storasystrar som jag beundrar och som alltid hållit mig nära. Caroline var den första som tog mig på Bio i Vörå. Hon lät mig  mig gå sönder hennes vackra och dyra klackskor bara för att jag var liten. Hon skickade plockgodis hem under sin studietid. Och så Eva. Hon jag dansat salsa med i London och upptäckt världen med. Hon som köpte mig min första parfym och sände hem specialtuggummi. 

Syskonrelationer förändras med tiden Den förändras med vad som händer runt omkring. Men kärleken finns alltid där.  Och den rubbas inte ❤