”Öh, jag sa kanske något dumt?” säger hen. ”Vad sa du då?” ”öh.. det var en annan som sa det , jag var bara med”. ” Nu ljuger du”… ”jo kanske mamma”…

Det mest utmanande i en förälders vardag är att stiga ur bubblan i kniviga situationer och inte per automatik försvara eget barn. Det är så lätt hänt att ursäkter hittas på och det låter alltid lika svårt när man går in i den diskussionen med orden ”men mitt barn skulle aaaaldrig…något annat måste ha hänt före”. Det som händer i skolan och på daghem måste man relatera till i tid som förälder. Nej, det är inte lärarens fel om ens eget barn betett sig illa. Livet funkar inte så. Och jag vill verkligen inte lära mina barn att man ska skylla på andra om man betett sig illa. Däremot fungerar skolan i en förebyggande omgivning med både handlingsplaner, preventivt arbete och team runt omkring elevvårdsarbete. Där tycker jag att vi i Finland också kommit rätt långt! Här fokuserar jag mera på hur man som förälder försöker hantera det och hur man ska göra det. Det finns ingen enkel eller enda lösning på den saken. Barn är också här olika.

I ett tidigare inlägg jag hade fick jag en kommentar om att ”barn inte ska behöva förstå så mycket”. Nja, det beror ju på åldern. Jag kan ändå tycka att är de stora nog att medvetet säga något nedvärderande åt något annat barn så skall man också kunna höra allvaret. På den nivå barnet är självklart. Så att det går att förstå. 

Så hände det då i dag. Frågade hen om hen var nöjd med det hen sagt. Tystnaden var talande. Frågade om det kändes bra efteråt- tystnaden och skammen tog vid. Förklarade också att det andra barnet kanske var ledsen men kommer att klara sig. Värre är det med de som fäller något elakt om någon annan. De har en hel del att fundera på.

Det är alltid lika svårt att prata om det men jag vägrar dalta i liknande fall med egna barn. Jag kan inte hänvisa till ” ja men pojkar är bara så eller tja, flickor kan inte leka tre”. Struntprat. Livet är ingen skyddad verkstad och trygg barndom innebär att man måste lära vad som är rätt och fel.

De flesta av oss har sett och en del också tyvärr upplevt mobbning. Det kan ödelägga många människors liv. Det värsta är om omgivningen blundar. Och också föräldrarna. Ingen är perfekt och ja, de är bara barn. Men livets allvar finns ändå där och ju tidigare man förklarar det, desto bättre.

Inom mitt jobb pratar vi mycket om mobbning – antimobbningsverksamheten är vida känd inom Folkhälsan och utanför på många plan. Och jag är stolt över att få lyssna till vad som görs idag. Folkhälsan är en föregångare på många sätt där och också känt på finskt håll för det. Men man kan som utomstående inte göra allt. Det viktigaste, förståelsen för vad som gjorts eller vad som hänt, det ska börja i hemmet. Utan ursäkter.