”Jag vill bli chef” minns jag så väl att en av mina klasskompisar i högstadiet sa under en timme. Och alla fnissade. Jag fnissade inte. Tänkte att det blir jag nog aldrig, blyg som jag var på den tiden,  och såg det inte som något jag strävade efter. Det har jag aldrig gjort heller.

Jag är kanske den typen som strävat mera efter passion i vardagen, i jobbet, att få förmånen att jobba med det jag tycker om och älskar. Fast jag gillade i sig att styra upp. Det har jag alltid gjort. Som äldre tog jag gärna tag i spakarna. Och med äldre menar jag mera studietiden framåt.
Det finns många olika ledarskapsskolor och teorier. Lika många åsikter som det finns chefer och medarbetare. Jag gillar det mera icke-hierarkiska tänkandet och platta organisationer. Ibland har jag tvekat, ibland har det blivit för otydligt. Men ledarskapet går mot ett mera coachtänk. 

Men mest åtråvärt är kanske ändå att ha modet när det blåser. För det gör det ganska ofta och nu som då. Modet är inget som kommer så där bara. Under flera omgångar har jag blivit coachad och kommer att fortsätta med det. Där lär jag mig själv hitta svaren och tillvägagångssätten. Ingen är fullärd. Och det är det som är så fascinerande. Det enda jag egentligen kan påverka är mig själv, mitt eget ansvar och vad jag säger och utstrålar. Vilket ansvar egentligen men också vilken möjlighet.

En av mina favoriter Mia Törnblom levererar alltid klart och tydligt. I senaste ”Chef” beskriver hon hur hon följde Pia Sundhage och hur Pia där hanterade motgångarna och mediernas behandling. Och Mia säger så här ”Sundhage väljer att lyfta spelarna, inte ett ord om henne själv. Hon hyllar sitt ledarteam, säger att ensam är hon oduglig men tillsammans med gänget kan hon vara bäst… I rollen som ledare blir vi bedömda och utvärderade. Som ledare har vi ett stort ansvar och det är viktigt att vi i den rollen får hjälp med att se vad vi behöver utveckla, stärka och korrigera. Det är enkelt att vara den goda, kloka, briljanta ledaren när allt flyter på och vi har medgång. Det klarar alla”. Och så här är det ju! Man prövas när det blåser. Och att det kan blåsa. Men ljumma medvinden, som alltid återvänder om man väljer att sikta rätt, smeker bort en del av kallblåsten.

Det är kanske dit jag strävar – att få uppleva olika vindar men att klara av snålblåsten också och hålla i och kvar teamen, som trots allt är det som styr skeppet framåt. Och den ljumma medvinden kan just betyda att en medarbetare ringer och säger att hen haft en fin dag på jobbet. Det är ljuvligt att höra.

Så livet framåt då? Jag vill inte veta. Man vet aldrig vilka dörrar man öppnar. Jag har tackat ja till det mesta i livet. Sällan sagt nej. Ibland har det varit dumt. Men oftast gett mig nya vägar, vänner och nätverk. Jag måste vara effektiv med min tid, prioritera och planera rätt för att få det ihop med fyra barn och en man som reser mycket samt också eget jobb och uppdrag. Men jag återvänder alltid till mig själv. Vad gäller det har jag tacksamt nog även denna dag ett val. Jag kan välja att göra det bästa av den. Det tycker jag att jag gjorde idag. Med också annat som föräldramöten, disk, matlagning och stenvilda barn runt mig. Kanske det är just den blandningen som är en styrka.