Små fötter vilar under täcket. Så små, så oskyldiga. Jag kunde titta på dem i evigheter, smeka dem och hålla om. När världen utanför blixtrar till, vill man inget hellre än att låsa dörren hemma och aldrig släppa ut de små. Skydda dem för alltid. Hålla dem små. Men så funkar ju inte livet eller världen. Min rädsla ska inte hindra dem att ta för sig, resa, upptäcka allt det som de vill, träffa spännande människor, bli kära och… lära sig att ta hand om sig själva. Lättare sagt än gjort.

Som jag storgrät när bussen körde iväg från busstationen i Vasa i september 1998 .. mot Åbo. Jag snyftade ända till Kristinestad. Och mamma storgrät på perrongen. Pappa skämdes och gick undan oss. Jag skulle ju hem igen om fem dagar, sa han. Men avskedet. Alltid lika jobbigt. Alltid lika hemskt. Tyckte synd om mig själv som lämnade hemmet men lika synd om mamma och pappa Vad skulle hända med dem när jag, deras yngsta, lämnade boet? Skulle de klara sig? Det visade sig att det gick fint. Men ändå.

Mamma ringde ofta, varje dag. Det gjorde jag också. Och hon oroade sig för mig. Då förstod jag kanske inte. Men nu gör jag det. Minns att pappa sa att hans lyckligaste tid var när han kunde spänna fast oss i baksätet i den lilla Saaben på 80-talet. Han visste var vi fanns.

Samtidigt som jag kan känna exakt så, så kommer också känslan smygandes… känslan som känner så mycket förväntan över deras liv som börjar, som är så nytt. Jag hoppas jag får vara en del av deras äventyr, i alla fall hemmet de återvänder till oberoende ålder. Som jag har gjort. Mitt barndomshem har alltid varit öppet, oberoende vad jag gjort. 

Men ändå.. .de små fötterna. Ska jag låta vila djupt och nära mig. Även de stunder när jag kanske inte kan skydda dem fullt ut i livet. Då hoppas jag att de små fötterna har lärt sig att ta stegen på egen hand.