Det var 1989. Farsdag och allt. Kakan var äten och firandet över. Jag var väldigt förkyld och kruppen gjorde sig påmind. Jag skulle ånga mig över varmt vatten för att få upp luftrören. Det gick inte så bra. Jag buffade till kastrullen i all oaktsamhet och det kokande vattnet landade i min famn. Kaos. Mamma drog mig under duschen slet av kläderna,blåsorna som åkte upp en halvmeter och jag rafsade till allt med mina fingrar – i ren chock drog jag bort egen hud. Pappa som sprang runt. Ambulansen som kom. Min syster som kom hem just då.

Det kunde ha upprepats i torsdags. Men då på min ettåring.

Det sägs att brännskador är bland de värsta. Jag har svårt att jämföra men smärtan i den olyckan minns jag. Konstigt vad huden minns. Den berättar om allt som varit. Jag var på sjukhus då i ett par veckor. Huden på magen, ljumskarna och benen var illa åtgången. Där blåsorna syntes var skadorna minst. På magen låg tredje gradens skador. Operation, sjukhusvistelser, kryckor, hud som smärtade länge. Jag var bort från skolan i två månader och fick hemundervisning.

Stödbyxor med silikonplatta använde jag i flera år – för att trycka in såren- Jag fick en spegel i min hand av min kirurg för att jag själv skulle se alla såren och hur utbrett det var. ”Ingen vill gifta sig med mig någonsin” sa jag underligt nog med en tioårings enfald och desperation. Se hur jag ser ut.

”Du blir gift du också” skattade kirurgen. Jag tyckte det såg skrämmande ut det jag såg i spegeln. Men som barn läks huden ändå rätt snabbt, trots att ärren är där. De finns där ännu idag. I minnet och på kroppen men jag döljer det med kläder. Och jag tänker nästan aldrig på det mera. Det är en del av mig.

Det tog många år innan min mamma lät mig koka vatten. Jag fick termosar på morgonen innan jag åkte till skolan. Jag fick inte gå nära spisen på många år.

Så kom torsdag kväll i oktober 2017. Jag skulle åka och handla. Kokade en kopp kaffe, lade den på bänken, tillräckligt högt upp, och gick för att klä på mig. Så hörs en smäll och ett gallskrik, jag springer till köket, ser kaffekoppen i bitar på golvet och en ettåring som är indränkt i kaffe. Hett kaffe tänker jag. Tiden står stilla i en sekund. Smärtan rusar över mig. Hon har bränt sig på magen och bröstet. Så mycket fattar jag. Jag tar i henne, hon skriker, under kall dusch, hon skriker ännu mera och fäktas hysteriskt. Jag gråter och skakar. Håller fast henne under duschen. Under några minuter tror jag att hon råkat väldigt illa ut. Jag visste inte att min man hällt mjölk i kaffet under tiden och att det inte var brännhett. Efter förtvivlans sekunder och minuter. Ser jag att hon visserligen är röd men inte bränd. Hon och jag indränkt i kaffe och kallt vatten. Hon och jag. Hon klarade sig. Men min hud mindes, 28 år senare. Den mindes smärtan av kokande och hett vatten på kroppen. Men det gick bra. Slutet gott. Men jag, som inte pratat om min skada och mina ärr på många år, skakade i ett dygn efteråt. Och kaffekoppen? Den läggs inte på någon bänk längre dit en ettåring klättrar…