”Som om jag skulle putsa mamma mina typ 30 medaljer” säger storasyster när hon kollar in lillebror som tvättar och putsar sin medalj från Valhalla Obstacle Race i helgen. Som hon själv också med massa styrka kommit sig igenom. Det tuffaste hinderbaneloppet och med en skild juniorklass där de yngre också kunde delta. Det är kanske hans första medalj, med undantag för medaljer han fått i dagis. Och det är en viktig medalj. Två kilometers löpning och med hinder så tuffa att jag måste titta bort. Men visst gjorde han det han också tillsammans med storasyster; klarade det. Mitt mammahjärta brast en aning när han sprang i mål, smutsig, våt, lite linkandes med ena benet men så otroligt stolt att jag fick rysningar. Han hade fixat det.  Och sken som en sol en varm julidag. ”Jag är så stark jag och så bra med balansen. Och snabb. Jag kanske vinner mamma?” säger femåringen som ändå är medveten om att klassen i dagens lopp är 6-12 år. Men självförtroendet är gott.

Det där med att inte ha barn att tävla. Jag är kluven där. Men man kan tolka det så klart på olika sätt. Jag har ju tävlat själv i tiderna under så minimal press man kunde ha. Min pappa var aktivt med, alltid med men var livrädd för att ens pipa fram något pressande i idrottssammanhang och min mamma hejade på hur det än gick. Hon brukade tycka lite synd om oss och fällde ofta kommentaren ”Du ska inte ta ut dig”. För mig fungerade det prima med dessa två i tävlingssituationer och jag var kanske fyra år när jag tävlade första gången på sandbanorna i Vörå.

Hur som helst, jag har inte tänkt på att mina barn ska tävla – huvudsaken är att de rör på sig. Och vill göra det. Njuter av det. För mig kvittar det egentligen om de spelar match (jag är verkligen ingen bra fotbollsmamma, tycker ibland att ropandet bland föräldrar på en juniormatch blir för mycket. För pressande. Men så har jag alltid varit mera för individuella grenar) eller löper en tävling. Och om det tvistar de lärda; hur ska man agera som en förälder inom idrott? Alla har olika förutsättningar och potential.. och framför allt vilja. Och uppenbarligen också vilja att tävla. Den finns starkt där. Men då måste man samtidigt jobba med att förlusterna kommer och den tävlingen definierade inget av dig som liten människa, den ska bara hjälpa dig framåt i din egen utveckling. Men visst, jag har fått småhota med att det inte blir flera tävlingar om vi inte kan hantera att det kanske inte gick så bra den gången. Och jag märker att min åttaåring är så stor att hon jobbar med det och kan allt mera släppa det. Det viktiga är att som förälder kunna berömma men samtidigt visa att det här är inget som säger bu eller bä om dig som en liten idrottare eller en liten ”jag vill röra på mig- människa”.

Det man ser tydligt som förälder är att idrotten fostrar. Hur man mer än gärna då köar en halv kväll med 40 andra små höjdhopperskor för att nå fram till madrassen. Hur  hon med gråten i halsen försöker få plankan i längdhoppet rätt. Lyckas till slut och går nöjd därifrån. Mina barn har lyckan att ha fått underbara tränare och erfarna sådana. Sådana som stöttar och som fostrar. Sådana de och jag respekterar högt. Och det syns ser man i en växande juniorverksamhet som har en stabil väg framåt också och uppåt i åldrarna. Hemligheten? Ingen aning egentligen. De lyckas med sin erfarenhet visa idrottens magiska värld men ändå inte betona prestationen. Det finns uppmuntran åt alla håll.

Så det där med att barn inte skulle tävla, det stämmer säkert för en del medan andra vill så hemskt gärna göra det, utan desto mera reflektion. Som förälder har jag en utmaning att inte styra, bara uppmuntra, inte skrika från någon läktare eller skuldbelägga. Bara vara där. ”ska jag kom med” sa min far alltid när det var dags för tävling. Och jo, det ville jag alltid. Ville ha honom lufsandes i bakgrunden. Han i sin fjällräven jacka och en ryggsäck med smörgåsar. Han som klappade på axeln och sa inte så mycket efter en tävling. Men han var där. Min ambition är kanske just det; att vara där.