Det är tyst. Barnskrik hörs i korridoren emellanåt. Min egen ligger bredvid mig. Vägrar sin egen säng i stål. Vi skulle så mycket hon, jag och de tre andra. Handla, mysa, leka på Hop Lop och träffa vänner.
Ni vet, ytliga saker. Men trevliga sådana.

Men en envis hosta skickade mig till läkaren.Jag hörde oroväckande ljud i babyns luftör. Via lungröntgen och nu landade vi på barnavdelningen. De andra tre gråtfärdiga över att deras Sverigeresa gick i kras. Men nästa helg får de åka om vi alla är friska. ”kommer Milou att dö” frågar Malte medan Smilla river halva stället och plockar med sig slangar från sjukskötarens kärra. Nej, det gör hon inte men det finns småbarn här som är jättesjuka också. Som inte alls mår bra. Och när man sitter här i allt lugn men också allvar, jag har vistats en hel del med barnen på sjukhus genom åren, så kommer den där tiden för tankar. Som inte alla gånger finns tid för där hemma. När sömnen träffar en innan huvudet landat på kudden. Men här, går timmarna ganska sakta.

Här bland samhällets yngsta råder värme. Glad,trygg och kunnig personal. Det är värme i väggarna här. På alla sätt. Jag blickar mot onkologen, det röda tegelhuset som jag alltid ser när jag kommer till sjukhuset och ser mot det fönster som en gång var pappas. Och varje gång tar det ont. Där gick en timme också långsamt men av andra orsaker. Där föll tårarna i korridoren. Men där fanns också liv som fortsatte, som blev friska. Vi var den gången inte en av dem.

När man befunnit sig i väntrummet inför döden med en annan människa. Så vet man att man någon gång hamnar där igen, själv javisst men också med någon nära. Det hemskaste rummet där timmarna kryper långsamt fram och man knäpper händerna och ber dels om under men dels om att någon ska lyfta en ur bubblan. Ur bubblan kom jag först efteråt, efter att det hemskaste hade hänt. I det väntrummet finns inget annat än här och nu.

Jag har fått med mig en skön tro hemifrån. Man väljer det man tror. Jag har burit barnatron med mig och den har utvecklats genom åren. Idag är den stark och trygg. Och jo, den har genomgått många frågor och tvivel genom åren. Korset har hängt kring min hals ända sedan hösten 2006. Den hösten när livets allvar första gången knackade på dörren. När jag inte kunde välja att inte öppna. Jag har svårt att vara utan korset. Jag vill att det ska vara där, nära mitt hjärta.

Så här i mörkret på nionde våningen finns all framtidstro. Bebisskrik ljuder. Livet knackar på av andra orsaker. Det vill framåt! Det bultar och det känns. Men här finns också livets allvar i korridorerna. Små liv som kämpar för sin dag och framtid. Oroliga föräldrar med tårarna som försiktigt tittar fram när man tror att ingen ser.

Så jag knäpper Milous händer under mina och tackar för dagen. I mörkret på nionde våningen är det bra att vara tacksam. Tacksam över den yngsta vi fick, tacksam över att få trygg och varsam hjälp och tacksam över att få vara med så länge som möjligt om just det; Livet.