”Jag struntar i Alex fixar rummet i barnkanalen” så låter det inte alltid när den äldsta kommer hem från kvällens truppgymnastik. En helt vanlig onsdag. Men ändå inte. En helt vanlig kväll men ändå inte. För det snöade. Luften kall och syrerik. Omgivningen bäddade in sig i ett vitt lager. Och vi njöt. Tv:n lockade inte. Det gjorde däremot snön.

Minns ni själva känslan av den första snön när man var liten? Jag känner den ännu. Jag stod bakom köksgardinen där hemma och såg snön ringla ner. Det tog mig 30 år tillbaka. Till idyllen. Det gula tegelhuset inbäddat i snö. Skidcentrum bredvid oss. Hoppbacken som lyste upp nejden. Jag tänkte alltid som liten att ifall jag inte hittar hem.. då är det bara att följa hoppbacken. Då kommer jag med all säkerhet hem.

Morgnarna när vi sparkade till skolan. Genom snötäckta små vägar, vi åkte tåg med sparkstöttingarna, slängde oss i drivorna. Men nej, jag minns inte genomvåta strumpor, så kalla dagar att man fick linda halsduken flera varv runt munnen när man gick till skolan. Nej jag minns inte hur fingrarna frös sig stela i kölden eller hur vi halkade med cyklarna när det regnat och frusit till is.

Minns inget av den där negativa sidan. Är det så att vi helt enkelt väljer det vi vill minnas och inte? Att den lilla idyllen som jag ofta återvänder till i tanken kanske inte alla gånger varså puttinuttigt. Men blev något jag idealiserade genom åren. Kanske. Kanske inte.

Åtminstone vet jag en sak; Min kropp känner känslan av snö. Den första varje år. Och minns köksvärmen, drivorna, lekarna och allt de öppna fälten bjöd oss på. Och när jag ser på mina barn som leker där ute, tror jag att de kommer att göra samma sak. Minnas den kvällen de kastade sig i den första snön, kivades om kälken, kastade handskarna och fingarna som frös till små istappar ……och  snöänglar i en blandning av snö och sten.