Energidrycker har jag aldrig prövat faktiskt. Kaffe och cola däremot. Det håller energinivån en ministund. Men så där i det stora hela, hur håller man energin, som bär en, levande och hållbar genom alla toppar och dalar både i privatlivet och jobbet? Det svaret har man bara själv.

Sitter på morgontåget mot Helsingfors – Solvalla och styrelsemöte med budget och verksamhetsplan. Inte så många timmar sömn alls, men det är jag rätt van vid ,och en baby som i alla fall ännu sover i sin vagn när vi rullar söderut. Att jobba med baby som sällskap är vardag för mig. Det jag måste tänka på är att fylla på med energi emellanåt. Det gör jag främst genom lite mera sömn, träning och tja… tvätta och stryka. Det finns så saker i livet som är så tryggt och så skönt som surret från tvättmaskinen. När jag var liten låg jag ofta och lyssnade på maskinens ljud vid sängdags. Tryggt surrande. Kanske det är därför jag fortfarande gillar när tvätten surrar på i bakgrunden och jag viker kläder. Högar med tidningar ligger och väntar på mig där hemma, men jag hinner sällan läsa. Sen, tänker jag. När ”Sen” kommer så då har troligen Smilla antingen rivit sönder hälften eller ritat friskt i varannan tidning samt möjligen doppat den i wc-stolen också som en extra krydda.

Balans mellan fritid och jobb, det är ingen lätt sak. Jag har en sådan balans men ingen gräns mellan. Och det är ett medvetet val sedan länge tillbaka. Troligen sedan det invanda mönstret i de politiska kretsarna där man var på hugget mest hela tiden. Jag kan inte stänga av någon av de här bitarna bara så där. Men jag försöker istället hitta en skön balans, fylla på med de små saker jag kan hitta energi i. För mig är en resa med familjen ingen direkt energipåfyllare – vagnar, två blöjbarn med allt vad det innebär. Däremot vardagen, en flytande vardag, där finns mitt lugn. När jag inte hittar lugnet så blir jag omöjlig att hänga med. Men lugnet är det bara jag själv som kan hitta. Och vet vad det innebär.

Hur uppmuntrar man då andra att ha en balans mellan fritid och jobb? Det är så olika för olika människor. I vårt jobb går allt i perioder och jag gillar ”frihet under ansvar”. Men det fungerar inte för alla. Friheten kan bli svår att hantera om man inte kan berätta vad den innebär, ansvaret för diffust. Medan andra trivs som fisken i vattnet av att själva få styra. Frihet under ansvar – är definitivt det som präglar arbetslivet framåt. För er som hört på futuristen Niko Herlins föreläsningar så är arbetsmarknaden som sådan på väg att gå från det inrutade och det regelfyllda till mera kreativitet.
Men balansen då? Som arbetsgivare bör man och ska man se till att anställda får möjligheten att ta igen sig, vila ut och fylla på med energi. Vad den energin innebär vet bara de själva. Misstaget man många gånger gör är att man relaterar till sig själv och sin egen inställning till vardagen. Det fungerar inte att göra så. Olika människor, olika gränser och olika inställningar. Mår en medarbetare bra, så syns det i jobbet också. Samt privatlivet. Mår man bra där hemma avspeglas det på jobbet och tvärtom.

Balansen blir igen det som jag tidigare nämnt – ett mera coachande chefskap. Inga planer och dokument i världen kan pricka rätt in på alla medarbetare. Planer tenderar ofta också vara svåra att greppa för medarbetare. Samtal, coachande och stöd är något helt annat. Och att reagera i tid. Det som jag lärt mig genom åren är att reagera i tid.Helst före det. Många missar har gjorts i avläsning av situationer och också reaktioner. Det viktiga är att inte kväva det du ser utan lyfta upp det – oberoende om det är negativt eller positivt laddat. På en arbetsplats där reaktionerna förbises eller kvävs, med det inte sagt att man behöver ändra sin inställning i ett beslutsärende, är det svårt att komma framåt.

Så energin då? Måste det alltid vara så extravagant? Nej, verkligen inte. Det kan handla om att stänga av telefonen och bara vara, utan att behöva känna dåligt samvete för det. Om jag gör det? Nej, jag är alltid med örat i luren oberoende dag och tidpunkt. Med det sagt, inte det mest sunda alla gånger. I min kalender finns numera någon dag i veckan där jag faktisk planerar in vila. Annars gör jag det inte. Och gör jag det inte så brister det i något läge – energin alltså. Och då är det tyngre att komma åt den igen. Mina sena nätter har också bytts ut. Vid midnatt, som tidigare var min prime time, är jag en urvriden trasa som oftast springer mellan olika sängar och småfolk som ropar ”mamma”. Numera jobbar jag bäst från väldigt tidig morgon. Då är min energi igen på topp, nästan i alla fall.