Igår var det en ”stanna upp-dag”. Visserligen var butíkerna öppna och den tystnad som förut rådde denna dag är möjligen ett minne blott. Men för  mig är det fortfarande att stanna upp, minnas och ta in annat än vardagslunken. För mig och många andra. Jag tror vi behöver det ibland. Ett avsteg från vardagen som handlar om att se bakåt, minnas och känna. Fast det tar ont. För många gånger tillåter vi inte det, för det är lättare att gå på som vanligt. Inte se bakåt, inte känna in. 

Jag älskar tidiga morgnar. Bara jag en stund. Och den minsta. Startar bilen och kör hemåt, hemhem. Till Vörå. Det är en dag då jag vill åka via pappa en sväng. 

Fälten öppnar sig ju närmare jag kommer. Den sista backen på väg mot Vörå ger de öppnaste fälten av de alla. Här brukar jag alltid få lyckokänslan och pirret i magen när jag var på väg hem från studiestaden Åbo. Och pappa hämtade mig vid bussen eller tåget. Minns hans bruna läderjacka och keps. Där stod han. ”Jaha, drygt hem igen va?” sa han skrattandes och klappade mig på huvuder. Som jag älskade den gesten. 

Begravningsplanen, den vackraste av alla, badar i ljus. Svänger in mot byn. Lyckokänslan finns inte där mera. Men trygghetskänslan breder ut sig, hemmet. Det bekanta stryker min kind så varsamt. Han var en folklig man min far. Det fick jag lära mig av honom; att det var bra att vara folklig. Att känna människor, hjälpa och prata med alla. Hans enorma glädje kom till fullo när det var dags för fest i kommunen. Eller andra dagar när det var fullt hus i nejden. Han var på språng för jämnan. Han gillade människor och undvek konflikter. För honom var det ingen bra egenskap om man inte var just folklig – att vara ”skryp”(trevlig) var det som han rangordnade först.

Tänder ljusen. Minns, stryker med fingret över det hjärta som finns på hans kors. Stryker vidare med pekfingret över hans namn. Undrar hur han fick sitt namn tidigt 40-tal. Jag frågade aldrig. Han visste nog inte heller. Tänker på att han var yngst i en syskonskara på fem. Han var på alla sätt en lillebror. 

Berättar för honom att Milou snart ska döpas. Att han nu har ett litet barnbarn till. Tittar mot himlen som alltid. Vill att han ska ge sig till känna. Det gör han som vanligt. Solen skiner och en stråle träffar hans sten.  ”Inbillning” skulle min man säga. Strunt samma, det får vara det i så fall. Men för mig är det alltid en hälsning från honom till mig.