Jag fyllde i en kraftresursblankett idag på rådgivningen. Fattade pennan och tänkte till. Och undrar om jag om ett par år ens minns vilket  kaos jag lever i så här vissa (läs alla men man måste tänka positivt :))dagar. Självvalt naturligtvis. Och underbart på många sätt. Men utan en vardag där jag får (läs får) jobba också emellan så skulle jag med all säkerhet inte helt orka. Fyra barn under åtta år är rätt häftigt! ”Storfamilj”, sa en man åt mig när han såg oss en dag. Och jag funderade först vem han menade. Men javisst,  det var så klart jag med de mina.

Jag är mamman som springer på dagisgården, ofta lite sen, men glömmer sällan mulleväskan. Jag är mamman vars son tände eld på en matta så länge som jag pratade i radio om sote-reformen (jag visste inte att killen ens kunde hantera tändstickor men se, det kunde han). Jag är mamman som inte alla gånger orka bråka i affären utan kommer ut med slickstickor fast det inte är godisdag (min man kommer undan med frukt… fråga mig inte hur). Jag är mamman som tycker att det är en jättebra idé att ta sig in till XXL, som är större än jag minns, med hela barnaskaran; försök navigera ut där med en baby, en ettåring som river ner allt från hyllorna och försvinner samt en femåring och åttaåring som bara vill ha allt där. Efter att jag fått dem alla i bilen och fått ut ettåringen som gallskrek dumma mamma… så såg jag mig i bilfönstret och insåg att det här är jag. Dyker in i allt med huvudet före och är säker på att det här blir bra. ”Det här klarar jag”- mantrat.  Min styrka. Och min egen huvudvärk. Skulle jag vara pedant här så skulle jag gå sönder. Himla tur att jag lämnat den egenskapen åt andra – som också backar upp mig där jag målar stort men sällan håller mig bara på ett papper.

Men så är jag också mamman som precis som alla andra föräldrar njuter av de mina. Av villkorslös kärlek. Av att veta att det är vi.

Så såg jag på mina fyra ikväll vid middagen. Malte ritade i en bok, Tyra klippte ut en artikel ur dagens tidning och Smilla sjöng för sig själv med händerna fulla av ketchup och kladd. Och lyckan spred sig sakta, värmande och len. Babyn log sitt tandlösa leende. Det här höll sig ungefär 5-6 minuter innan Smilla rivit av Malte boken och jag hade med det två stortjutande barn i köket. och snart tre eftersom babyn gråter när Smilla gråter. Då krävs det ibland extra tålamod i ryggen. Vilken tur att jag sist och slutligen är ganska full med den råvaran.