I november har jag de facto varit ute i arbetslivet så där på riktigt i 15 år. Fatta det! 15 härliga år! Och jag säger det inte ironiskt, jag känner så. Ser inte att jag skulle välja bort många dagar från den här tiden. Inte ens mina magplask och misslyckanden. Minns en lätt blek, orolig men förväntansfull Anna som tog emot slutbetyget vid ÅA i december 2002. Hur skulle det här gå, hur skulle jag landa något jobb? Just då växte inte lediga platser direkt på träd heller.

Med facit i hand. Jag har gjort mycket rätt – hittills. Inget varar för evigt, ingen är oersättlig på jobbet och varje dag är ett val. Det allra bästa jag gjorde var att ändra attityd från ”8-16-jobb med måttliga krav” till ”jag håller alla dörrar öppna och säger ja till allt”. För mig var det rätt, jag säger inte att det betyder att det gäller alla, tvärtom. Nå, att säga ja till allt är kanske inte alltid framgångsreceptet. Jag har försatt mig i en del rävsaxar genom åren också.  Men attityden är det. Våga testa, våga växa, våga utmana dig själv. Att begränsa sig innebär att man sätter agendan för framtiden på ett sätt som är oåterkalleligt. Och inte inleda en möjlig intervju med att berätta vad man inte kan eller kan tänka sig göra. Och aldrig anse sig vara för ”fin” för något. De roligaste grejerna genom åren har varit talkosidan på jobbet. Måla väggar och pausa med pizza – det hann vi med på FSI. Och den dagen minns jag mycket väl. Med humor och värme. Mera sådant i vardagen.

Men hörni; några saker jag gärna kunde ha insett i ett tidigare skede 

– Att studera enligt regeringens målsättning (4 år) gjorde inte mig på något sätt till en bättre människa eller bäddade för framgång. Och nej, Matti Vanhanen, dåvarande statsminister, klockade inte av mina studier trots att jag betedde mig som det. (Senare visade han sig vara en rätt ok och bra ledare den tiden jag jobbade i statsrådet)

– Man lyckas inte bättre i arbetslivet för att man fått håvat in laudatur under studentskrivningarna. Ingenstans har de sedan frågat specifikt om mina ämnen i studentexamen eller vad jag skrev min gradu om (FN och konfliktlösning, så där nu fick jag fram det i alla fall :)). Däremot har examen burit mig långt och gett en bas jag behövt

– Idag anställer företag och andra långt också efter attityd och viljekraft. För med de egenskaperna går man långt. Hur långt som helst.

– Man måste inte alltid ha rätt eller få sin röst igenom i arbetslivet. Att kompromissa är en styrka, inte en svaghet. Att ”ha rätt” definierar mig inte som medarbetare eller som ledare. Tvärtom. Välj dina strider. I alla lägen. Det är inte värt att sätta all energi på saker som egentligen inte har så stor betydelse. Prioritera, välj och bara svälj vissa saker för att kunna lyckas med annat.

– Inte bryta ihop om det inte lyckas första gången utan streta på. Hitta omvägar, men sällan genvägar.

Det här är inget recept för alla andra – det här var en väg för mig. Och det är där vi måste lära av varandra; stöda varandra och låta alla välja sin väg i arbetslivet. Det är en betydande del av livet och det är värt att göra det som får en att må bra. Varje måndag är inte hejsansvejsan, men så länge de flesta dagar ändå är det, så är man kanske på rätt ställe.