Ser morgonen vakna utanför fönstret. Yogan är avklarad, mailen besvarade och resten sover ännu. Min hälsa och sinnesfrid är beroende av dessa morgnar. Lugn. Egna tankar. Jag landar. Precis innan ljudnivån igen är hög och dagen rusar på.

”jag gillar att bli äldre” brukar en av mina systrar säga. Det tänker jag på när jag mäter min midjas omkrets, helt i enlighet med den digitala träningen och kostrådgivningen som jag just nu anlitar. För att kunna se hur träningen har effekt. Annars vet min tränare inte om det går framåt alls. Inte för att landa i de gamla jeansen ännu, inte för någon kroppshets. Utanför att se om min träning tas emot på rätt sätt. Jag imponeras över hur snabbt styrkan kommer tillbaka. Kroppen minns rörelserna. Jag är stel i ryggen och kroppen trött. Men tre månader efter fjärde förlossningen börjar bålen hitta sig själv. Och styrkan kommer tillbaka. Inte är det gratis och det kräver självdisciplin. Men det är värt det alla gånger. Kroppen minns, den hittar styrkan och jag är nådig med mig själv. Hetsen kring det perfekta finns inte mera. För det finns inget perfekt. Det finns bara ”att må bra med mig själv”.

Solen skiner in i mitt rum- Det vetter mot skidbacken. Det är sommar och jag är 17 år. Jag vänder mig om i helfigursspegeln, går närmare spegeln och får nästan slag. Jag tror jag ser en cellulit men jag är osäker. Egentligen vet jag inte vad det är för något men jag har ju läst på i damtidningarna. Vänder på mig i spegeln. Småångest, kroppsångest, naivt. 38-åriga Anna vill vända sig till den 17-åriga. Det blir bättre. Du kommer inom ett par år att snacka hälsa på ett helt annat sätt. Du kommer att sluta vända och vrida på dig. Långt ifrån ananasdieter eller liknande. Du kommer att uppskatta allt din kropp klarar av (fyra förlossningar, fatta det :)). Men det tar tid. Att inte äta, att jämföra sig med andra, att ha ångest i speglarna, att testa alla möjliga fåniga dieter… att inte förstå att man dög. Det är tyvärr rätt typiskt unga tjejer och killar. Det är förödande för många. För mig tog de tankarna energi, ångest, negativitet och en osund inställning till mat. Det tog år att jobba bort.

I onsdags deltog jag i Yle Vegas debatt kring idrott och barn. Det handlade visserligen mera om tidsplanering, hobbyn, attityder. Men när jag körde hemåt landade jag i tankarna på idrotten under tonåren. Gemenskap, resor, träning och tävling. Jag älskade det.

Men kroppshetsen. Den fanns för många, både inom idrotten och utanför. Och den höll i sig länge. Vi som jobbar med unga och också idrott har ett ansvar här. Det gäller verkligen inte bara idrotten. Men den finns också här – på ett annat sätt kopplat till prestation. Mina medarbetare och speciellt idrottsenheten hos oss har jobbat ett bra tag med ett projekt kring idrott och ätstörningar och jag vågar säga att det gjort gott på många håll. Idrottsenheten har lyckats synliggöra, diskutera, lyfta frågan nationellt – med ekonomiskt stöd från undervisnings- och kulturministeriet. 

Så till min åttaåring som plötsligt frågar en dag om hon är ”passlig” – för det har hon hört. Jag frågar henne vad hon menar och hon pekar på sig själv. Hon är mera än passlig. Hon är perfekt på sitt sätt. Passlig är ett underligt ord, vem vill vara ”passlig” och vad betyder det?

”Tyra, du är stark, ta hand om styrkan, med den kommer du att må bra”. Och hon rätar på ryggen och ler. Låt henne alltid veta att styrka är en bra sak. Både mentalt och fysiskt. Och låt mig påminna henne om det. Både när det gäller idrotten och utanför. Det är underbart att röra på sig, att idrotta, att få tävla om man vill. Det är lika underbart att som äldre inse att den fysiska grund man fått varit urbra. Styrka och hälsa, det har jag överlevt mycket med. Men tankarna, de hade man för lite hjälp med då – på 90-talet. Så är det hoppeligen inte längre i samma utsträckning.

Det där med passlig kan vi stryka. För vem vill höra det. Alla är underbara på sitt sätt – i alla åldrar.