Att kunna bli vad som helst egentligen

”Vi klättrade över snödrivorna i våra kjolar, kom försent till skolan men fick stå i skamvrån för det” – berättade min mamma om sin tid i skolan.
”Vi fick smäll på fingrarna med linjalen och där hemma på väggen fanns en riskvast som symbol för vad som kunde hända om man gjorde för många hyss”. Så sa min far om 1949-50 talets Vörå.
På barnkonventionens dag är det bra att blicka framåt men också titta lite bakspegeln. Efter kriget, när Finland byggdes upp, förstod man samtidigt att det var rätt att satsa på bildningen. Satsa på jämlikheten. Man insåg att en höjd bildningsnivå skulle gagna landet. Det är det som jag tyckt varit så fint med Finland. Att man kunnat bli vad som helst. ”Vi är arbetare” sa pappa. Som hade ett behov av att definiera sig enligt den tidigare ”klasskampen”. Det behovet hade inte jag som aldrig någonsin tittat i just den spegeln. Därför jag hade alla förutsättningar att lyckas. Jag hade stöd hemifrån med föräldrar som inte krävde utan hejade på oss. Att ta mig ut, testa vingarna. Och jag hade statens stöd att oberoende ekonomisk bakgrund, oberoende varifrån jag kom och vem jag var… bli egentligen vad som helst. Tänk vad fint! Tänk vilken gåva åt alla barn. Och åt samhället.

 

12402133 10153357334691864 203262576487708992 o212717603 10153504421421864 7433336998937908764 n

De reformer som sker just nu inom utbildningsvärlden är inte alls bara av ondo. Tvärtom. Det finns mycket gott i att anpassa behov och efterfrågan. Det som oroar mig är att vi frångår att man oberoende bakgrund kan klättra hur långt och högt som helst. Det vi gör nu innebär på många sätt en fara i att en del kan falla mellan, inte palla för trycket helt enkelt. Och att vi ser bildning som ett val eller valfrihet i allt och jo till viss del också prutar på vikten av allmänbildning oberoende stadie. Och det är där jag vill titta i bakspegeln eller sidospeglarna. Finland satsade på hög bildningsnivå och lyckades. Just nu verkar allt vara en dragkamp i vem som får vad och har vad – vilka intressegrupper och sektorer som harvar åt sig det mesta. Har vi glömt hur man gemensamt lyckades enas kring bildningen, kring dess viktiga effekter? Sociala sektorn kom med ett upprop idag kring behovet av resurser inom barnskyddet. Lyssna på det. Agera på det. Ibland måste man lägga egna intressen åt sidan för att lyfta den grupp som annars körs över. För att det gagnar alla också i slutändan. Lyckliga och trygga barn.

Det var bättre förr. Sägs det i många sammanhang. Men icke. Det tror jag inte på. Utvecklingen, samhället, forskningen. En känd men icke nämnd statsvetare brukar säga att det aldrig någonsin egentligen varit så få konflikter internationellt sätt som nu.

Idag är det barnens dag och rättigheter som uppmärksammas. Och så klart tänker jag och mången annan på de egna. Att de är priviligierade och trygga. Att de har mat på bordet och kläder. Att de kan åka på klassutflykten utan att fundera på att det kostar.

För några år sedan besökte jag Tanzania. Jag skulle hålla föredrag om Finland, tvåspråkigheten och också om hur det självständiga Finland utvecklats. Samt om det jämställda Finland. Där stod jag, helt fel klädd. Med ambassadören bredvid mig. Han var inte så förtjust i att en ung kvinna skulle hålla föredrag. Det märktes då. Inte heller gillade han min tolkning av tvåspråkighet. Jag svettades i en lång kjol men alldeles för vid tröja. Ännu en lärdom; kolla alltid dresskoden. Och sjunk inte ner med axlarna fast en äldre herreman står bredvid dig och visar sitt missnöje tydligt.
Men hur som helst. Jag besökte också de verkligt fattiga kvarteren i Dar Es Salaam. Grät i bussen därifrån, skämdes över det överflöd vi hade och hade illa att vara över den delegationsmedlem som försökt pruta på priset på träslevarna som de små sålde åt oss. Jag minns de där små händerna som räckte mig slevarna som de själva gjort. Minns de nyfikna och lidelsefulla ögonen. 

VI har gått en lång väg i Finland på alla sätt. Nej, det var inte bättre förr. Ett litet barn har framtiden framför sig. Det är just här och nu som vi kan staka ut en trygg liten individ. Som får ta plats, som uppmanas ta plats, som har mat på bordet och alla tusen möjligheter framför sig. Som har ett säkert hem och som får hjälp när det behövs. Vars behov är synliga och där den lilla vågar be om hjälp och kan lita på vuxna.

En bekant förklarade för mig för ett par år sedan hur viktigt det är med upplevelser och resor för barn. Hur de bara måste uppleva världen. Tja, jag vet inte egentligen om det är det som just de små kommer att minnas. Det är inte avgörande i mina ögon. Att man måste se världen som små redan, att man ska ha råd att resa. Nä. Mina barn tycker jag ändå har rest en del. Jag gjorde det sällan som liten. Vad de pratar om och vad de är tacksamma för? Ja Malte berättade om just det på sitt farsdagskort. ”Jag tycker om dej pappa för att du tar fram luftmadrassen och så får vi mysa på den framför tv:n”. Kort och gott. Kraven är väldigt små egentligen. Men behovet av trygghet är talande.

”Mamma, det är min dag varje dag. Det är ALLTID barnens dag tycker jag”! Säger Malte. ”Jag är ett barn och jag bestämmer” säger Malte när jag försöker få på honom galonerna idag. Och idag fick galonerna vara. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s