Vardagens olika ansikten är väl det som ger mig kryddan i livet på många sätt! Ena stunden ammar jag en baby, parerar en ettårings pottbestyr, femåringens pysselfas där han klipper sönder allt som är löst och åttaåringens ifrågasättande fas… där allt jag säger ska diskuteras… nästa stund ja… nästa stund sitter jag bakom och bredvid ca 50 mest kostymklädda män( allt för få kvinnor där ännu) och deltar i EK:s höstmöte (förvaltningsrådet / edustajisto). Tänker för en sekund att ska jag vara här på riktigt , men svänger fort om i tankarna. Kan jag visst det, att jag kan! Om jag bara lägger manken till.  Myser till när mötet inleds. Idag är jag här. I natt kramar jag bebisar igen. 

Tänker för några minuter på min man och de fyra där hemma – första gången han ska parera alla fyra på egen hand. Tänker att det kanske är kaos, att alla bara ropar mamma och är hysteriska. Så fel jag hade. Det går hur bra som helst! Att han också kunde. På direkten liksom. Kanske det är min tanke om att vara oumbärlig, vilket förstås alla föräldrar är, som fick mig att tveka på att han skulle få det att gå så fint. Själviskt av mig. 

Med styrelsemöten och mycket annat idag så har jag trimmat tankarna igen, tankat huvudstad och människomöten.  Hemåt för att byta stafettpinnen med min man som åker på resa med morgonflyget. Livet i det lilla blåa huset på Råsvängen är kanske inte så praktiskt lätt alltid men ändå ett så medvetet val.

🙂