Just another day in paradise

”Just another day in paradise” sjunger Phil Collins. Jag älskar hans låtar. Den stämman. Tänker för en sekund, utan att vara ironisk alltså, att detta ändå är paradiset. Mitt lilla. Det är faktiskt det. Sov lite längre än vanligt idag; kom mig upp just efter kl 07 och det tillhör ovanligheterna för min del.
Inledde söndagen med Yoga och energising flow och tyckte om en mera klarögd och lugn Anna i spegeln efteråt. Stel som stryk är jag, handen svullen och ryggen som ett bräde men det tillhör en reumatikers vardag. Rörelse och träning på det är det enda som hjälper.

 

1545110 10152233570971864 2332667834411490012 n2

Att vara på topp som fyrabarnsmamma är kanske mycket begärt. Panik är inte längre mitt andra namn. Jag torkar bort spyfläckarna från min skjorta och ber om att kavajen skall hållas ren. ”Du är den tröttaste jag sett”, hörde jag i veckan. Tja, jag är ganska stabil tycker jag. Bestämmer mig för att vara piggare nästa vecka.

Lördagsnatten gick åt att söka efter mina bankkoder. Skulle som vanligt sköta mina ärenden vid midnatt men hittade inte kortet. Sökte som en dåre och försökte trippa runt så att ingen skulle höra mig. Men nej, ingenting. Drog ut mina pärmar med räkningar, sökte igenom skräpet, tidningshögen.. lade mig just efter kl 02 utan att ha hittat det förbenade pappret. Bredvid mig låg vår egen bossbaby som sparkade, klöste och var arg som vanligt nattetid.

Ettåringen förkunnar högt att min räkpasta är ”äckig” – tack för det tänker jag och försöker tvinga henne att sitta kvar enda som hjälper där är att jag spelar Kaj och kom till byin. Efter det ska hon höra ”Despacito” och så slinker lite spagetti ner. Hon ritar under tiden med en rosa tusch (ja jag vet! Aldrig någonsin en tusch i handen på en ettåring) och färglägger golv, bord och sig själv. Under tiden som jag då bytt blöjor på yngsta. Malte klipper sönder allt, hittar honom i garaget där han spikar för fullt, klipper sönder trådar och tejpar ihop dem igen.

”åh jag älskar att dra ut saker” säger åttaåringen på kvällen när jag ber dem sortera leksaker. Att dra ut betyder inte automatiskt att de älskar att plocka in dem tillbaka.

Medan ettåringen kastar in en docka i babyns säng och skapar panik för babyn så slåss Malte och Tyra om Tyras truppgymnastikboll… och ett par klackskor. Jag reder ut, kokar en kaffe åt mig, viker tvätten och börjar stryka lite. Om kaoset eller snarare yrseln hotar runt om mig så måste jag ha ordning i hemmet. Klarar inte överfulla diskbänkar, utan plockar konstant.

Men så passerar några timmar och jag sitter på golvet i Smillas rum. De har badat de tre äldsta, kastat vatten på väggarna, simmat i badkaret och njutit. Det är tyst. Smilla sätter sig upp, skakar på huvudet. ”inte sova jag” säger hon. Då har hon missat sin middagsvila också och borde med all orsak vara trött. Men nej inte hon. Dumma mamma, säger hon till och trycker in sitt runda ben genom spjälorna. Ja, dumma mig.

Med en irritationskänsla som stiger så åker telefonen fram,  läser om Ida Boström, en kvinna i min ålder med obotlig cancer. Hennes kamp. Och irritationen backar direkt. Livet. Orken och energin kommer tillbaka. Med ens ser jag att den lilla tjejen somnar i sin spjälsäng med benen utanför och täcket över huvudet. Hennes fem små mjukiskaniner har hon lagt sig på.

Babyn, Milou, sover i famnen. Jag flyttar Malte till hans säng och stoppar om Tyra som snarkar högt. Datorn åker fram, kvalitetsplaner. Tänker att det här är min mindfulness.

Och bankkoderna? De satt tryggt på spishyllan nästa morgon. Lönar sig att söka i dagsljus 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s