En vecka till julafton. Hur ska man hinna med det? Bullarna obakade och sillen icke inlagd. Jag rusar efter jultidningar i affären och försöker hinna bläddra, vad var årets trend då, vilka maträtter borde jag kolla in, hur fixar jag utebelysningen. Men det kommer med all säkerhet att bli julafton för det. Ser på mig själv i spegeln och tänker ”tagga ner Anna”.

Tagga ner. Det kunde kanske vara mitt motto fortfarande 2018. Med det menar jag absolut inte att tagga ner ett aktivt liv men nog att tagga ner kraven. Och de där kraven, vem dem ställs av? Barnen som står på kö och vill ha sill? Barn som ropar efter alla lådor på julbordet) Nä, kraven är helt och hållet mina.

”Vi får ta en lugn jul i år” – det får mig att få rysningar. Leendet stelnar. Lugn jul? Betyder det att jag a) inte troligen hinner med att städa köksskåpen ( en tradition som måste brytas förr eller senare. Bara för att mamma städade alla skåp så behöver jag inte göra det) b) inte få den där puttinuttiga julen som jag alltid ställer som målsättning. Vilket innebär att jag stressar upp alla andra i min iver över vad som ska ingå på ett julbord och i ett julfirande. C) inte lyckas skapa julstämning i huset. D) besvikna barn som kommer att minnas att mamma inte satsade fullt ut julen 2017. Tja, när jag läser det i skrift så här ser det ännu mera patetiskt ut. Hur jag lyckats kombinera städning av köksskåp med julstämning är en bra fråga. Det krävs lite extra fantasi för det. Det är ju inte där julens lugn och budskap finns.

Det där med att tagga ner. Kraven. Det är lite som i jobbet. Man får lov att prioritera och ställa kraven så att man kan klara dem. Ofta är det ens egen dåliga tidsplanering och inte så perfekta stresshantering som får pulsen att stiga. När min stressnivå stiger på jobbet så är jag rätt bra på att sprida den runt mig. Det är en sak som jag får jobba ständigt med – inte rusa på, inte stressa upp utan andas. Klara av att andas lite och börja på. Under studietiden hade jag en kompis vars motto var ” varför göra det idag som du kan göra i övermorgon”. Det tyckte jag var helt fantastiskt mycket annorlunda än hur jag tänker. .Skrattet fastnade i halsen redan på den tiden, göra saker i ÖVERMORGON? Hur kan man leva med det?!” Jag vill helst göra allt före det ens är idag. För att bocka av mina listor.

För att tagga ner behövs min egen andningspaus. Egna morgnar, tidiga morgnar. Och sena kvällar som igår när Sunes i fjällen kom på tv och barnen trodde de skulle kravera av skratt för femtielfte gången.

Det resulterade i smörgåsar spridda över soffan, Malte som tyckte Håkan var så festlig att en brödbit fastnade i halsen och han fick panik (ännu en gång hade jag nytta av första hjälpkunskaperna ), en som bet den andra.. men framför allt så ljuvliga barnskratt. Det finns inget bättre recept att tagga ner med än barnskratt i pluralis. Kluckande, smittande och ärliga skrattsalvor.

Så i år; sillen ska jag fixa, kökslådorna får en snabb uppfräschning, gardinerna är bytta, fönstren snabbtvättade och julklapparna fixar tomten klart på slutet. Det lär blir en jul i alla fall. En underbar sådan, tänkte jag.