Jag kan inte på rak arm och just nu komma på vem som är känd för att prata om ”att arbeit i lag”. Troligen en politiker känner jag på mig (Fel, det är Lars Huldén det är frågan om). Ikväll tycker jag att det passar in på äktenskapet rätt bra. Låter inte som någon romantisk juldröm. Snöfallet bjuder på alla idylliska möjligheter. Men nä, det här handlar mera om insikten att ha valt rätt. Insikten om att dialogen aldrig slutar och insikten om att den andra tar vid om ens krafter inte finns där just då. Och att romantiken kan spira fast det inte syns ett dugg av den.

Det är juldagskvällen. Det har varit rajtantajtan hela dagen här med legobyggen, uppmontering av lekkök och strid om årets populäraste klapp; ishockeyspel från Sverigetomten. Två som skriker och gråter och den tredje i ordningen som tar pucken från spelet och springer i väg. Den yngsta gråter som aldrig förr – tänder troligen. Efter två timmars försök till nattning så gav jag upp. Nästan. Kom ner till köket och antog surt att det var fotboll som snurrade på min mans dator. Blev smått avundsjuk, jag ser aldrig på något – antingen nattar jag eller så jobbar jag. Kunde inte låta bli att konstatera det surt och tvinga honom att ta över den nattning jag inte fick till. Som han sedan fick till – Milou somnade äntligen.

Men för en gångs skull så fann jag mig och bad om ursäkt. Det var liksom inte fotbollens fel. Det var min ork som inte fann sig.

Så blir det julannandag. En skön dag med skidning och massa annat på programmet. Men nej, ingen i detta hus vill sova ikväll heller. Det närmar sig midnatt, den yngsta har ont i tänderna, nummer tre vill inte att pappa ska lägga henne, hon är inte helt överens med det här att mamma bär en skrikande baby i ett annat rum. ”sova mammas säng ja”, låter det på kvällarna. En tår (nåja, några tårar) på det och jag har svårt att vara konsekvent. Efter timmars nattningsförsök kommer min man ner för trappan och väser surt att om han någonsin skulle komma på tanken om att ha en ännu större familj, så då skall jag hälla iskallt vatten över honom (han sa något aningen värre men det lämpar sig inte i skrift ). Hans ork var inte helt på topp. Men det var min. Jag kunde ta vid ikväll. Och till och med le åt allt.

Det är många äktenskap som krackelerar under småbarnsåren. Stress, sömnlösa nätter, men också så oändligt mycket lycka. Man går om varandra. En somnar med ett barn, den andra jobbar halva natten. Förkylningar, magsjuka, vattkoppor, tandsprickning. You name it. Men också ljuvliga morgnar, små händer som trevar efter ens hand på nätterna, små runda kinder som lyser röda i kylan när man hämtar från dagis…. ljuvlig middagar med många små runt bordet. Och en känsla av gemenskap. Allt har sin tid liksom.

När vi kom hem från BB i början av augusti 2009 med Tyra så var allt nytt. Jag lade det lilla knytet på sängen och konstaterade att bättre än så här blir det inte. Suckade och sa att jag läst en artikel om småbarnsföräldrar som inte klarar äktenskapet under småbarnsåren. Jag förstod inte hur det var möjligt. Här låg ett litet knyte som bara sov den första natten. Hur lätt som helst. Skulle jag ju inte alls ha tänkt. De följande tre månaderna gallskrek hon nätterna igenom. Och vi trodde vi skulle bli komplett galna. ”Vänta Anna tills hon blir fem” sa min mor. Jo, sant. Då började hon sova. Men med en några månaders knyte i famnen som skriker som en liten gast, så känns fem år som en livstid.

Men så här några minuter efter midnatt. Några minuters kvalitetstid. Och vi pratar politik, om Maltes tandborstning, om veckan som kommer och det känns varmt. Att arbeit i lag och fortfarande prata med varandra gör att jag aldrig tvivlar på var jag vill vara. Bredvid just han vars ork tar vid där min slutar.