Nyårsdagen är för mig en stilla dag. Låter officiellt att prata om eftertanke. För officiellt och stramt. Det är mera en lång sorg och saknad som gör sig extra påmind. När en plats blir tom runt bordet,så förblir den tom nämligen. Bordet fylls med nya fina människor som kommer in i ens liv. Med skratt och livslust igen. Men platsen, den är för evigt tom. Den som blev tom den nyårsnatten.

Det är flera år sedan min pappa somnade in. Det tog länge länge innan jag kunde prata om död, säga att han var borta. Jag skrev länge brev åt honom. Dagliga meddelanden. Hans telefonnummer finns fortfarande kvar i min telefon. Han är fortfarande kvar. Och det är som det sägs ” vi lever kvar hos dem som älskat oss”. 

Sorgen, den är livslång, har blivit som en mjuk och ibland akut saknad med åren. Den saken i livet där det inte går att påverka. Men måste lära sig leva med den och bredvid den.

För ett par år sedan drömde jag den drömmen som gjorde att jag kunde gå vidare mera tydligt. Släppa taget om vissa saker som jag föreställt mig att han ville jag skulle göra eller ha kvar. Drömmen var vacker, så vacker att det gör ont när jag tänker på den. Jag var glad, pappa var där, mamma var där. Alla var där. Jag frågade pappa om han inte var sjuk längre, för jag såg fläckarna på hans kinder. Märkta av cancern. Han log, gav mig en bomullslapp och bad mig torka bort fläckarna. Det gjorde jag i drömmen. Och de försvann. Han såg frisk ut. ”Det är bra nu Anna, allt är bra nu”, sa han. Jag vaknade glad på något sätt. Och antog att han var där och ville ge mig budskapet om att gå vidare. Att allt var bra med honom där han var. 

Mitt nyår firades med fantastiska vänner. Sådana som ger både kraft, lust, energi och värme. Sådana där jag är mig själv. Bordet fylls med nya människor. De som kommer in i ens liv av en anledning. Som kan dela livet och erfarenheter. 

Den ena platsen, den är alltid tom. Oberoende av vad. Men någonstans där, i början av ett nytt år med underbara dagar framför oss, så tänker jag att platsen kanske bara flyttat.