I gymnasiet lärde vi oss namnen på olika ledarstilar. Alldeles speciellt minns jag ”laissez faire” av någon anledning. Och så var det medlöparen… och där stannar mina tankar idag.

Snön knastrar under fötterna. Dubbelvagnen fastar om och om igen i snöhögarna, jag buffar på, två har somnat skönt. Och tankarna ilar iväg. Som ledare är det svårt i slutändan att vara en medlöpare. Du kan knappast trivas i en chefsroll om du vill leda på det viset.  Där kickar man rätt snabbt ut sig själv i de flesta fall.

Tankarna går vidare till begreppet medlöpare och i andra kontexter. Jag landar i tankarna i högstadiet. Eller först i lågstadiet, det glada åttiotalet och början på det tunga nittiotalet. Jag trivdes aldrig i lågstadiet. Jag trivdes inte i sammanhanget, i mig själv. Jag brottades med blyghet som tärde. I högstadiet vände det hela, men på helt eget initiativ och med egen kraft. Men medlöpare. Det har jag varit i många kontexter genom åren. Inte i jobbet. Men nog i privatlivet.

Högstadiet ja. Det är antingen älska eller hata? Kanske både och. Jag älskade nämligen timmarna. Men se det fick man ju inte erkänna högt. Här landade jag i en mera halvvuxen roll. Men klimatet mellan eleverna, det tror jag inte att så många glömmer. Jag minns det som igår. Jag och mina två kompisar. Vi som hängde ihop varje dag. Vi var väl ganska ”medelvägen” i högstadiet. Duktiga, rätt tysta kanske och försökte hålla oss till egna stilen. Vi gick upp för de gråa stentrapporna till andra våningen. Jag tror det var eftermiddag. Jag hade min jeansskjorta minns jag. Vi stannade halvvägs. Såg igen hur den hen blev utsatt för både psykisk och fysisk mobbning. Ibland stängdes hen in på wc:n och en bänk lades för. Ibland skreks det. Hen hade ett starkt kompisgäng som inte backade från hen. Men mobbningen. Det som vi sett ett tag och inte vetat hur vi ska göra. Som vi pratat om när vi träffades en bit från skolan för att ta av oss våra cykelhjälmar och gå den sista biten. För att passa in.
Så säger min modiga kompis ”Och vad håller ni på med” Riktat mot de som utsatte hen för det ena och andra. Och där stod vi; tre flickor på rad. Så nära vi kunde vara varandra. Och då visste vi att just nu så lägger vi medlöparkappan åt sidan. Just nu så räcker det. Och vi visste att efter detta var inte vår vardag sig lik heller. Och jo, efter det smällde det ordentligt. Förstörda cykelhjul, glåpord i aulan och buffande om vi gick förbi. Hån i luften. Minns att vi kallades för ”FN”. Jag undrade många gånger varför det var ett skällsord, det var ju egentligen en väldigt bra sak.

Medlöpare. Jag smakar på det ordet. Många gånger hade jag haft möjligheten att stiga ur den tysta rollen. Säga något. Stiga upp och ge en verbal avhyvling åt den som satt och sparkade mig i ryggen med foten under vissa lektioner. Som hånade andra. Jag gjorde det allt för sällan.
Ingen vill riktigt ta den här diskussionen. Vad det innebär att inte våga säga ifrån. Och varför man ska lära sig det i tid. Att det inte löns att sjunka ner i bänken. Varför livet och samhället behöver höjda röster.
Jag var en sådan som berättade allt där hemma. Jag önskar att mina barn ska bli likadana där – känna det likadant. Och att det i detta hus ska råda öppenhet men också nolltolernas. Jag tror ju att det lönar sig att lära sig i tidig ålder, prata om det. Och lägga av med påståenden som ”men pojkar äääär så där, det går över”, eller ”flickor kan bara inte vara tre” eller ” det är ju alltid tvås fel om det är bråk” eller ”de är ju bara barn, de förstår inte bättre”. Överallt där det finns människor och relationer, finns det också konflikter. Det gäller att lära sig hantera det i tid. Lågstadiet, det tycker jag är försent. Man måste kunna prata om det tidigt i livet. Vad som är okej och inte. Och sluta dalta, sluta leka med bomullsvantar när det gäller beteende. Det bäddar för att det blir trygga vuxna av barnen också. Som i vuxen ålder också kan bete sig mot andra. Ha respekt. Inte såra. Och inte förminska. För det är ju tyvärr så att vuxna inte är hemskt mycket bättre.

Och medlöparen som inte får höjt rösten när det behövs.. Det vill jag aldrig mera vara. Någonsin. Fast det är kanske ingen större risk för det numera.

Och jag berättar utan omsvep hur det var och vad som kan hända om man redan som liten blir sårad, mobbad och utfryst. Och de lyssnar.