Tänder ljusen i rummet och sjunker ner i min absolut skönaste fåtölj. Lördag. Lugnt i huset. Ännu i alla fall. Ibland längtar vi alla bort någon gång. Ibland känns det som om någon större stad skulle dra mera än här i lugnet. Igår var kanske en sådan dag. Bruset i en storstad. Vimlet.

Planet lyfte tidigt tidigt mot Helsingfors. Jag njöt av en heldag med möten, människor och tempo. En nära kollega hinner jag mötas med när han hämtar upp mig och tacksamt nog för mig till flyget. Jag hinner till och med skypa med en till av mina fina kollegor och medarbetare. det gör vi mitt i bruset på flygplatsen. Hon ser glad ut, som alltid. Vilken skön dag det var. Jag tar vara på varje minut.

Så somnar jag i planet hem, öronen går fruktansvärt i lock men det gör ingenting. Det är min extra andningspaus idag. Landar i Vasa i mörkret. Stiger ner från planets trappor på ett halt underlag och möts av alltid så glad och småpratade personal (ingen i världen slår Vasa flygplats personal i service, de är underbara) , betalar min parkeringsbiljett och kan samtidigt inte låta bli att lyssna med de två män som står bredvid mig. Den ena pratar bred och klingande dialekt, han pratar om ”båånin och snöööön”. Jag tycker det är fruktansvärt mysigt. Han ser snäll ut. Och nöjd.  En riktig österbottning tänker jag; en glad en som ser ut att vakna tacksam och nöjd över livet. Kör försiktigt i halkan hemåt, radion bjuder på både Roxettes ”fading lika a flower” och Antti Tuisku. Hör bekanta röster i radion. Rullar in på gården och ser en liten baby i fönstret. Min lilla. Skyndar in, halkar på trappan i farten och drar upp dörren. Det är varmt och skönt inne. Två stirrar på barnkanalen och en tredje leker i sitt lilla lekkök. En baby i blöja landar i min famn. Hemma. Kan man längta hem lite fast man bara är bort en dag? Jag tror det. Så väldigt hälsosamt.