Jag lämnar av honom på hans hobby och ska hem en vända för att hämta nästa och sen plocka upp honom igen. Det vet han mycket väl. Men så ringer hans tränare. Han har ont i munnen säger han. Jag vänder om och plockar upp honom. Han ser ledsen ut. Frågar om det som gör ont i munnen och han pekar på halsen. Så ser jag honom, den lilla, i ögonen. ”Är det så att det är gråten som gör ont i halsen din”. Han nickar. ”Jag hade mammalängtan” säger han. Och han skuttar in i huset med ett brett leende. Ibland måste mammalängtan botas omgående. 

Jag hade mammalängtan ofta som liten. Mitt deltagande som åttaåring i kyrkans läger var en ren utmaning för ledarna när jag natt efter natt snyftade mig igenom timmarna. Med mammas halsduk i handen. Lovade mig själv den gången att jag aldrig någonsin skulle vika från mammas sida igen. 

Får jag avslöja något, jag har kvar längtan. Då egen mamma kommer så skuttar det också till i mitt hjärta. Och jag smyglängtar men berättar det också åt henne.