Bästa småbarnsmammor, låt oss unna varandra lite mera

Läser Yles artikel https://svenska.yle.fi/artikel/2018/01/24/fa-statschefer-foder-barn-och-fa-smabarnsmammor-klattrar-till-toppen

 Få småbarnsmammor som klättrar till toppen. Det är sant. Och ämnet är tabubelagt i Finland på ett helt annat sätt än i Sverige. För hur man än gör är det fel. Och när det kommer till detta ämne så rasar främst mammorna mot varandras val på alla världens forum. Vill man känna sig sänkt och dålig så är det bara att läsa in lite på de forumen.. så har man all världens ångest. Stötta varandra i varandras val? Respektera att det finns olika möjligheter och val? Nå, det händer inte alla dagar direkt. Och där har vi något att jobba med i samhällsdebatten. Min filosofi är ändå att mår mamma och pappa bra, så mår också barnen bra – förenklat säkert, men en glad och lycklig mamma är det som jag strävar efter att vara. Ibland lyckas det, ibland är man inte på topp.

Och jag kan ju inte låta bli att undra hur diskussionen skulle ha blivit om en kvinnlig presidentvalskandidat hade varit höggravid. Tyvärr helt annorlunda än nu. Då hade diskussionen definitivt varit mera ”ja men hur tänkte hon nu” ”Inte kan vi välja en gravid kandidat”!  Jag minns själv när jag var gravid med Tyra 2009 och kandiderade i EU-valet. Nivån på kommentarer från allmänheten kring en växande mage var inte så där på hög nivå. Skuldbeläggande och intima frågor. En dåtida Yle-journalist som tyckte att jag lurade väljare när mina bilder (tagna i början av graviditeten) inte visade en gravidmage tydligt. Och han, javisst det var en han, tyckte att liknande kandidater som jag inte kunde uppfylla mina plikter på grund av ett kommande barn. Minns att centerns Riikka Manner fick liknande kommentarer i det valet också. Och det gjorde ont. Fruktansvärt ont. Inte bara på grund av nivån på dem, för jag är ganska hårdhudad. Men det dåliga mammasamvetet slog på. Kunde man göra så här faktiskt? Var jag självisk?  Jag kom den gången fram till att jag var ganska självisk. Och tog mig så där smygande sedan ur rampljuset ett tag. 

Om jag skulle göra samma idag? Nja, nä. Jag skulle kallt säga att det finns många orsaker till att kvinnor inte klättrar. Orsakerna är inte i kunnandet. Inte alls. Inte ett dugg heller. Orsaken kan vara i orken och i lusten, pusslandet som handlar om att överleva veckan, i ojämn fördelning hemmavid, allmänna attityder och också ett system som inte uppmuntrar till deltidarbete och flexibla lösningar. Föräldraledigheten i all ära, men det är när man är ute i arbetslivet som de stora utmaningarna kommer hemmavid. Att få det att funka. Och räcker det med att få det att fungera? Orkar man det där lilla extra? Ibland gör man det. Speciellt om man har en arbetsgivare, medarbetare och chef som jag lyckats få. Jag har en stor drivkraft i mig som gör att jag orkar. Drivkraften har alltid handlat om att om jag vill så kan jag. Men då handlar det om att jag också ska känna lusten, viljan, passionen. Då händer det saker. Gör jag inte det, då funkar det inte.

En vanlig dag i mitt liv kan se ut så här; väckning kl 05.45. Träning i hemmagymmet (läs tvättstugan) i 30 min. Fixar frukost, väcker barn, klär på, svarar på mail. Får den minsta i bilstolen, packar skötväskor mm. och kör iväg mot första anhalten. Och före det ska de andra till skola och dagis. Denna vår är extra utmanande eftersom jag har en baby med under armen, inte alla dagar men ofta. Jag är rätt van med det, men det är klart att allt skrivarbete sker nattetid eller tidig morgon. VI delar så mycket vi kan på allt men en del arbetsresor för min man gör att det ibland hopar sig för mig. Då träder mamma vid. Och också en barnvakt.  Hemmavid är det mat och hobbyn förstås hela kvällen och så läggningsproceduren som tar en halv dag känns det som. Men vi hinner också med mycket skratt, bus, bråk och kramar. Det är klart att jag har klockan på mig hela tiden. Att fastna med bilen i snön igår hörde inte till mina planer direkt.

Jag har ofta bråttom. Jag jobbar på att ta det lugnare. Att inte trampa vatten, utan lyssna. Att sätta mig ner. Men brådskan i att få allt att fungera gör att jag är snabb i svängarna. Där har jag mycket att lära.

1743657 10151991975836864 1042622521 n12240051 925143150907954 8689004338367597646 n1935221 136770506863 4137842 n(foton; Anton Sucksdorff och Malin Åbrandt)

 

Så hur kan vi få flera mammor att vilja klättra? Kanske först och främst sluta skuldbelägga varandra. Inte titta snett. Och här har mammagrupperna en helt unik uppgift. Själv var jag med i endast en i tiderna. Jag hade inte så mycket att bidra med där kändes det som.  Hittar man grupper som stöder varandra på nya sätt och som vågar debattera och bekräfta, då har vi kommit en bit.  Samhällsdebatten kan bara bli bättre här.

Sedan är det orken då. Kanske det är helt okej att inte orka allt på en gång? Och förmedla det budskapet. Att prioritera, göra planer mera långsiktigt och satsa lite sitt eget välmående. 

Och så har vi flexibla lösningar; arbetsgivaren kan välja att ge flera alternativ. Att satsa på att stöda i föräldraskapet och våga göra det. Att våga tro att det ger betydligt mera på längre sikt även åt bolaget. 

Här finns ingen enkel eller enda lösning. Slutligen utgår allt från familjer och individer. Men ju flera alternativ man har och ju mindre skuldbeläggande – Desto roligare och mera harmonisk vardag. Låt oss unna varandra det. 

 

 

1000589 10151605473081864 1981501249 n(fotograf Malin Åbrandt)

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s