Så hänger den där på kroken. Min galaklänning. En glittrig sak som bara väntar på att få användas. Det blev inte så mycket gala som jag hade tänkt denna helg. Mera av varianten mysa till schlager, tömma chipsskålen, äta turkisk mat och kurera min förkylning. Eftersom min mans och min kalender inte synkar så där perfekt dessa månader, så krockar en del av våra jobbuppdrag. Denna helg var en sådan. Å andra sidan; så är livet. Och när jag somnar med Smillas hand i min efter två timmars försökt till maratonnattning, så bleknar liksom klänningen i bakgrunden. Varje gång som jag är det minsta krasslig så urartar resten. Om min ork inte är på topp så då är vi säkra på att det blir kalas på kvällen medan jag har svårt att hitta orken att bryta antingen ”springa runt och jaga varandra tills någon faller och gråter” eller helt enkelt ” jag gör vad jag vill tills mamma kommer och jag tänker inte sova heller”.

Söndag morgon innebär att jag med lite värkande huvud smyger upp lite före alla andra. För att planera veckan som kommer och också andas. Jag läser en hel del om olika ”bara måste”-listor. Det kan vara allt från resor till saker. Det är inget för mig. Det som ska finnas på min lista är dessa morgnar. Och så kanske en kaffekopp på det.
”Mamma, jag tror inte hon vet vem jag är” säger han. Femåringen. Som är lite förtjust. ”Tror du mamma hon vet? Tänk om hon också tycker om mig?. Som alla andra flickor på dagis. De gillar mig starkt, tycker jag” säger han som vet hur en slipsten ska dras. Och jag funderar på det hela lite. Känslan av att bli sedd, Bekräftad. Så himla viktig oberoende ålder Känslan av att behövas, finnas till, vara någon som man ser. Som liten handlar det om direkta förtjusningar. Som vuxen och i arbetslivet om lite annat än så.
En av de allra värsta härskarteknikerna är att inte bli sedd. Att man på så sätt pekas ut som ingen. Att det man gör eller är inte finns. Jag har sett det några gånger, upplevt det kanske enstaka gånger själv också men då med så mycket självkänsla att det inte rubbade mig.
Men långvarig ignorans och förekomsten av liknande är något en chef och medarbetare måste upptäcka på jobbet. Det handlar om bemötande och var man lägger gränsen. Det är inte alltid så lätt att lägga den gränsen heller. ”Stämningen är rå men hjärtlig” – kan betyda så väldigt mycket olika saker. Det brukar numera vara en liten varningssignal för mig. För stämningen kan vara enbart hjärtlig för någon men också enbart rå för någon annan. ”Känslan” av att något är fel kan gnaga och då måste man också reda ut den.
Ibland sägs det om mig att jag pratar mest utmaningar, inte problem. Stämmer till viss del. Jag tänker inte vara problemfokuserad. Är jag det så sprider jag garanterat det vidare till alla andra, vilket inte på något sätt underlättar vardagen för någon. Jag pratar medvetet hellre om utmaningar. Men visst finns det också direkta och akuta problem. Och i det jag beskriver ovan så har jag lärt mig att det viktigaste är att identifiera det och efter det agera snabbt. Långvariga härskartekniker är skadliga för både den utsatta och näromgivningen. Så även där måste man lägga ribban där man vill ha den och se till att gott bemötande i vardagen är ett ledord som alla också vill leva med. Ett leende, en hälsningsfras och en klapp på axeln. Det kostar inte så mycket eller hur.

Och Maltes förtjusning? Det visade sig att hon nog visst vet vem han är och var. Och att hon till och med verkade tycka om att leka tillsammans Hur han reagerade? Han bytte kläder tre gånger innan de skulle leka. Och var lycklig.