Jag har skrivit om hälsa och träning för en nybliven mamma förut. En fråga som ger välbefinnande men också viss vånda. Tidsbrist, fullt upp med att mata alla andra vid bordet vilket leder till att man äter stående det som är kvar, barn som vaknar om varandra vilket gör att man är helt slut kl 06 när träningen skulle funka och så den egna självdisciplinen…. För man helt enkelt tycker lite synd om sig själv. Så synd att man inte kommer igång och upp från soffan. ”Den bästa träningen är den som blir gjord” brukar personal trainer Nicke säga hos oss. Och det är så sant! Ingen skillnad vilka scheman man har i fickan om det bara inte händer någonting. 

För alla som fött barn och flera av dem så kan man ju säga att alla graviditeter liksom varit olika snälla med kroppen. Och kroppen har blivit äldre. Hur mycket man än vill tro annat. Jag var 29 år när Tyra föddes. Tränade massor och trots att jag då också samlade vätska och allt annat vilket gav 20 extra kilon, så rann de av mig två veckor efter graviditeten. Jag var förstummad. Totalt imponerad av min egen kropp. Jag orkade vad som helst. Det var ett enda halleluja över min uppenbarelse över hur snäll min kropp var med mig!

Andra graviditeten men en stor kille som kom ut och var en bit över 4 kg, där var det lite svårare. Jag testade dieter som gjorde mig sur och tvär och trött. Hur dumt var inte det! Det gjorde jag inte om. Jag orkade inte lika mycket, amningen fungerade inte och mina magmuskler tog skada av att jag började träna för tidigt. Jag plågade mig på ett sätt som inte gav något alls i det långa loppet. Vem klarar sig på varma koppen om dagarna och tror att en stor baby ska vara nöjd med den näringen. Nej. Urbota dumt var det.

Så när Smillis föddes, även då var jag 20 kg plus, så då skulle jag njuta och trivdes inte med egen hälsa. Åt oregelbundet och också en stordrickare av cola. För att hålla mig alert. Det gick åt andra hållet. Tog betydligt längre att hämta mig och plötsligt var jag inte bara svullen av att ha ätit för mycket bröd. Nej, jag var gravid igen! Kroppen hade inte hunnit återhämta sig och jag visste att det inte var dags för ursäkter för egen del längre. Kroppen måste hålla och ryggen stärkas. Inte sen utan just nu. Exakt nu.

Så när Milou föddes så kändes det som om en ny strategi var på plats. Bålen var svag och ryggen vek. Eventuella ärftliga sjukdomar finns i släkten och det gäller att fundera en och två gånger på hur man lever. Och vill leva. Det garanterar absolut ingenting. Man jag behöver ju inte stjälpa mig själv heller.
Jag har i grunden en stark kropp. Men nä, jag kände inte igen den människa jag mötte i spegeln. Hur lätt hade det inte varit att börja med konstiga dieter som kanske hade hållit i sig typ 2-3 dagar. Max en vecka.

Nej, jag biter i det sura äpplet. Och inledde coaching via Olga Rönnbergs mammafitness. Efter tre månader är jag betydligt lättare, musklerna formas igen och styrketräningen, vilket är hela biffen, gör så gott åt min kropp. Gymmet är hemmavid. En enkel viktstång, gummiband och fria vikter / tyngder. Och så 30 min enligt program. Och kosten –  Den är svårare. Sockret har minskat och jag försöker äta mera regelbundet.

Jag struntar i vågen. Jag vill känna igen mig själv, hitta musklerna, få energi, känna att jag hittar min rygg igen. Och bålen.

Om det har betydelse hur man mår även fysiskt? Självklart har det. En kort intervallträning får redan blodet att pulsera… och energin att stiga. I väskan finns alltid träningskläder bara ifall om. Och de används när möjlighet finns!

Som yngre mamma så är man (läs jag var) mera brydd i huruvida man kommer i jeansen igen. Som äldre mamma, nå inte är väl kanske 38 helt lastgammalt, är poängen mera att må bra. Att känna att man är stark. Att man orkar. Och då är åtminstone jag en  gladare mamma.