Så stegar jag in i den första möbelaffären. Jag söker efter möbler till jobbet. Ingen vill riktigt betjäna mig. Jag undrar först varför men inser att jag har en tvååring med mig och en baby. De antar att jag inte tänker handla  något av värde verkar det som.  Jag tröttnar och går ut. I den tredje affären hittar jag vad vi behöver och jag stegar till kassan för att lista, beställa och betala. Hen i kassan tittar på mig, synar mina jeans och gula jacka och undrar var mitt köplov finns. Samtidigt lägger sig Smilla i en av sofforna och vilar ut.  Förklarar att jag har underteckningsrätt och kan beställa för företaget. Men de ser fortsatt skeptiska ut. Så hamnar jag att skriva köplov åt mig själv två gånger.  Jag ger mig själv lov från bolagets sida. Helt fantastiskt egentligen och den dagen bjöd jag på det!  För vem blir lyckligare av att svetsa runt till höger och vänster? Tja,  inte jag i alla fall.

Men visst, jag såg kanske inte ut som en med namnunderteckningsrätt. Kanske hade det varit enklare med klackar och svart kostym.  Kände att det hade varit lite småcoolt att likt Julia Roberts i Pretty woman gå tillbaka till affärerna, för min del med möbellasset och säga ”Big mistake, huge mistake :)”