Det är modersmålstimme med vår lärare. Korridoren i Koskeby skola är vit och lång, kall på något sätt men den fylls av ljud från många glada barn. Det måste ha varit 1989. Jag har varit med om en olycka och bränt en del av kroppen. Jag hade en en rätt lång rehabiliteringstid och när jag äntligen får börja skolan igen så är det svårt med kläder och en krycka följer mig i början. Huden är inte okej ännu och såren stramar överallt. Det innebär att jag börjar röra mig lite speciellt. Det här såg kanske roligt ut för en del andra tioåringar. Jag vill desperat passa in. Blyg som jag är. Och då börjar en del glåpord, jag skämdes över huden. Men vill inget säga. Efter en rast så brister det lite och tårarna börjar rinna. Läraren, som var en sträng sådan, vill veta vad det är frågan om. Jag vågar inte säga. Inte berätta. Inte säga orden som sägs. Då stiger hon fram. Min vän. Den ljushåriga, söta, sportiga, snälla och ordentliga. Hon berättar inför hela klassen varför jag är ledsen. Och vet ni, där och då tog det slut. Inga fler ord kom efter det. Jag ska träffa henne snart. Och då skall jag krama henne extra över det hon gjorde för mig redan då.

(bilder på några nära vänner, fina sådana / Foto Malin Åbrandt)

Det är det där med att kunna fortsätta prata fast det gått evigheter sen man sågs. Det finns enkla händelser genom åren som avspeglar det som jag älskar mest av allt med mina vänner. Händelser som inte kanske såg så unika eller speciella ut men som gav så mycket mera än de kanske tror eller vet. Jag har många underbara människor runt om mig. Jag hoppas jag också kan vara just det åt någon annan, ge när det behövs, dela saker, gråta och skratta ihop.

Mycket händer i ens liv genom åren. Skratt och gråt. Motgångar och medgångar. Det som jag älskar med mina vänner är att vi kunnat gråta tillsammans och skratta hejdlöst. Jag har fått en klapp på axeln, styrka genom att de berättat att  (och övertygat mig om)jag tar mig genom detta också. Och vi har kunnat skratta oss fördärvade många gånger. Där vi bara behövt se på varandra för att veta vad den andra tänker.

Nu är jag snart i Bryssel. En plats på jorden som betyder lite extra för mig. Det är det stället som gav mig en vändpunkt för 14 år sedan. Flera nära vänner, ny livsinriktning. Den gången en underbar vän gick genom Bryssels kvarter i enbart strumpor. Hon hade skoskav. Bara sånt liksom. Sånt man bara gör med nära vänner.