Under ytan får mig att tänka på Uno Svenningsson. Hans mörka och sårbara röst. Under ytan kan finnas många saker, också goda sådana.
Jag landar i fåtöljen med en Amelia i handen. Läser om kvinnor som kan och vågar, alkoholism, barncancer. Och faller i egna tankar. Gråter en skvätt över att jag får känna lyckan. Välmedveten om att lyckan den kommer, och den går också, och kommer tillbaka igen. Kan jag läsa en enda artikel i den här tidningen utan att snyfta? Nä, verkar inte så. Endast smink och mode hoppar jag över. Resten slukar jag.

Förra veckan hade jag äran att föreläsa om ledarskap och reflektera över hur en ledare eller chef fungerar och kanske borde fungera. Och jag landar alltid i bemötande. Och att dra omsorgsfulla gränser. I ett tidigare liv levde jag mera enligt ”låt alla blommor blomma här och nu”. Men det fungerar inte i en organisation. Någon typ av strukturer måste nog finnas för att en trygghet och klarhet skall finnas. Och med åren har jag övat mera på strukturer. Även om styrka finns i det kreativa och ibland lite galna.

Hur som helst, ett bra exempel på bemötande, dåligt sådant, var för ett par veckor sedan under en arbetsresa. En vacker kvinna 50 + kom tillsammans med sin man in i planet. Tyckte hon var urfräsch, vacker och snyggt klädd. Det första hon gjorde var kom i konflikt med flygvärdinnan. Jag hade svårt att förstå vad orsaken var men hon förvandlades på en gång till en skällande och otrevlig passagerare. Flygvärdinnan var märkbart nära gråten. Det var dock inte passageraren som bara fortsatte. Och jag tyckte att just det bemötande sa liksom allt. Finns inte det där, just det där viktiga, under ytan – så blir det snabbt tydligt. Både för kollegor och medmänniskor överlag. Ytan, fine, den kan vara trevlig att se på. Men finns inte det där varma hjärtat under ytan så är det inte troligt att folk runt om en trivs heller. Och det är kanske dit jag vill komma. Det som verkligen finns under ytan är helt avgörande även i arbetet. Och att man vågar jobba med det och vara ärlig mot sig själv.
Jag har haft många goda chefer, bara goda sådana faktiskt, och en av dem, säger inte vem men hen kanske känner igen sig, tog alltid till strid om någon hoppade på hens medarbetare. Det gick inte för sig. Hen markerade klart att detta är ett team och hen tar ansvaret och står också för det som gått fel. Jag har väl aldrig varit så trygg under ett ledarskap tidigare.

”Du har ett varmt hjärta Tyra och du är smart, men viktigast är ditt hjärta. Det kommer du längst med” brukar jag säga. Kalla mig ideolog och naiv. Men jag tror ändå att utgångspunkten i ett ledarskap också behöver vara att man vågar bjuda på ett varmt hjärta, bryr sig om och se en annan. Det är inte samma sak som slapphet som man ibland tror. Är det farligt att vara för mjuk? Och är man hårdare än man tror ibland? Ens uppfattning om det kan vara något helt annat också än medarbetarnas.
Visioner och kommunikation i all ära. Men för att locka de bästa medarbetarna krävs lite mer än det traditionella.