Jag & Alfred

26908076 10155321562696864 4829253394727680356 n28167711 10155403615801864 8874645631187330648 n” Det jag mest ogillar…är krig. De tog allt av oss” säger en studerande och ser mig rakt i ögonen. Där sitter jag och kunde sjunka genom golvet. Vi har övat svenska genom att skriva och berätta om vad man gillar och inte gillar. När jag rörde mig kring banala saker så tog hen ner mig på jorden igen.

De tog allt. De tog tryggheten.

Det här landade som tanke hos mig igen idag när vi, och 10 000 andra, tog oss in till stan för att fira minnet av jägarnas hemkomst. Mäktigt. Jag hade aldrig sett något så imponerade som stridsflygplanets uppvisning. Wow liksom! Där stod vi och klappade. Samtidigt slog det mig att det måste kännas fruktansvärt när liknande plan flyger över ens stad… och då är det inte frågan om en uppvisning där man efteråt går på kaffe. Utan jag menar i de fall där det är krig. 

Våra krig är också rätt nära tidsmässigt – egentligen. Men så långt borta mentalt på något sätt. Vi får inte glömma, sägs det. Nej. Vi vi får ju inte det. Och uppenbarligen är det svårmod som ännu syns idag ett arv från kriget. Där en del känslor göms. Där man inte skulle prata om det. Förtränga, gå vidare. Där man inte bara ska förirra sig för mycket, inte prata för mycket eller ta för mycket plats. Vara lagom helt enkelt. Har det också något att göra med gamla rädslor som gått i arv utan att veta varför. Kanske, kanske inte. Men visst är vårt land aningen svårare lagd än de övriga nordiska länderna. Och visst skall man veta sin historia här också för att kunna se framtiden. Och vet vi den? Delvis , säkert. Känslomässigt är det kanske först nu som såren kan läkas efter det som en del kallar frihetskriget och en annan del kallar inbördeskriget.

Min farfar deltog 1918. Han syns på paradbild från Vasa torg – för 100 år sedan. Alfred var född 1898 och dog 1960. Han var en tyst man sägs det. Jag kan bara spekulera i att han bar på en del från tre krig. Så tillbaka till klassrummet och året är 2018. För 100 år sedan Alfred stod på parad vid Vasa torg. Kriget tog mycket av honom också. Ungdomen, säkert en del av hälsan också.  Tänker att den här studerande framför mig har likheter med Alfred. Att inte kunna styra över sin framtid. Alls. Att inte kunna stanna hemma. Att inte ha det tryggt runt sig.

Jag kände inte Alfred, min farfar som var född på luciadagen, men jag är en del av honom. Och hans arv. Och den här förmiddagen, i ett kallt men tryggt Finland, så möter en studerande min blick och utan att hen vet det så har vi en del gemensamt. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s