Jag åker med en femåring mellan mina knän. Jag darrar lite. Det är en tid sedan jag åkte här dagligen. En tid sedan jag åkte i större backar också. Minns att Pernilla Wibergs enda hit dånade ur högtalarna på den tiden. Och jag och kompisarna åkte baklänges. Idag är jag säkert äldst i backen, min åttaåring swischar förbi medan min femåring kämpar med att lära sig. Efter första åket vill han ge upp. Det tycker inte jag. Sen faller vi pladask i backen och tre Vöråkillar i tioårsåldern stannar och stirrar på oss ”va gär ni?” frågar en av dem. ”Öh, vi lär oss, typ” svarar jag och försöker få upp oss båda.

Kölden kniper och biter mig i kinden. Får man säga det så är det här en av de bästa dagarna på länge. Mina barns sportlov.

Läser en artikel om det svåra i att pratat om vad som gjorts på lov. Att alla inte fått göra samma saker, att det inte funnits möjligheter för alla att t.ex. åka slalom i Lappland eller shoppa i Stockholm. Delvis förstår jag det. Som liten är det inte lätt att inte jämföra sig med varandra. Och det skär i hjärtat i alla lägen. Samtidigt… så backar jag typ 30 år. På den tiden var det inte så vanligt med södernresor. Men vi hade inte ändå åkt. Sådant fanns det inte ekonomi till. Och det var inget som mina föräldrar hymlade med att säga. Eller skämdes över. Första prioritet var huslån. Sen fick resten komma. Idag funkar det lite annorlunda. Prioriteringarna är annorlunda.

För flera år sedan så hörde jag ett påstående om att barn bara måste få åka på resor helst längre bort och uppleva saker. Kulturer, värme etc. Att det är sådant man sedan minns från sin barndom. Så inte sant, säger jag. Det är ju fint om man kan få uppleva saker det säger jag inte nej till alls. Men det är inte sådant som avgör vart du är på väg i livet och vilken barndom du haft. Det kan berika på många sätt, men det kan andra saker också göra. Därför tycker jag egentligen inte alls att det är så farligt om barn pratar om vad de gjort på loven. De vill ju berätta! och de är stolta över allt möjligt! Men jag tror att det är vi föräldrar som måste sätta ribban och också ta ner besvikelserna, förklara och förklara och diskutera. Eller är det så att det är vi föräldrar som skapar pressen, som egentligen är orsaken till att barnen får det svårt när de ska berätta om loven? Jag vet inte. Kanske, kanske inte. Vi vill ju våra barn det bästa, det allra bästa.

Vad jag minns från jag var liten? Hmm. Villaliv. Grillkorv. Pappa som byggde bilgarage med mig. Mammas varma nygräddade bröd under sportlovet.

Årets Sportlov här är en resa till Vöråfjällen! Sova hos mommo och lära sig åka slalom. Dricka varm saft i skidstugan. Läsa gamla Kalle Ankor. Och vet ni det är helt okej! Jag förklarar också att man inte har pengar att åka överallt man vill, att pengar kommer av att man jobbar och att en får en sak en gång och så är det någon annans tur annan gång. Att avundsjuka inte ska behövas när det gäller ” vad gjorde du förra lovet”.

Men det är svårt, jag vet. Det som jag tycker kan avhjälpa det en aning är att man låter skolan vara arena för mycket mera. För upplevelser och små skolresor där eleverna, då menar jag alla, ska ha möjlighet att komma med. Samma gäller idrotten – ger man resurser till skolorna att öka jämlikheten på många plan så tror jag också att samhället överlag mår bättre.

Jag njöt av dagens slalomtur. Öm i knäna. Men glad i själen.