Nej, inte Bron. Men dock Bryggan. Inte lika spännande men helt och hållet min egen följetong i livet. Mitt eget lilla spänningsmoment. För ca fyra månader sedan så lade jag mig ner på golvet i duschrummet hemma och skulle testa att göra brygga, som i yoga. Jag har ju alltid varit rätt stark i kroppen men vetskapen om att allt tär på en kropp och så graviditeter och ålder på det. Jag lade händerna till rätta bakom huvudet. Och… inget hände. Absolut ingenting. Jag kom inte upp ens en centimeter. Kroppen klarade det inte, Ingen aktiv muskulatur i bålen. Sedan dess har jag inte vågat testa. Av rädsla att bli lika besviken av ett platt fall. Men så kom det sig att jag testade under morgonträningen idag och jag kom nästan upp i en vanlig brygga! Låter banalt och Tyra, som tränar truppgymnastik, hade knappast klappat i händerna. Men så oerhört glad jag blev. Bålträning i några månader gav konkret resultat.

Steg för steg kommer styrkan tillbaka fysiskt. Och också mentalt. Men det tar tid och det finns ingen quick fix längre. Jag är två år till 40. Det märks, allt tar lite längre tid. Kroppen svarar inte på träningen på samma sätt. När man insett det och fått besvikelsen åt sidan så kan allt hända. Och så hände bryggan. Så där en morgon i början av mars. Nu är det bara mot våren då!