Medan det gungar i vård-  och landskapsreformen och i samlingspartiet (ni ska veta att när det gungar politiskt så är det fruktansvärt spännande… bättre än bästa filmen. Den är live dessutom!), så sitter jag helt ensam och förbereder morgondagen. I morgon är det dags att snacka tvåspråkiga skolor med Folktinget som arrangör. Och jag som moderator. Med en hel rad med meriterade talare och panelister. 

Getostsalladen är framdukad framför mina handlingar och alkoholfritt bubbel väntar bredvid. Jag har väl aldrig varit känd som någon partyprisse direkt och de senaste åren undviker jag också ett enkelt vinglas. Enbart för att min kropp och knopp mår så mycket bättre av att det serveras alkoholfritt i glaset. Och visst kan det bubbla alkoholfritt också!

Men tillbaka till morgondagen; Det finns få saker som kan få en sal att gunga av olika viljor som just att prata tvåspråkiga skolor. För de flesta menar olika saker; en del menar undervisning på båda språken, en del pratar om samlokaliserade skolor och en annan del tänker att det är ett hot mot vår svenskspråkighet. Det måste den ha tänkt som tryckte sur gubbe under bland annat mitt foto på Folktingets FB-sida i samband med seminariet. Nå väl, det ska bli spännande att lyssna in och debattera balanserat i morgon. Hur fungerar den kända paradoxen om att tvåspråkighet leder till enspråkighet och hur väl stämmer den in i dag?

Det är det här med att handskas med sina känslor. Gäller inte bara i privatlivet eller i politik. Gäller lika mycket på jobbet. Man får vara besviken, man får vara arg, man får kritisera – men samtidigt måste man fundera på hur man sänder ut budskapet och hur man påverkar andra. Försök smälla i dörrarna på jobbet utan att berätta vad som är fel och föreställ dig kollegornas reaktioner. De tar med sig de känslorna hem på ett eller annat sätt och ger kanske utlopp för det där hemma. Så där gäller det att fundera två gånger innan reaktionen kommer.

Oberoende åsikter så är det en konst att balansera en diskussion som bär på många känslor. Morgondagens är en sådan. Där det lätt kan bli hårda ord. På många sätt onödigt. Inte kan man alltid förstå den andras resonemang men kan försöka ge det respekt.

Och är det inte konstigt, att man trots några få timmars sömn förra natten, kan längta hem efter några timmar borta? Det finns nämligen inget härligare än att somna med en varm liten bredvid och få känna på de underbara babyfötterna. Min hand som möter den runda foten. Oberoende att den kickar till mig ordentligt under natten både i ansiktet och i ryggen. Men lyckan är att få ha den nära mig. Den lilla foten som blir större för varje dag som går.