När jag var baby och låg i min vagn så dinglade ett litet hjärta över mitt huvud. På hjärtat stod det ”rör mig inte”. Det blev senare den sak som jag själv lade ner i min pappas kista. Jag vet inte varför. Jag bara kände att det var en hälsning från mig till han som burit mig så varsamt sedan jag föddes. Att han värnat om att ingen skulle röra mig. Låta mig vara.

Rör mig inte. Det får mig också att tänka på mina egna barn. Jag stoppar täcket om Smilla, håller om henne och lägger kaninerna bredvid henne. Tänker att ingen någonsin ska få göra dig illa lilla flicka. Det ska jag vaka över. Men jag vet ju att ödet och livet kan inte ens en mamma styr upp. Hur mycket man än vill skydda sina barn.

Jag började skriva ett totalt meningslöst inlägg om kvinnodagen. Läste det och raderade. Sedan läste jag istället en vacker men så oerhört smärtsam artikel på Yles sidor om en pappas sorg över sin dotter vars liv togs på ett brutalt sätt. Jag ryser till. Känner att jag bara skulle vilja krama om. Så läser jag en artikel om samma unga flicka och att det ordnas en hyllningskonsert till henne. Så vacker sak. Så nödvändigt att tala öppet om. Men så läser jag kommentarerna till artikeln. Anonyma sådana och ryser till. Där har man ondgjort sig över att en hyllningkonsert ordnas. Att man inte ska prata om varför hennes liv togs. Jag kan förstå att det finns sorg och smärta över bygden. Men inte prata om det? Varför? Vi måste våga prata om varför tidningarnas löpsedlar nu som då vittnar om kvinnor som blivit dödade av sina män, expojkvänner eller okända. Barn som bevittnat våld i familjen. Varför ska det tystas ner? Det finns något fundamentalt fel i vårt samhälle. Och kvinnodagen till äran, i morgon visserligen, så skäms jag.

”Mamma vad är kvinnovåld” undrar Tyra. Ja hur förklarar man det? Jag försöker men möts av ett stort frågetecken. ”Va? Det ska jag ändra på! Menar du att mammor…flickor också? Kan man ringa 112? Kan man skriva till presidenten om det” undrar en liten flicka. Ja det kan man ju göra. Kanske presidenten, som varit en opinionsbildare på många håll, kunde vara den som stiger fram och berättar och stöder. Kanske landets ledare kunde vara den som några fler lyssnar på. Och kanske vi redan när barnen är små tar upp det här ärligt hemma, vad våld är för något och vad det kan leda till om man gör någon annan illa. För det är inte okej att bli sparkad på strategiska ställen, det är inte okej att skratta åt det fast det är dagis eller lågstadiet och det är verkligen inte okej att inte prata om det!
Kanske vi som föräldrar kan lägga ett extra krut på att prata med våra söner. Berätta, krama och visa. Det garanterar absolut ingenting. En förälder kan inte styra över ett barns ohälsa alla gånger, men vi kan inte ge upp för det.

Det här blev ett totalt annorlunda inlägg än jag tänkte. Men vet ni vad, än brinner den politiska lågan. Än klappar hjärtat och än glöder pennan.