”Vaaaal äl kolvalna! Mina kolval!”skallar det i affären. Varorna ligger på bandet och min tvååring som är livrädd för att missa något som kan vara hennes, roffar åt sig allt hon tycker och känner för. Idag var det korvar som var hennes prioritet nummer ett. Jag kramar om henne varsamt innan hon spänns i bilstolen. Det är bara hon och jag i affären ikväll. Lite egentid hon och jag. Och hon njuter. Jag njuter.

I kvällens Yleartikel står det om ensamma unga. Ensamma barn. Orsaken ska vara att de blir självständiga för tidigt. En av orsakerna i alla fall. De är förstås aningen mera komplicerat än så.
Just nu pratas det mycket om ensamma äldre. Men det finns lika många ensamma unga tror jag. Det ser kanske inte ut så eftersom de flesta finns i en skola och ser ut att tillhöra en gemenskap. Men de kanske inte gör det på riktigt. När whatsup meddelandena haglar stup i kvarten så finns det kanske en del i klassen som inte inkluderas eller vet hur man ens ska närma sig.

Man hittar tusen orsaker till allt. Ensamheten kan vara självvald men är inte alltid det. Den kan vara lika plågsamt för en 85-åring som för en 15-åring. Men jag tror inte alls att det bara handlar om att man låter barnen bli för självständiga för tidigt. Klara för många saker. Jag tror det lika bra handlar om hur man fungerar i familjen, vilka kriser som kommer emot och hur man hanterar dem, psykisk ohälsa som kanske inte upptäcks och det där med tid för varandra. Och alla är olika. Jag har en son som pratar och klär sina känslor i ord som om han aldrig gjort annat. Han är fem år. Men min äldsta dotter är inte lika öppen. Där får man lirka och fråga mera.

I skolvärlden stöter jag på en del ensamhet. Lärarna är ofta den person som får förtroende och som också blir en stöttepelare. Paniken blir då tydlig den dag de måste vidare i livet. Till nästa stadie eller jobb.Ensamheten ja… det kan finnas mycket i bagaget hos en ung människa. Många kriser, sorger och förluster som ingen vet om och som skapar ett avstånd. Den unga människan behöver liksom det lilla extra stödet. Det härliga är att det finns det stödet. Läser man dagspressen kunde man tro att precis allt går rakt i diket. Men det finns i dagens läge också så många stödåtgärder som aldrig fanns förut. Men det är skolan det och vården i sig. Men hemma då? För det är ju där det börjar. Vet föräldrarna om att deras barn är ensamt? Håller man kontakten? Äter man tillsammans? Frågar man de jobbiga frågorna? Låter man tystnaden tala? De där situationerna är kanske de som man måste våga lägga på bordet, även om det tar ont. Skolan ger en hel del. Och det är lättare att prata om den biten. Desto mera svider det när det kommer till hemmets lilla vrå.

Så knäpper han sina händer. Och hon med. Hennes runda fingrar går inte helt om varandra. ”Tack gode gud för idag, låt mig ha kompisar också i morgon. Fast det har jag nog jag, Jag är populär tror jag” säger han. Femåringen. Medan tvååringen rabblar upp sina kompisar ”ja jag Milla ha ja Elliot, Cia, Anton..:” Så viktigt att ha ett sammanhang.

Så viktigt att i tid, redan som liten, känna att man har en gemenskap. Att man tillhör något.