Så har jag äntligen smugit in i bastun och laddat upp för avslappning. Så smäller det i dörren och in ser jag att Smilla kommer, hon som just badat bastu, med sin lila fluffiga morgonrock. Lite som ur en amerikansk film. Det enda som saknas på henne är ett lila hår. Lite så. Hon bankar på bastudörren och ropar ”maaaaamaaa va e du? Nu tvätta håååre! Sen ge mig sips! Mamma ut nu” Jag försöker förhandla men det går inte. Jag ska ut på hennes kommando. Där snackar vi om en tvååring som plötsligt bildar meningar och berättar hur hon ska ha det. Visserligen är inte allt så där på riktigt av det hon säger. Malte får ofta skulden för allt. Men ändå. Vilken underlig upptäckt en fredag kväll. Vilken skön känsla. Hon gör sig hörd. Hon vet vad hon vill. Frihet. Även om det bara var för mig att knäppa av bastukaminen.

På samma sätt som Malte äntligen klarade slalombacken på egen hand. Det första åket. Vilken frihetskänsla. Han lyfter händerna och dunkar till min hand. Han klarade det.

Samma frihetskänsla finns hos mig många gånger. Ibland när det lyckats i jobbet, när jag kunde lyfta ett par meter. När jag har dem runt mig jag kan high five med. Så viktigt att få stanna upp och just lyfta. Men till det behöver vi dem runt om oss som också vill lyfta.

Eller så  helt enkelt en varm sommarmorgon i mitt sommarparadis. Jag vaknar först.Har sovit på kanten. Några centimeter till godo för min del efter att alla andra brett ut sig. Jag får smyga genom hallen, det knarrar hårt i golvet. Smyger på kaffebryggaren och ber om att ingen ännu ska vakna. Sätter mig på verandan i morgonsolen, andas, tittar på havet och andas igen. Fåglarna kvittrar. Det är bara jag och dem. Och havet. Vilken frihetskänsla. Länge sitter jag inte där men det räcker.