Jag sitter med en avsvalnad kaffe i min hand. Försöker jobba lite i väntan på att han ska vakna. Det är en vinterdag i Tammerfors för en tid sedan. Malte har genomgått en magnetröntgen igen. Denna gång var det ansiktet. Han gråter, springer undan av hysteri när kanylerna skall läggas. Jag får ta i med all min kraft för att få honom in i rummet. Jag håller honom medan läkaren lägger på lustgasen för att lugna. I dessa situationer, precis som för alla andra föräldrar, så känner man sig som världens minsta och ynkligaste människa. Mina egna tårar tränger fram men dem måste jag svälja. Det är Malte nu som ska lugnas. Inte jag. Och som jag älskar honom. Den lilla sårbara, den verbala, den varmhjärtade. Den med självförtroende för flera.

Kära lilla barn. Käraste Malte. Vinden viner i stugknuten. Det är midnatt och pyntet är klart. Röda och svarta ballonger hänger över köksbordet och det är dukat för dina 6 år på denna jord. ”Viktigaste av allt mamma. Det är dina barn” säger han. Min kloka och min känsliga.

(FOTON MALIN ÅBRANDT http://www.abrandt.com)

Ibland sägs det i elakt syfte att man får det man förtjänar. Men man kan vända det positivt också. Jag får ofta nypa mig i armen och undra vad jag gjort för gott för att få dessa små. Någonstans i universum så tyckte någon att dessa skulle landa hos mig. Inte en dag har jag önskat finnas på annan plats.  Någon tänkte att hon Anna, hon kommer att landa fint med denna barnaskara. Någon tyckte att Malte skulle födas för 6 år sedan. Så känns det.

Mycket kan man påverka i livet. i jobbet kan man välja vägar, man kan välja attityd och man kan välja om man jobbar med det här eller med annat. Hälsa och liv går inte att påverka så mycket i slutändan. Det ödet vill ibland så har man inte hand över. 

För varje barn som fötts så har jag åkt till min fars grav och visat babyn.Tänkt att han nog ser oss där han är. När Malte föddes så hade han några ”änglakyssar” utplacerade i ansiktet. På samma ställen som jag hade när jag föddes.Samma födelsemärke prydde hans ben som en gång också växte på mitt eget. Är det ödet? jag tror det.

Varje årsdag är speciell. Oberoende ålder. ”Mamma, jag bara dööör av spänning. Flaggar Finland idag för att jag fyller år?” . 

”Gode gud, ge min familj leenden” säger han och knäpper händerna. Så meddelar jag honom att Gud nog ger oss leenden via just honom. Han fnissar i sin gula pyjamas där under sitt stjärntäcke med Alfons tätt intill sig. ” Jo jag veeet… jag är alldeles speciell.. unik heter det visst mamma? attityd har jag mamma också. Det är viktigt för mig att vara lite cool också. Sen mamma när jag gifter mig, då är du nummer två. Inte ettan längre mamma. Vi kommer bara och äter till dig då jag och min fru. ” Så klart. Jag kan vara vilken nummer som helst så länge jag får vara en del av hans liv.