För sisådär 13 år sedan skrev jag en insändare en varm sommardag. Minns det som igår. Jag var SU-ordförande och producerade som på löpande band. Jag tänkte, jag tyckte och jag skrev. Med varierande framgång. Det var kanske då min intro till arbetslivet och sättet som jag jobbar formades. Jag insåg nämligen att mina tidigare inställningar inte föll väl ut; jag trivdes nämligen med 24/7-tanken på jobbet och kriterium nummer ett blev att jag vill känna att jag passionerat gillar det jag gör. Inte varje dag, men så där överlag. och att jag själv är ansvarig för mina val – inte min mamma, inte min chef och inte min partner. 

Men tillbaka till en sommardag för 13 år sedan. Jag höll till på villan med mamma och pappa. Jag var solbränd, hade långt rött hår och hjälpte pappa spika ett förråd. Hans sista sommar. men det visste vi inte då. Jag hade bekantat mig med den isländska föräldraledighetsmodellen 6+6+6 och var eld och lågor. Så  här skulle man dela upp det! här hade vi den perfekta modellen för föräldraledighet. Min insändare om detta fick mycket uppmärksamhet. Och jag pratade och jag förklarade. Så kom det första telefonsamtalet, ”och hur tänkte du att denna modell fungerar med amningen då” sa en jordbrukarkvinna irriterat i andra ändan. ”öööhh… det hade jag inte tänkt på…” stammade jag. Nej, jag hade ju inte det. Och jag kunde inte argumentera i den frågan heller. Från detta platt fall, åtminstone i argumentationstaktik och teknik, till dagens seminarium; idag har jag möjlighet att kommentera och diskutera Agendas rapport om ”tre myter om familjeledigheter”. Rapporten är läst och vilar i väskan.  Och med det facit i hand. Så långt borta var jag inte för 13 år sedan. Det krävs ibland ett visst platt fall för att vara med och föra saker vidare. 

Och en liten lärdom av dagens rapport; vi kan göra allt individuellt, det är en vacker sak. Ett slag för det öppna samhället.Men utan de som går i bräschen för nya, kanske nerskällda modeller i samhället, har samhället ingen chans att utvecklas för kommande generationer. Att ta ansvar endast för det jag själv vill ha här och nu kanske inte alla gånger för samhället framåt till nästa steg. Om jag inte bryr mig om annat än jag och min familjs val? Det är väl okej det också självklart. Men vi är där vi är idag på grund att det funnits människor som velat lite till – för en mängd med människor. För att någon i framtiden ska ha det extra bra. Så som vi också har det idag.