Saker jag lovade mig själv

Det finns händelser, mera och mindre allvarliga sådana, genom åren där man lovat sig själv dyrt och heligt att detta aldrig ska hända igen. Saker man kanske hatat att göra men som man inte helt enkelt kommit undan.
Låt mig ta med er så där 30 år tillbaka i tiden. Min pappa älskade att plocka bär, älskade skog och mark, gick långa sträckor och hårt dessutom. På den tiden så plockade han också mängder med bär för att sälja dem och få det lilla extra hem. Och på helgerna skulle jag och mamma också med. Mamma gillade tror jag det hela men jag fullkomligt avskydde dessa hösteftermiddagar i skogen. Pappa gick långt och jag tappade bort honom. Så dök han upp bakom någon gran som om inget hade hänt. Jag fick en målsättning per gång, t.ex. att fylla ett ämbar. Och bland mossa, granar och dessa ilsket röda bär.. och bland getingar och flugor så lovade jag mig själv dyrt och heligt. Ni vet så där som bara en åttaåring kan göra. Att när jag blir stor så skulle jag jobba med saker där jag slapp plocka bär. Jag skulle köpa bären, aldrig mera plocka dem. Om jag höll det? Tja, faktiskt! Mina barn och min man plockar bär men jag klarar det inte. Nog buskarna på gården men till skogs går jag inte. Jag har jagat älg, motionerat och dragit ris i skogen. Allt det går fint, men plocka bär? Nej tack. Där håller jag mitt löfte till mig själv.

Och annat då genom åren? Jag köper enbart inhemska grönsaker. Under studietiden tyckte jag att tomaterna och liknande var för dyra som inhemska, så jag plockade alltid med mig de vattnigaste hem. Där och då, någonstans i affären i Kuppis i Åbo, så lovade jag mig också att jag sen, när jag började jobba, endast skulle äta inhemskt och massor med det. Om jag höll det? Ja ganska långt! I den frågan måste jag vara de inhemska producenternas dröm.

Så förutom hjärtesorger där man ”aldrig igen skulle” och dylikt så finns det några löften som jag aldrig sviker. Hur banalt som helst med bärplockning och tomater. Naivt, barnsligt, småaktigt. Men så mycket känslor bakom. Så mycket att jag fortfarande känner olust när jag ser de där små röda bären lysa längs stigen. De blir inte plockade av mig i alla fall :) 13501622 10153734292176864 4427339590298350708 n

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s