Taxin rullar in på gården. Klockan är 4.30 och siktet är på Helsingfors. Jag rör mig så tyst jag kan i köket, fixar lite, äter och kollar väskan. Men så slår dörren upp från sovrummet och in kommer en sömndrucken men bestämd Smilla. Blöjan ser tung ut och mjukispupparna ryms alla i hennes lilla famn. Hon känner allt, hon känner om jag är på väg någonstans och hon vet exakt stunden som jag stiger upp från sängen och från hennes sida. Mitt eget krutpaket är trött men bestämd. Hon har koll på allt och alla. Efter henne lufsar en trött pappa med håret på ända.
Stressen är som bortblåst efter en intensiv (och ja för att vara ärlig ganska kaos) men på något sätt ändå energigivande helg. Kalas, sjuka barn, mängder med tvätt. Men nu är det fixat. Måndagen landar mjukt trots att detta tidiga flyg inte helt känns som balsam för själen. Men stressen är inte där. Den jagar mig inte denna måndag morgon. Vilket också ger ny energi för allt annat.

I Chef. se finns en artikel om forskare Emma Seppälä och hennes råd ( från boken ”the happiness track”) vad gäller stress – hon menar att vi är grundlurade vad gäller stress, att vi skulle behöva den för att vara lyckliga, att vi skulle må bättre av det. Jag är ju den första som brukar hylla positiv stress – att det är en viktig del av vardagen och att den måste kunna finnas där. Att den hjälper mig hålla deadlines. Att kunna bekräfta mig själv genom total effektivitet. Så är det kanske ännu. Men en del har ändrat de senaste åren. Fortfarande måste man kunna förvänta sig att det ”är mycket ibland”. Men det får inte bli ett mantra för en själv att uttrycka sig på det viset varje gång någon frågar mig hur läget är. Då blir det något som bekräftar men samtidigt dränerar mig på all energi. Svaret ligger ju också i en del prioriteringar, hur man hanterar stressituationer på jobbet och vilket värde man lägger i det hela. För det krävs en viss handledning men också en viss självinsikt. Det kommer inte av sig självt och det kommer inte enbart från arbetsgivaren. Jag ser arbetsgivarens roll som avgörande på många sätt och också som handledande. Men det krävs en del jobb själv också.

Jag är den första att erkänna att då det händer saker, då agerar jag snabbt. Jag väntar inte. Jag kan stressa upp människor runt mig. Jag kan gå på högvarv. Men jag tror att jag försöker bli bättre på det. Att andas, fundera och agera. Det går inte i dagens läge att sova på allt när det handlar om vissa beslut. Men det går att fundera på hur man framställer det vidare. Ibland är det kris, ibland bara självupplevd kris.

Så här säger Seppälä;
”Både Skandinavien och USA har varit starkt influerade av lutheranska protestantiska värderingar, där man måste bevisa sig inför Gud. Vi är hårt arbetande industrinationer som mäter värde i produktivitet.”
”Vi tror att vi behöver stress för att vara framgångsrika, att vår energi kommer från en hög adrenalinnivå. Vi har börjat förlita oss på stressen som ett sätt att få saker gjorda. Vi överbokar oss. Vad vi inte ser är att medan lite stress kan få oss att klara en deadline, börjar mycket stress försämra alla våra funktioner, såväl kroppsliga som psykologiska och kognitiva.”

Jag har turen att ha en chef som i de krisigaste lägen brukar säga ”lugn, bara lugn”. Det har en enorm effekt på mig. Jag kan vara kreativ under tidspress, jag älskar deadlines. Men jag är inte hemskt givande som människa när jag släpper kontrollen och rusar in i stressens nervositet. Ej heller kanske jag kan leverera det jag menade.

Och visst är det så att stressen måste accepteras att finnas i flera lägen. Det är inget farligt i sig. Men den får inte bekräfta en som arbetstagare och människa.

Hemmavid kan jag väl inte påstå att jag är stressbefriad när jag rusar in på dagis för att hämta in de mina. Men jag börjar bli bättre på att hantera det. Ibland i alla fall. ”Så läng man har hälson ska man int klag” brukade min pappa säga. Och så är det.