Gunnar

”Ann-Caroline öppna din dörr, möt mig vid porten nu liksom förr”. En sång från tidigt femtiotal. Som vaggsång? Jepp. Smilla lyssnar, tar paus i vällingdrickandet och sjunger med ”vägen va lååång, vägen va låång, vägen va låång, (Rom ligger långt från en gränd i Lyon)”. Jag vaggar den yngsta i famnen och försöker få den nästyngsta i skaran att sova (lyckas inte). Och jag sjunger. Varje kväll. Falskt med all säkerhet. Det underbara är att varje barn har hört egna sånger som små. Valet av sånger var inget jag planerade. Men ändå, de är blandade från olika tider av mitt liv. 

27545346 10155372936246864 6629255153248039505 n

Min mamma hade ett litet svart häfte från sin ungdomstid. Jag smygläste det ofta. Där fanns det nedtecknat gamla sånger. Där fanns också bilder på Elvis och Tommy Steel. Hennes pappa Gunnar, min morfar som dog ung, sjöng den sången, Ann-Caroline,  för sina barn. Och hon tog den med sig, skrev ner den och… nu sjungs den i Västervik många år senare.  Varje kväll. Kanske han ser oss där han är.

Det är sådana här kvällar, när sången gör ens tankar milda, lena och tacksamma, som man undrar över om man ändå borde använda musiken igen. När jag flyttade hemifrån lovade jag mig själv att aldrig dra på mig den väldigt fula kostymen vi klädde oss i under tiden jag spelade i en blåsorkerster (Jo, ni har rätt. Det var Vörå ungdomsorkester). Inte gå i parader. Inte läsa noter. Inte axelkuddar igen. Jag var så färdig med det. 20 år senare har lusten kommit tillbaka. 20 år senare sjunger jag låtar från 1950.  Vem hade trott det.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s