Det har varit landssorg nästan både i Sverige och i Finland. Fina LillBabs somnade in och kvar lämnade vardagen, lite gråare och tristare utan henne. Det känns som man kände henne. Trots att jag inte direkt växt upp under hennes storhetstid. men ändå. Hennes ljus, värme och glädje. Vilken unik helhet. Och jag kan inte låta bli att tänka att det måste vara varje människas mål i livet, att få utstråla sådan glädje i livet, trots motgångar och törnar, och resa sig varje gång livet pucklade på för hårt. Vilken människa. Vilken glädje hon spred runt sig. Det är kanske just det så många sörjer. Det finns få som LillBabs. Så otroligt få. Det finns potential men den oerhörda kärleken hon spred runt sig. Det är inte särskilt vanligt. Och hon blev älskad tillbaka. Mångfalt och överallt. Hennes döttrar hyllar henne så vackert. Det säger allt om deras relation till henne.(foto Malin Åbrandt, http://www.abrandt.com)

Tänker ni någonsin på vad man lämnar efter sig sen, den dagen man går vidare? Ibland kan jag få en ångestkänsla när jag tänker på om något skulle hända här och nu, vilket det kan. Vad lämnar jag? har jag skrivit tillräckligt många rader i barnens böcker om deras år? Har jag sagt tillräckligt många gånger att jag älskar dem? Har jag bråkat onödigt, varit sur och tvär? Har jag lyssnat och inte hummat när de frågat… har jag varit där med dem så där på riktigt. Skulle de komma ihåg mig sen?  Har jag ringt och kramat mamma tillräckligt? har jag pratat med mina systrar, vet de om hur viktiga de är? 

Frågor som framkallar ångest men som man nog bör ställa sig med jämna mellanrum. Det är inte farligt. Det är egentligen ganska friskt tror jag. Och livet ja, man vet ej dagen ej heller stunden, brukar min mamma säga. Men man ska leva ordentligt så länge man gör det. Våga öppna och stänga dörrar. Våga leva lite gladare och öppnare. 

Får man ens en bit av LillBabs glädje… så har man kommit långt i livet och attityder.