Det måste ha varit 1998. Året då jag senast sprang i den här hallen. I Kuortane. Det ser rätt likadant ut tycker jag. Till och med omklädningsrummen ser ut som då. Tiden lite stannade för en sekund. Vi är samlade för förvaltningsdagar i Kuortane idrottsinstitut. Ministeriet finns på plats. VI diskuterar allt ifrån antidoping till statsandelar och strategier. Jag pallrar mig iväg till hallen mot kvällen. I den hallen har jag sprungit hårt en gång i tiden. Nu finns små juniorer på plats för sin träning. Jag testar ett par steg med min inflammerade fot. Den dunkar illa. Känner att jag är snabb ännu. Tror jag. Det visar sig vara fel känsla. Så jag drar en rush tänker jag. Känner banans lutning, armarna pendlar snabbt och flåset är större än 1998. 

Ser att de små undrar vad jag sysslar med. Och ser mig plötsligt från helikopterperspektiv. Så pinsamt. En snart fyrtioåring som visserligen tränar men är långt från fit. Ställer sig framför ett gäng unga lovande friidrottare och springer frivilligt. Tja, det visar kanske att jag har ett visst självförtroende kvar i alla fall.

Och samtidigt så befriande att få känna vidden och känslan av en svunnen tid. Som jag inte längtar tillbaka till,  men som ändå var en skön okomplicerad tid i en ung Annas liv.