”Men hen är ju högskoleutbildad? Då måste man ju förstå”, brukade min mamma säga förut. Jag brukade rätta henne och säga att en högskoleutbildning behöver inte alls korrelera med vanligt folkvett. Det som händer inom Svenska Akademien i Sverige bevisar just de här. Förutom att det också är en del av en förlegad värld.

Idag sattes bilder upp på knytblusar av alla de slag. Jag har ingen och inte hittade jag något passligt band eller scarf heller. Så jag satte mig och vek en hög med kläder istället. Milou kröp bredvid och Smilla kokade mat på sin leksaksspis. Tyra och Malte hördes viska i rummet bredvid. Förde Smilla på pottan och kom tillbaka till de yngstas gemensamma rum. Då flög ilskan rakt över mig. Det var då konstigt att det så ofta tas in en kvinna att reda upp saker och så slutar det med att hon får gå. Inte skämdes de heller i det här sammanhanget, Svenska Akademiens representanter. Och vet ni, det avspeglar hur det kan vara på lägre nivåer runt om i samhället också. Jag tillhör den gruppen kvinnor som vaknade sent. Mitt feministiska samvete vaknade först efter att jag fått barn och därmed blev äldre och i en ny position. Jag tillhör de kvinnor som menade att jag ville bli vald till poster för att jag är bra, inte för att jag är kvinna. Det gäller naturligtvis fortfarande. Men det är bara det att utan att ett visst förarbete sker. Utan påtryckningar så har det aldrig fungerat att få in kvinnor på ledande organ.
Knytblusarna blir en symbol för hela samhället. Att det liksom får räcka nu. Jag har väl både fått ta och ge i livet, speciellt i det politiska. Men där vet man spelreglerna på helt andra sätt.
Låt mig lite ta idrottens ledning som ett exempel. 2009 rankades jag på plats 99 i landet vad gällde inflytelserika människor i idrottskretsar. Varför har jag inte på klart. Det fanns inte många kvinnor på den listan. Men det torde ha haft att göra med att jag då var specialmedarbetare. Den positionen gav något att jobba med och ifrån.

10 år senare har det hänt massor. I idrottskretsar också. Numera finns det allt flera kvinnor på ledande positioner. I tiderna skrattades det åt mig i vissa kretsar minns jag. Ingen FM-medalj hade jag uppnått i tiderna och då visste jag inte så mycket, sades det. Om det gjorde mig ledsen? Nej, inte ett dugg. Det gjorde mig taggad. Väldigt taggad att visa resultat. Jag bestämde mig för att lära mig ta plats också. Jag visste långt ifrån allt, men jag kunde lära mig det jag behövdoch välja medarbetare som ger allt det som jag inte har.

Så tillbaka till knytblusen. Jag kan inte uttala mig om Svenska Akademien men skämskudden skulle man vilja ha i famnen. Pinsamt värre. Är det ingen som säger ”skärp er”? Inte ens kungen? Vanligt folkvett kommer man långt med.